Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 9 - Hänt inom tekniken - Kurs »Elektronik för icke-elektriker» - Gemensam nordisk hälsovårdsutbildning - Skånska Ingenjörsklubben - Fackredaktörsdisputation - European Atomic Energy Community
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte avsedd att utbilda konstruktörer av elektronisk
apparatur. Målet är i stället att allmänbilda
till-lämpare av modern elektronik inom andra
fackområden.
Kursen börjar med en genomgång av de
nödvändiga teoretiska grunderna och en översikt över de
viktigaste elektroniska komponenterna. Därefter
behandlas hur man med dessa komponenter bygger
upp funktionella enheter, t.ex. förstärkare och
likriktare. Slutligen beskrivs några industriella t ill
-lämpningar av elektroniken, där funktionsenheter
sammanställts till olika system.
Gemensam nordisk hälsovårdsutbildning.
Under de senaste fein åren har det förekommit en
nordisk kursverksamhet för hälsovårdstjänstemän —
dels för tjänsteläkare och dels för ingenjörer
sysselsatta i offentlig hälsovård (Tekn. T. 1957 s. 147).
För planläggningen av hur arbetet med gemensam
nordisk utbildning av högre tjänstemän i offentlig
hälsovårdsverksamhet skall bedrivas i
fortsättningen tillsattes 1955 av de nordiska ländernas
regeringar Nordiska Kommittén för
Hälsovårdsutbildning. Denna avgav sitt betänkande hösten 1957.
Enligt betänkandet skulle utbildningen åtminstone
till en början begränsas till kategorierna läkare,
veterinärer, sjuksköterskor och "sanitäringenjörer"
(en ny titel föreslagen av kommittén).
Upprättandet av en nordisk hälsovårdshögskola föreslås, vars
verksamhet organiseras i samarbete med redan
befintliga eller under utbyggnad varande
vetenskapliga institutioner inom det medicinska och tekniska
området. Högskolan föreslås av kommittén förlagd
till Göteborg, där den skulle verka i samarbete med
Göteborgs Universitet och CTH.
Svenska Teknologföreningen har yttrat sig om
betänkandet och därvid konstaterat, att vårt land
otvivelaktigt behöver en förstärkning av
utbildningen på hälsovårdsområdet med en fast förankring
vid det högre akademiska utbildningsväsendet. I
och för sig är därför tanken på en nordisk
hälsovårdshögskola med möjlighet till anvancerad
undervisning och forskning tilltalande.
Föreningen ger en översikt över de svenska
utbildnings- och forskningsmöjligheterna inom de många
olika områden, där teknikerna konfronteras med
hälsovårdsproblem, nämligen vattenförsörjning och
avlopp, samhälls- och bostadsplanering, värme,
ventilation och sanitet, arbetsskydd och industrihygien
samt livsmedelshygien. Dessa områden är betydligt
flera än de som anges i betänkandet, där man belt
saknar bl.a. den hälsovårdsverksamhet som ej är
offentlig, men som i allt större utsträckning bedrivs
bl.a. inom industrin. Följden har blivit att
utbildningsbehoven och utbildningsmöjligheterna för
tekniker med hälsovårdsuppgifter inte har blivit
ordentligt utredda. Dessa frågor måste bli klarlagda
innan man kan ta ställning till frågan om
inrättande av en gemensam nordisk hälsovårdshögskola.
Svenska Teknologföreningen anser vidare, att det
verkliga värdet av fördjupade kunskaper i hygien
för tekniker ligger i en specialutbildning, avsedd att
göra den studerande lämpad för konstruktiva
lösningar inom sitt område. Ett delgivande av mera
allmänna kunskaper vid en hälsovårdshögskola, där
olika kategorier utbildas gemensamt, kan verka
fruktbärande på sitt sätt men är ej att anse som
det primära. För hälsovårdstjänstemän som t.ex.
provinsialläkare kan det vara naturligt och
ändamålsenligt med en bred hygienisk
utbildningsbakgrund, som lämpligen kan delges vid en
hälsovårdshögskola av föreslagen typ. För teknikern däremot,
vars uppgift är att utforma de konkreta åtgärderna i
hälsovårdande syfte, är det dock nödvändigt med
en utbildning som ger fördjupade kunskaper inom
det speciella område ban företräder.
