Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 12 - Kartsekretess. Militära svar, av Otto Axelson och Börje Gustafsson - Arbetsinnehåll och produktivitet, av Bertil v. Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lydige så stort och den illegale så litet
svängrum som möjligt.
Kraftverk och kraftledningar, ja. Fastän det
inte direkt berör kartor, så kan man nog vara
övertygad om att man väljer folk till
kraftverksbyggen med viss urskillning. Och skulle
någon olämplig komma med, har han nog
sällan en sådan befattning att han utan vidare
kan skaffa sig eller göra kartor över
kraftverket. Det medges gärna att man kan resa
omkring — men inte bara en smula — och pricka
stamlinjer. Men varför skall vi spara åt den
som står för spionens reseanslag?
Spårredovisningen på järnvägsstationer av
vital betydelse för försvaret kan väl knappast
ha något intresse för den större allmänheten.
Att den måste finnas på kartor för
byggnadsändamål, järnvägsdrift osv. är självfallet. Men
dessa kartor behöver och bör inte vara allmänt
tillgängliga. Den som har legalt intresse av
sådana uppgifter bör kunna få dem t.ex. på
stationsexpeditionen; det illegala intresset bör vi
inte tillgodose med en detaljerad karta.
De vitmenade grifter, som lyser där
krigsviktiga anläggningar ligger, är kanske inte så
iögonenfallande, som man tror. Här gäller det
ju att på ritade kartor inte sätta ut vissa
detaljer. Kartritaren måste nog lägga ned litet
extra arbete, om man utan klärvoajans skall
kunna se att och var namnet "robotfabrik"
uteslutits.
Några ord om de jämförelser med utländska
förhållanden som gjorts. Om det är riktigt att
tyskarna omkring 1918 hade bättre kartor över
våra vägar än vi själva kunde prestera 12—15
år senare, så är det i och för sig beklagligt.
Det enda sättet att hindra dylika malörer i
framtiden är väl att ge kartverket ökade
möjligheter att hålla våra kartor aktuella och —
vilket knappast är ett civilt önskemål — att
skärpa sekretessbestämmelserna. Att Kanada
inte har samma kartsekretess som vi kan bero
på att de militärgeografiska förhållandena är
så olika. Det finns flera anfallsmetoder, t.ex.
robotanfall, som lätt kan användas mot oss,
men kanske med större svårighet mot Kanada.
Om en spådom tillåtes, kommer den
våldsamma utvecklingen på robotområdet att leda till
ökat intresse för kartor. Å ena sidan kommer
man att söka skaffa bättre kartor över
tänkbara motståndares områden, å andra sidan
kommer man att söka hindra att goda kartor
över ens eget område läcker ut. Det vore
förvånande om inte Sputnik drog med sig en svans
av sekretessparagrafer, kanske också i Kanada.
Hur kan det förresten komma sig att
kartsekretessen är så järnhård bakom järnridån?
Frågan om kartsekretessen är en fråga om
avvägning. Å ena sidan skall sekretessen göra det
svårt och tidsödande för främmande makt att
skaffa upplysningar, som kan underlätta anfall
mot oss. Å andra sidan skall vi själva vid
behov ha enkel och bekväm tillgång till alla
upplysningar, som kan underlätta vårt eget arbete.
Givetvis kan man ha delade meningar om vad
som skall tas bort eller ändras på en karta,
liksom det ibland kan vara kvistigt att avgöra
vem som verkligen har legitimt behov av den.
Men vid bedömningen här får erfarenheten
spela den största rollen. Den goda cigarr, som
heter "Optimum", är svårfunnen. Men medan
vi söker den, får väl märket "Bonum" duga.
Arbetsinnehåll och produktivitet. Man har
länge betraktat specialiseringen såsom
grundprincipen i den modärna industrin. Man har visserligen
icke varit blind för att den uppvisar vissa nackdelar,
men man har ansett dess fördelar påtagligt överväga
nackdelarna. På senaste tid har man börjat fråga
sig huruvida specialiseringen icke möjligen har
drivits alltför långt, så att en viss tendens till
produktivitetsminskning inträtt.
Ingenjörer och driftledare har länge hållit fast vid
den gängse, i huvudsak rent tekniska uppfattningen
av arbetsutformningen. Socialvetenskapliga tänkare
har visserligen redan för ganska länge sedan
hänvisat till de mot den mänskliga naturen riktade
verkningar, som vidlåder den gängse arten av
arbets-utformning — monotoni, fråvaro av andlig sporre,
nödvändighet att strikt följa arbetsanvisningarna och
icke minst den hierarkiska sociala ordning, under
vilken tillfredsställandet av de fundamentala
önskningarna hos medarbetarna är beroende av de
överordnade. Det förefaller osäkert huruvida en
arbetare, som i sitt yrke är utsatt för sådana
erfarenheter, någonsin kan bli en ansvarsmedveten
medborgare i ett fritt, demokratiskt samhällssystem.
Man kan indela arbetsutformningen i tre avsnitt
innefattande att fastställa vissa deloperationer, att
fastställa de metoder enligt vilka varje
deloperation skall utföras samt att kombinera
deloperationerna till en operation, som arbetaren skall utföra.
Sociologiska undersökningar har nu visat, att
nackdelarna hos den traditionella metoden är större än
man antagit. De två mest framträdande av dem är
arbetarens anonymitet, dvs. han är nedtryckt till en
liten kugge i ett stort maskineri, över vilket han
icke har någon överblick, samt arbetets
opersonlighet, beroende på att han endast kan inverka på en
så obetydlig del av arbetet, att han icke genom flit
och skicklighet kan öka befordringsmöjlighetex-na.
Sedan detta blivit uppenbart, har man gjort
systematiska försök med modernare slag av
arbetsut-formning. Dessa har närmast bestått i att man
ersatt det "löpande bandet" med arbete i grupper, som
till en början utfört "flytande" arbete, ersatt det
flytande arbetet med individuellt arbete; gruppens
alla medlemmar får utföra hela operationen i följd,
dvs. utföra samtliga deloperationer; grupperna har
sammanförts i ett gemensamt, större arbetsrum, där
de står i nära kontakt med varandra.
Försöken visade, att de känslor av ökade
möjligheter att under personligt ansvar ta del i
arbetsutformningen och inverka på det slutliga resultatet
hade en sådan uppmuntrande verkan på arbetarna,
att deras produktivitet avsevärt förbättrades.
Stora viktiga forskningsuppgifter återstår att lösa
på arbetsutformningens område, särskilt i samband
med automatisering. I motsats till den gängse
föreställningen att automatiseringen skulle lösa de flesta
av våra problem synes arbetsutformningen att
förbli det centrala problemet inom industrin, och detta
gäller icke blott för tillverkningen och
kontorsarbetet utan på företagsledningens alla nivåer (Louis E
Davis i "Fortschrittliche Betriebsführung" bd 4.
Berlin 1958). Bertil v. Alfthan
218 TEKNISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
