Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 12 - Sveriges sjökartläggning, av Per Olof Fagerholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 2. Ekolodning.
med rätt varierande noggrannhet.
Lodnings-knrserna lades rätt glest — även inomskärs
ofta upp till 100 m dem emellan —, och vid
den svenska morän- och bergtopografi, som vi
måste förutsätta även under vattenytan, kan
farliga uppgrundningar naturligtvis
förekomma mellan kurserna. Noggrannheten i
mätningarna liksom deras täthet ökades emellertid
successivt under ären, bl.a. genom ökad
undersökning av "grundanledningar", dvs. där
differenserna i de lodade djupen visar sådan
ojämnhet i bottnen, att det möjligen skulle kunna
indikera en sluttning fortsättande uppåt i ett
grund.
Yi måste emellertid tyvärr konstatera, att ca
80 % av landets kustfarvatten och 75 % av
omgivande havsområden ut till "mittsjöss" till
grannländerna är mätt på detta nu ej
acceptabla sätt. För stora områden, t.ex. huvuddelen
av Bottenhavet och Bottenviken, är det upp till
10 km mellan lodkurserna trots relativt små
allmänna djup, och vi vet ej när och hur de
flesta av dessa lödningar utfördes; sannolikt
utfördes de från seglande örlogsfartyg med
positionsbestämning enligt "död räkning".
I mitten av 1920-talet började ekolodet
användas inom svensk sjömätning, men vi
anser endast de sjömätningar helt acceptabla som
utförts efter 1930, trots att vi även med viss
tvekan accepterar resultat från perioden 1923
—1930 (fig. 1).
Sjömätning i dag
Kustsjömcitning
Vid kustsjömätningen, som utföres med
eko-lodsförsedda 5 t motorbåtar, bestämmer man
positionen genom vinkelmätning (inskärning)
med kvintant mot flygfotogrammetriskt
lägesbestämda hjälppunkter efter stränderna.
Avståndet mellan lodningskurserna (50, 25, 12,5
och 6 m) är beroende av de allmänna djupen
och bottentopografins gad av "orolighet".
Inom stora områden lodas med kursavståndet
12,5 m (5 mm i protokollskalan 1 : 2 500)
varvid man som stöd för styrning och
positionsbestämning utlägger ett nät av bojar, vålar
(fig. 3). Ekolodets huvudlobs öppningsvinkel
(fig. 2) är sådan att den täcker en bottenbredd
ca % av vattendjupet. Inom denna bredd
registreras som minsta djup det kortaste avståndet
till ett bottenparti. Detta avstånd kan dock
vara snett (fig. 2) och ge ett något för stort
djup.
När djupens förändring antyder en
systematisk lutning hos bottnen, inlägges dessutom
extra mellankurser och köres även
lödnings-kurser vinkelrätt mot ordinarie riktningen.
Ibland visar det sig härvid, att
"grundanledningen" verkligen härrört från ett grund.
Dettas djup bestämmes då ofta med hjälp av
stångsvep (fig. 4), en 5 m järnstång horisontellt
upphängd i lodlinor under båten, som sakta
föres fram och åter över grundet till dess
största fria vattendjupet över grundets högsta
punkt bestämts.
Om marginalen mellan vattendjupet över ett
grund och det gällande eller eftertraktade
djupet för en viktigare farled, som måste dras
fram däröver eller omedelbart intill är ringa,
Fig. 3.
Ortsbestämning av
grund.
Fig.
Stångsvepning.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
