Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 7 - Nya metoder - Den brittiska proteinfiberns framställning, av SHl - Andras erfarenheter - Induktionsanlöpning av ythärdade arbetsstycken, av J Murkes - Molybdens duktilitet, av SHl - Spänningar i tunneltak, av Å I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fibern framställs genom våtspinning (Tekn. T.
1955 s. 921). Som spinnbad används en 20 °/o
na-triumsulfatlösning innehållande 2 °/o svavelsyra. Då
den nyspunna fibern har stor benägenhet att svälla
och delvis löses även i kallt vatten, behandlas den
i en nästan mättad natriumsulfatlösning,
innehållande formaldehyd och svavelsyra. Härvid garvas
fibern och kan sedan tvättas fri från salt och torkas.
Man vet ganska litet i detalj om proteinernas
struktur. Det anses emellertid att ullfiberns hållfasthet
till stor del beror på disulfidbryggor mellan
cystein-molekylerna. I vegetabiliska proteiner saknas
sådana bindningar och ersätts därför med
metylen-bindningar som bildas vid behandlingen med
formaldehyd och svavelsyra.
Jordnötsproteinernas molekyler är vidare troligen
hoprullade till nystan som hålls samman av
vätebryggor och svaga saltbindningar mellan sura och
basiska grupper. Innan man kan göra en fiber av
proteinerna måste deras molekyler rullas upp så att
de blir långsträckta. Detta uppnås genom
proteinernas denaturering i natriumhydroxidlösning med pH
12,5 vid framställning av spinnlösningen.
Olyckligtvis verkar en så starkt alkalisk lösning också
hydro-lyserande varigenom proteinernas molvikt sänks
från 300 000 till ca 30 000 vilket inte är önskvärt,
då fiberns hållfasthet härigenom blir mindre
(In-dustrial Chemist aug. 1957 s. 401—407). SHl
andras erfarenheter
Induktionsanlöpning
av ythärdade arbetsstycken
Det är ur många synpunkter önskvärt att kunna
induktionsanlöpa induktionshärdade arbetsstycken
(bättre förutsättningar för automatisering,
anlöpning av endast det härdade ytskiktet m.m.). För att
klarlägga möjligheterna därtill utfördes ett antal
experiment vid vilka värme alstrades i en induktor
som matades fram längs arbetsstycket med en
konstant hastighet av storleksordningen några
millimeter per sekund. Genom lämpligt val av effekt,
matningshastighet och induktorns geometri kunde
man variera uppvärmningshastigheten och
åstadkomma en jämn temperaturfördelning i
arbetsstycket.
Jämförande försök med induktions- och
ugnsanlöp-ning har visat att om man utgår ifrån samma
yt-hårdhet efter härdning och anlöper till lika hög
temperatur, erhålles en större hårdhet efter
induktionsanlöpning. Vid en dylik till 500°G med en
hastighet av 6°C/s minskar t.ex. ythårdheten från 58
till 40 Rockwell C, medan ugnsanlöpning genom 2 h
hålltid vid 500°C ger 30 Rockwell C. Vid
induktionsanlöpning är det sålunda nödvändigt att upphetta
till högre temperatur än vid ugnsanlöpning för att
hårdheten skall bli densamma.
Uppvärmningshastigheten inverkar dessutom så att större hårdhet
er-les efter snabbare uppvärmning.
Mikrostrukturen blir ej densamma vid
induktionsanlöpning som vid vanlig anlöpning, vid vilken
mar-tensitens sönderfall är mera fullständigt. Vid ugns-
anlöpning till 400—500°C bildas en sorbitisk
struktur, vid induktionsanlöpning en troostit-sorbitisk
struktur.
En av fördelarna med induktionsanlöpning är, att
de tryckspänningar, som finns i ytskiktet efter
härdning, blir mycket mindre vid den än vid
ugnsanlöpning, om sluthårdheten är densamma. Detta fenomen
framträder allt tydligare med ökad
uppvärmningshastighet. Man kan t.o.m. uppnå ett spänningsfritt
tillstånd i ytskiktet. Vid anlöpning till högre
temperaturer kan tryckspänningar övergå i
dragspänningar (J M Bogatyrev & S M Gamazkov i
Me-tallovedenie 1957 h. 9 s. 51—58). J Murkes
Molybdens duktilitet
Molybden blir spröd, oin den innehåller små
mängder syre, kväve eller kol. Sprött brott uppstår då
bara under en viss temperatur,
omslagstemperaturen, som därför kan användas som kriterium på
metallens renhet. I praktiken är det ytterligt svårt
att avlägsna de sista resterna av de försprödande
ämnena, och man har därför försökt att
oskadliggöra dem genom tillsats av lämpliga
legeringsämnen.
Vid en amerikansk undersökning har man legerat
molybden genom tillsats av små mängder av
element som kan väntas binda syre och kväve.
Utgångsmaterialet var vakuumsmält molybden,
hållande ca 5 mg/kg O, 10—20 mg/kg N och 10—30
mg/kg C. Det hade en omslagstemperatur vid
böj-prov på ca 160°C.
För en legering med 0,5—1,0 °/o titan erhölls
omslagstemperaturen — 80°C, med 10 °/o torium blev
den — 75°C och med 0,06 °/o aluminium — 70°C.
Vid tillsats av cerium, vanadin och bor erhölls
högre omslagstemperatur. För toriumlegeringar föll
omslagstemperaturen alltjämt med stigande tillsats vid
10 °/o toriumhalt. Molybdens duktilitet vid
rumstemperatur och lägre temperaturer ökas alltså
genom hög toriumhalt, men härvid visade det sig att
metallens seghet minskas vid mer än 800°C, dvs.
den blir varmspröd (L E Olds & G W P
Rengs-torff i Journal of Metals april 1957 s. 468—471;
Metal Industry 5 juli 1957 s. 6, 12). SHl
Spänningar i tunneltak
Det är fördelaktigt att utforma en tunnelprofil på
sådant sätt, att dragspänningar ej uppträder i
tunneltaket. Om det finns sprickor i detta, kan
nämligen i annat fall dessa fortplantas så att
klippstycken bryts loss och faller ner och blockerar
tunneln. En spänningsoptisk undersökning har utförts
för att utröna hur tunnelprofilen ur denna
synpunkt bör utformas.
De undersökta profilerna, fig. 1, var rektangulära
med cirkelbågformat tak. Det visade sig, att om
det ostörda spänningsfältet kring tunneln utgörs av
Fig. 1. Undersökta tunnelprofiler.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 tf)J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
