Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 6 - Förpackningen som rostskyddshjälpmedel, av Erik Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är lådan i stället uppbyggd som en huv över
maskinfundamentet, erhålls ett annat lika
intressant typfall, fig. 1 nedtill. Otätheterna finns
då i bottnen, och den fuktiga luften rinner ut
genom dem. Fuktig och kall ytterluft kan inte
rinna in i lådan. Vid en yttre
klimatförbättring tränger emellertid den torrare och
varmare luften lätt in och åstadkommer en
förbättring även av det inre klimatet. Vid en yttre
klimatförsämring har denna "omvända låda"
tendensen att kvarhålla det bättre klimatet.
Ventilmekanismen verkar alltså nu i en med
avseende på förpackningens rostskyddande
uppgift rätt riktning. En låda med otätheterna i
bottnen ger en förbättring av mikroklimatet.
Resonemanget gäller givetvis inte bara
förpackningar utan också lagerlokaler o.d., som
man sålunda genom en rätt konstruktion kan
göra lämpligare för sin uppgift. Detta är "den
omvända lådans princip" eller Engströms
huvprincip1.
Det har diskuterats, om man inte medvetet
borde gå in för att ordna med
ventilationsöppningar i förpackningen i stället för att göra
mer eller mindre fruktlösa försök att
åstadkomma en effektiv tätning. Även om man inte
anlägger de nämnda synpunkterna på
ventilationsmekanismen, finns det onekligen vissa
skäl som talar för en sådan ventilation, som
skulle möjliggöra ett korsdrag i förpackningen.
Omständigheter, som kraftigt talar emot en
sådan anordning finns emellertid också, bl.a.
behovet av skydd mot flytande vatten, t.ex.
översköljning vid sjötransporter och regn. I
vissa fall kan emellertid en ventilation på det
ena eller andra sättet säkerligen vara väl
motiverad.
Förpackningsmaterialet som
korrosionsorsak
Förpackningen är emellertid inte bara ett
mycket viktigt hjälpmedel i kampen mot röstning.
Den kan också under vissa omständigheter
själv vara en direkt orsak till vad den skulle
hindra, om förpackningsmaterialet kommer i
kontakt med godset och det innehåller direkt
korrosionsfrämjande föroreningar.
Det är relativt vanligt, att man för att komma
ifrån dessa farliga föroreningar specificerar,
att papperet ej får innehålla fri klor eller fria
syror (Tekn. T. 1953 s. 565). Fri klor finns
emellertid praktiskt taget aldrig och fria syror
mycket sällan. Det förekommer också, att man
anger att papperet skall vara kemiskt neutralt
och ha ett pH av ca 7. Trots dessa
specifikationer kan man emellertid råka ut för
korrosionsaktiva papper. Detta beror på att de givna
specifikationerna ej är adekvata. Även ett
papper med pH 7 kan nämligen orsaka rost. Å
andra sidan kan man få mycket liten röstning
av ett papper långt ifrån neutralpunkten. Det
väsentliga i detta sammanhang är nämligen
papperets halt av elektrolyter, speciellt
klorid-joner och sulfatjoner, i synnerhet de
förstnämnda.
Elektrolyterna orsakar elektrokemisk
korrosion genom att de ger lokalelement. För att de
nämnda föroreningarna skall verka som
elektrolyter fordras emellertid närvaro av vatten.
Vid fullständig frånvaro av vatten har de ingen
betydelse. Vanligen fordras en viss
minimi-fukthalt, olika för olika salter, för att
processen skall komma i gång. Som tidigare
framhållits är papperet ett hygroskopiskt material,
och man måste därför alltid räkna med
närvaro av fuktighet.
Olika föreskrifter om högsta tillåtna
elektro-lythalt hos papperet föreligger från olika håll.
En halt av 0,1 % beräknad som natriumklorid
torde vara ett något för högt värde. Hur skall
man då avgöra om ett papper är
korrosions-aktivt eller ej? Verkliga rostningsförsök tar
vanligen för lång tid. Man kan emellertid
bestämma klorid- eller sulfathalten med sedvanliga
volumetriska eller gravimetriska
analysmetoder2. Eftersom det föreligger korrelation
mellan den elektriska ledningsförmågan, som är
en direkt funktion av elektrolythalten, och
korrosionsaktiviteten, kan elektrolythalten också
med fördel bestämmas konduktometriskt enligt
Wallenberg & Järnhäll3,4 på ett vattenextrakt
av papperet. Elektrolythalten uttryckt som
procent natriumklorid kan då avläsas på en
kalibreringskurva. En sådan bestämning kan
göras på drygt en timme.
Fuktabsorptionsmedel
Enligt det tidigare resonemanget är det mycket
viktigt att kunna kontrollera den fuktmängd
som finns innanför en fuktbarriär av ett eller
annat slag. Det är då också av intresse att
kunna mäta fukthalten i förpackningen utan att
denna behöver brytas, vilket kan göras på olika
sätt.
Det finns lådor försedda med speciella uttag,
vartill ett fuktmätande och eventuellt
fuktregi-strerande instrument kan anslutas, varför
någon åverkan på emballaget ej behöver göras.
Instrument finns av olika typer, t.ex. ett som
arbetar med ett hygroskopiskt medium som
känselkropp och impulsgivare. I stället för
sådana relativt dyrbara instrument kan man
också använda en indikator som genom ett litet
fönster tillåter avläsning. Även andra
möjligheter för fuktmätning finns.
Man kan emellertid inte nöja sig med att bara
avläsa fuktigheten, man måste också kunna
reglera den. Vanligen sker detta med speciella
fuktabsorbatorer, som inneslutes i kollit
tillsammans med godset. Dessa medel absorberar
då dels den fukt som i förslutningsögonblicket
finns innanför fuktbarriären, dels den som
därefter kan tränga in.
Man bör då använda ett absorptionsmedel
som inte har någon som helst skadlig verkan
på godset eller förpackningen (Tekn. T. 1946
s. 378). Oftast använder man som
absorptionsmedel silikagel (kiselsyragel), som består av
hårda korn av ren kolloidal kiselsyra av olika
storlek (Tekn. T. 1944 s. 1430). Genom sin
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 tf)J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
