Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 6 - Böcker - Korrosionsordlista, av SHl - Värmeledningstal hos olika jordarter, av Wll - Geometric algebra, av Edgar Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upptas 30 av annonser vilket synes mindre
lämpligt i en publikation av detta slag.
Före ordlistan finns faktorer för omräkning av
inom korrosionsforskningen aktuella engelska
enheter till metersystemets och för omräkning av enheter
för korrosionshastighet. Bland de senare har upptagits
mg/d nr dag och mg/cnrdag vilka innehåller en
ang-licism som inte borde få förekomma. Med "day"
menas nämligen i detta fall 24 h som på svenska
kallas dygn.
Ordlistans definitioner är klara och rediga. Mot
valet av termer kan inga invändningar göras utom
möjligen mot användningen av "sprickbildning" i
stället för sprickning som för övrigt godtagits i
"självsprickning". Det är svårt att förstå varför
"bild" behövs i t.ex. "interkristallin sprickbildning".
Engelska "spalling" har översatts med "ytsplittring",
medan man i keramisk industri använder
"avsplitt-ring". Den senare termen synes mig bäst. SHl
Värmeledningstal hos olika jordarter, av Erik
Saare & Carl-Gösta Wenner. Stat. Nämnd för
Byggnadsforskning Handl. 31. Stockholm 1957.
I distribution: Byggmästaren. 136 s., 55 fig. 8 kr.
För ekonomisk dimensionering av
kulvertledning-ars värmeisolering och beräkning av värmeförluster
från sådana ledningar och från de delar av
byggnader som är i omedelbar kontakt med marken är
kännedom om jordarternas värmeledningsförmåga
nödvändig. Även för beräkning av de
årstidsmäs-siga temperaturändringarna i de övre jordlagren,
som har betydelse för tjälbildning och upptining,
måste man känna värmeledningsförmågan.
I denna avhandling redogörs för mätningar av
värmeledningsförmågan som gjorts på svenska
jordarter. Den härvid använda metoden enligt Stålhane
—Pyk (Tekn. T. 1931 s. 388) att mäta
värmeledningsförmågan in situ med en värmd mätsond
beskrivs utförligt och dess matematiska teori
genomgås. En viss förfining av metoden synes även ha
uppnåtts.
För några typiska svenska jordpartiklar anges
värmeledningsförmågan i diagram tillsammans med
karakteriserande jordartsanalyser.
Värmeledningsförmågan enligt litteraturuppgifter redovisas i tabeller,
ordnade efter jordartstyp.
Det är otvivelaktigt en mycket viktig fråga som
undersökts i detta arbete. Redogörelsen är klar och
väldisponerad. Man skulle dock önska att man
åtminstone i publikationer av denna kvalitet använde
av SIS fastställda beteckningar (se t.ex. SEN 2-—
1953). Sålunda bör man använda A för yta (i st.f. F),
P för effekt (i st.f. Q) och h för timme (i st.f. tim).
Wll
Geometric algebra av Emil Artin. Interscience
Publishers, New York & London 1957. 214 s.,
6 fig. 6 $.
Den klassiska geometrin har tjänat som
utgångspunkt för många stora, nu oavhängiga teorier
såsom linjär algebra (vektor och matriskalkyl),
topo-Iogi, differentialgeometri och algebraisk geometri.
Innehållet i föreliggande bok följer icke någon av
dessa linjer. Förf. utgår i stället från de
grundläggande geometriska begreppen punkt, linje och plan,
och analyserar sakta och noggrannt igenom
konsekvenserna av ett fåtal väsentliga axiom. Boken är
således en vetenskaplig inledning i ett avsnitt av
den rena matematiken.
Trots detta vill jag på det varmaste rekommendera
boken även för icke-matematiker, först och främst
på grund av dess ovanliga kvalitet. Ty detta är ett
enastående verk, redan hyllat som epokgörande, som
jämbördigt med Hilberts berömda "Grundlagen der
Geometrie". Men därtill kommer, alt dagens rena
matematik kommer att vara morgondagens
tillämpade. Redan nu intar spinorbegreppet en
framträdande plats i den matematiska fysiken, och det finns
ingen annan framställning som för ända fram till
detta och är på långt när lika lättläst som Arlins
bok.
Endast den mest rudimentära kännedom om
grupper, talkroppar och vektorrum är nödvändig för
att tränga in i denna lärdomskälla. Boken inleds
med en noggrann beskrivning över olika sätt att
använda den, lämpade för olika önskemål och
olika stadier av förkunskaper. Det första kapitlet
består av en samling av isolerade algebraiska
satser som behandlar de grundläggande begreppen:
grupp, talkropp, vektorrum, dualitet. Därmed kan
den följande framställningen fortgå utan
ovidkommande avbrott.
Men redan i delta förberedande kapitel anslås
verkets grundton. Inte en enda eftergift åt
konventio-nalitet och medelmåttighet men mängder av
ovanliga och fängslande detaljer, som t.ex. ett mycket
vackert bevis för en sats av Hua om en talkropps
automorfier. Kapitel 2 utvecklar den projektiva
geometrien axiomatiskt: införande av koordinater,
De-sargues och Pappus teorem och "den projektiva
geometrins fundamentalsats". Detta är klassisk
mark, men Artin undviker de banade stigarna och
låter större delen av kapitlet handla om affin
geometri. Det projektiva uttryckssättet införes inte
förrän mct slutet, till stor fördel för
framställningens klarhet.
Kapitel 3 behandlar teorien för kvadratiska och
antisymmetriska bilinjära former, i ett geometriskt
uttryckssätt kallade ortogonal och symplektisk
geometri.
Det fjärde kapitlet åter är nästan oberoende av
de tidigare. Det behandlar de allmänna linjära
grupperna, dvs. de grupper som bildas av samtliga
inverterbara matriser av en given dimension över
någon talkropp, kommutativ eller icke. Här
föreligger den första fullständiga
läroboksframställningen av detta ämne, inbegripet teorin för
icke-kommu-lativa determinanter.
Det femte och sista kapitlet slutligen går in på den
svåraste delen av ämnet, den som handlar om de
ortogonala gruppernas struktur. Här visar förf.,
efter att snabbt ha klarat av det symplektiska falle!,
hur behandlingen av de ortogonala grupperna över
den reella talkroppen underlättas av dennas
speciella egenskaper. Detta framhäver han genom att
ge exempel på en i viss mening motsatt ortogonal
geometri som han kallar "elliptisk". Så följer
Clif-ford-algebran och spinornormen. Kapitlet slutar med
de grundläggande satserna om de ortogonala
gruppernas struktur, med nya bevis som är mycket
enklare än de hittills kända.
I våra dagar publiceras med en hastighet av en till
två per år så kallade läroböcker i "matriskalkyl".
Ofta är dessa pinsamt medelmåttiga, tråkiga
receptsamlingar som varken motiverar sina beräkningar
eller antyder deras intresse. Hur det "inre"
geometriska betraktelsesättet kan belysa och förenkla
denna gren av matematiken, är sedan tjugo år
tillbaka välkänt för specialisterna. Visserligen har de
senaste åren ett flertal värdefulla framställningar av
linjär algebra som använder geometriska
betraktelsesätt sett dagens ljus, men i den mån det är
berättigat att i något sammanhang tala om en
definitiv vändpunkt, så markeras den i detta fall av
denna bok. Edgar Asplund
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 tf)J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
