Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 13 - Moderna telefonapparater, av Åke Kåell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi kan t.ex. se hur liandmikrotelefonen
påverkats av framstegen i fråga om material och
fabrikationsteknik. 1910- och 1920-talens
hand-mikrotelefon hade ett rakt handtag av ebonit
och åtskilligt bearbetade hörtelefon- och
nii-krofondelar i mässing och ebonit. Det var
mycket handarbete, och tillverkningen påminde
om modern hemslöjd, dvs. den var
halvmaski-nell. Omkring 1930 lanserades fenoplasten,
som vi vanligen kallar bakelit, och genast
kunde formen göras funktionell och
massfabrikation i modern mening ta sin början. Då
termoplasten på 1940-talet lämnade försöksstadiet
och kom till bruksföremålen, kunde man gå
ännu längre i rationalisering.
För den traditionella härdplasten, bakeliten,
gäller Henry Fords klassiska ord, att den går
bra att få i vilken färg man önskar, bara man
önskar svart. Man har sedan många år med
växlande framgång tillgodosett en önskan om
apparatdelar i andra färger genom att använda
speciella, dyrare härdplaster, främst
melamin-plast. Med termoplasterna erbjudes snabbare
fabrikation, och det betyder
kostnadsminskning. Vidare kan man få praktiskt taget valfri
färg, vilket betyder att telefonapparaten
äntligen kan bli en prydnad i hemmet.
De magnetiska materialen har förbättrats
väsentligt, vilket för apparatkomponenterna
möjliggjort kvalitetsförbättringar och
materialbesparingar, åtminstone i volym och vikt. En
bättre järnkrets sparar inte bara järn utan
även koppar i elektromagnetiska organ.
Med oförändrad kostnad och utan att
förändra egenskaperna har man i ett specialfall, där
minsta möjliga vikt varit ett huvudönskemål,
med specialmaterial kunnat nedbringa
transformatorns vikt till en femtedel av vad en
ordinär apparattransformator väger (fig. 2).
Miniatyrisering av komponenterna har i
allmänhet inte tillämpats för normala
telefonapparater. Det torde främst hero på att
apparatens storlek är funktionellt och traditionellt
tämligen given. Handmikrotelefonen skall passa
till mun och öra, och man anser i allmänhet att
handmikrotelefonen skall ligga på
apparatkroppen. Då måste denna bilda ett passande
fundament. Nya idéer saknas dock icke.
Konstruktioner
Mikrofonen är alltjämt av kolkornstyp, men
väsentliga kvalitetsförbättringar har
åstadkommits under de senaste 25 åren. Först på
1930-talet kunde man råda bot på de avbrott i
mikrofonkretsen som uppstod då
handmikrotelefonen hölls i vissa ogynnsamma lägen, genom
att man försåg mikrofonerna med i kolkornen
neddoppande elektroder.
Den klassiska avbrottsfria mikrofonen, fig. 3
upptill, hade en hårt inspänd konisk membran
och en massiv elektrod i det svängande
systemet. Tonkurvan för denna typ får utpräglade
resonanstoppar, eftersom de reaktiva
komponenterna, massa och styvhet, dominerar (fig. 4).
Genom att placera membranen mellan buntar
Fig. "2. IJen lilla transformatorn till Ericofonen
jämförd med en traditionell transformator. Vikt förhål
landet är ungefär 1 : 5.
av mycket tunna pappersringar lyckades man
nedbringa det svängande systemets styvhet.
Massan hos membranen reducerades samtidigt
genom att elektroden utfördes som ett skal
(fig. 3 i mitten). Tonkurvan fick på det sättet
ett betydligt mjukare förlopp. Den jämnare
tonkurvan medförde också en minskning av
den icke-linjära distorsionen, som tyvärr alltid
är rätt hög hos kolkornsmikrofoner.
I en modern mikrofon (fig. 3 nedtill) har
papperslagringen ersatts av en akustisk
anordning, vilken ger den resistiva komponent som
behövs för utjämning av konkurvan (fig. 4).
Anordningen består av en sidenbricka över ett
hål i en vägg intill membranen. Elektroderna
har formats så att ändringen av mikrofonens
resistans vid olika lägen är obetydlig.
Nivåvariationen inom talfrekvensbandet är ca 25
dB för den gamla typen och ungefär hälften
för den nya. En viss höjning av tonkurvan vid
högre frekvenser är önskvärd för god
uppfatt-barhet.
Det dröjde länge innan den klassiska typen
Fig. 3. Mikrofoner frän. upptill l’J3(J-talet, i mitten
l!)iü talet, nedtill ll)50-talet.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