Kvaliteten på utbildningen och forskningen vid den
skisserade hälsovårdshögskolan kommer tyvärr ej
att vara av samma standard som motsvarande
utbildningsanstalter i USA. Särskilt allvarligt synes
vara, att man ej anser sig kunna hålla mer än en
professur, medan forskning och undervisning i
övrigt skulle tillgodoses genom laboraturer.
Om beslut nu fattas om en nordisk
hälsovårdshögskola, vill föreningen understryka, att de
kursplaner för tekniker av olika kategorier som återges
i betänkandet behöver omarbetas avsevärt. Vidare
bör man tillse, att grundutbildningen i de nordiska
länderna blir så likartad som möjligt.
Slutligen konstaterar föreningen, att kommittén
inte klarlagt "sanitäringenjörernas" arbetsuppgifter
inom den offentliga hälsovården, än mindre
studerat liknande arbetsuppgifter inom den privata
sektorn (Tekn. T. 1958 s. 190). Benämningen
"sanitäringenjör" är både olämplig och onödig.
Skånska Ingeniörsklubben hade 1571
medlemmar den 1 januari 1958. Under 1957 tillkom 237 nya
medlemmar; denna ökning av medlemsantalet är
den hittills största under ett år av klubbens tillvaro.
Fackredaktörsdisputation. Jan Hult,
fackredak-lör för teknisk fysik vid Teknisk Tidskrift
1954—-1955, försvarade den 21 februari 1958 på KTH sin
doktorsavhandling "Fatigue crack propagation, a
problem of plasticity". Förste opponent var Folke
Odqvist, professor i hållfasthetslära vid KTH, andre
opponent var Åke Isaksson, Hults efterträdare som
fackredaktör 1955—1957, och som tredje opponent
fungerade Ake Arnberg, institutionsvaktmästare vid
KTH:s Institution för Hållfasthetslära.
European Atomic Energy Community (Euratom)
är ett atomenergiorgan för lilla Europas sex stater
Belgien, Frankrike, Holland, Italien, Luxemburg och
Västtyskland. Det började sin verksamhet den 1
januari 1958 och skall få gemensamt säte med
Kol-och Stålunionen samt Europa-marknaden.
Organets uppgift är att på atomenergiområdet
utveckla forskning och sprida tekniskt vetande,
fastställa och trygga tillämpningen av enhetliga
säkerhetsnormer, underlätta tillkomsten av
utvecklingsfrämjande företag, trygga försörjningen med
metaller och atombränslen, ansvara för att
atommate-rielen användes för avsett ändamål, förvalta visst
klyvbart material, verka för en gemensam marknad
samt att samarbeta med andra länder och
internationella organisationer som främjar den fredliga
användningen av atomenergi.
Euratom har mer vidsträckta befogenheter än
motsvarande organ inom OEEC, European Nuclear
Energy Agency (Tekn. T. 1958 s. 59). Den genom
Euratom reglerade handeln med råmaterial och
atombränslen samt den reglerade utbyggnaden av
atomenergianläggningar, varvid alla nationella
patent skall gemensamt utnyttjas, avviker väsentligt
från den av OEEC förda liberala politiken.
Några utbyggnader har hittills icke beslutats. Den
prognos över atomkraftbehovet som organisationen
har låtit utarbeta fastställer som ett mål en
utbyggnad av 15 000 MW fram till 1967. För att snabbt
få i gång utbyggnader räknar man med att till en
början behöva importera reaktorer. Kostnaden för
dessa första anläggningar beräknas bli två och en
halv gånger så stora som för konventionella
anläggningar, och den resulterande produktionskost-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 jf^l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
