Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 14 - Arbetsekonomi — ett försummat område, av Bertil von Alfthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men även på arbetarhåll liar man alltför länge
hållit fast vid felföreställningen om att
"stycklönerna" vore någonting att förhandla om,
varigenom Tavlors geniala tankar förnedrades till
en spelbricka i "kohandeln om lönerna", alltså
i klasskampen, i stället för att vara ett medel
till att i bela näringslivets, levnadsstandardens
och exportmöjligheternas intresse främja
arbetsproduktiviteten.
Tänkande och terminologi behöver
saneras
Efter en rundresa i Europa betonade en
OEEC-delegations amerikanska medlemmar enhälligt
att den främsta förutsättningen för Europas
ekonomiska sanering är att man får de
europeiska företagsledarna att ändra sina inrotade
tänkesätt. Den arbetsekonomiska terminologin
är ägnad att hålla människorna fångna i
slentrianmässigt vanetänkande. En kommitté inom
IVA håller på att grundligt omarbeta
terminologin, men dess arbete är ännu icke färdigt.
Redan titeln "arbetsstudieingenjör" är
inadekvat. En studie är en analys, som bör följas av
en syntes och en tillämpning.
Människokunskap samt ekonomiska insikter är viktigare för
det moderna yrkets utövare än tekniska
insikter, varav följer att titeln
"arbetsstudieingenjör" faktiskt endast täcker en niondel av den
erforderliga kompetensen. Den bör utbytas
mot benämningen "arbetsekonom", och
"ar-betsstudieväsende" bör ersättas med
"arbets-ekonomi".
Taylor och nästan alla av hans närmaste män
var ingenjörer. Arbetsekonomin har
uppkommit "som ett skott på ingenjörsväsendets träd"
men är redan välmogen att skiljas från
moderplantan och planteras i egen jord såsom en
självständig systervetenskap till
ingenjörsvetenskapen och kemin. Människan är förmer än de
livlösa tingen. De sistnämnda är till för
människans skull, men människan, som är både
producent ocli konsument, är till för sin egen
skull. Arbetsvetenskapen är omkring etthundra
år yngre än sina två systervetenskaper, men
samhällelig jämvikt uppnås först när den
utvecklats till jämbördighet med dessa. En
kedjas svagaste länk bestämmer dess bärkraft.
Arbetsvetenskapen är den svagaste länken i
näringslivets kedja, och detta är huvudorsaken
till vårt tidevarvs sociala oro.
Arbetsekonomins möjligheter
underskattas
"Med arbetsledning har man ju redan sysslat
under århundraden — kan man då vänta sig
några väsentliga förbättringar inom
näringslivet av de ’nya idéerna’?"
Man har också sysslat med teknik under
många århundraden. Men först när
ingenjörskonsten fick stöd av ingenjörsvetenskapen
nådde vi snabbt de stora resultaten. En liknande
utveckling kan väntas när arbetsledningens
konst får stöd av arbetets vetenskap. Man får
vara glad på arbetsgivarhåll om man genom
avtalsförhandlingar lyckas förebygga en
lönestegring med t.ex. 10 % utan motsvarande
produktivitetsökning. På det arbetsekonomiska
området är en trettioprocentig
produktivitetsökning ett vanligt minimum, och fall av inemot
tio gånger så stor ökning förekommer. Skall
man då fortfarande anse avtalsförhandlingarna
för en huvudsak och arbetsekonomin för en
bisak?
Arbetsekonomin ej en ingenjörsdetalj
Så länge arbetsekonomerna betraktas såsom
"ett nvtt slag av ingenjörer" föreställer sig
företagscheferna helt naturligt att deras sedan
mera än hundra år stadgade erfarenhet att
inrikta och dirigera sina ingenjörers
verksamhet skulle vara utan vidare tillämplig också
på "arbetsstudieingenjörerna". De avhålles
därigenom från att följa exemplet från USA, där
företagschefer ocli fackföreningsledare flitigt
besöker föreläsningar i arbetsekonomi för att
bli så pass nöjaktigt orienterade i denna nya
och komplicerade vetenskap, att de har
tillräcklig kompetens att leda dess praktiska
till-lämpare i företagets rätta intresse och på det
mest ändamålsenliga sättet.
Från amerikanskt håll betonas ideligen, att
såvida icke den allra högsta företagsledningen
tar aktiv och intensiv och intresserad del i
rationaliseringssträvandena, så stannar dessas
resultat långt under vad de kan och bör bli.
En tids praktik vid företagets
arbetsekonomi-avdelning är den bästa skolningen för de
påläggskalvar, som skall utbildas till de högsta
ledande posterna inom företaget.
Linjeinstanser i mellanställning är givetvis särskilt
avundsjuka på de chanser till karriär som följer
härav. Verkstadschefer, försäljningschefer m.fl.
är därför angelägna att få spela rollen av
överordnade gentemot arbetsekonomerna — att få
ha sina "kompanistaber" utan någon
sammanhållande "generalstab". Att tillåta detta är ett
svårt organisationsfel.
Chefen för arbetsekonomiavdelningen bör i
företagets organisationsplan ha ställningen
som företagets "generalstabschef" och
sannolike "tronföljare" — men självfallet bör han
lia en sådan utbildning, erfarenhet och
kompetens, som kräves för den högsta chefens
närmaste man. Detta betingar, att forskningen och
utbildningen på det arbetsekonomiska området
lyftes till en långt högre nivå än hittills.
Fölen sådan forskningskompetens och utbildning
är en hård, minst femårig utbildning under
kompetent handledning ett minimum. Härav
behöver den rent tekniska utblidningen
knappast omfatta mera än omkring en fjärdedel.
Varning för en återvändsgränd
Man har omsider börjat alltmera inse
arbetsekonomins betydelse, men när det gäller att
få saken praktiskt ordnad och finansierad, är
man ännu alltför hårt insnärjd i det rådande
330 TEKNISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
