Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 15 - Flygvapnet, av Bertil Westergård och Trygve Sjölin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 2. Fjårrspaningsstation.
ras efter överbefälhavarens bedömning av
krigsläget.
Under första världskriget fanns flottilj
cheferna i ledarplanet i luften. Andra världskriget
medförde den ändringen, att divisionerna
dirigerades mot fienden från marken, varefter
divisionschefen i luften övertog ledningen vid
anfallets genomförande. I en nära framtid
mäter och beräknar en markorganisation alla data
som fordras för jaktstridens genomförande, och
dessa överförs till instrument i flygplanet, efter
vilka föraren kan flyga an mot fienden. Utan
denna markorganisation skulle sannolikheten
för att finna fienden bli liten, med de höga
farter som dagens och morgondagens flygplan
har. Luftbevakning och stridsledning har
därmed blivit lika viktiga länkar i luftförsvaret
som de flygande förbanden.
Flygmaterielen, som för ca 15—20 år sedan
var uppdelad på medeltungt bombflyg, lätt
bombflyg, dagjaktflyg, nattjaktflyg och
spaningsflyg, har genom de oerhört ökade
typkostnaderna standardiserats, så att man
numera ofta använder samma flygplan inom olika
flygslag. Denna utveckling torde fortsätta
därhän, att endast en huvudtyp utvecklas inom
perioden för en rullande materielplan, men
med olika utrustning för olika krigsuppgifter.
Härigenom kommer flygvapnet att få ett
förenklat vapensystem för jaktattackförsvaret.
Samtidigt inriktas robotvapnen på att från
början passa in i samma stridsledningssystem.
Flygvapnet erhåller genom standardiseringen
mer enhetlig materiel än övriga försvarsgrenar,
men komplexibiliteten hos materielen stiger
tyvärr med kvadraten på farten hos
vapenbärarna.
Luftbevakning
För att jaktförsvaret skall kunna nå
anfallsläge mot fientliga flygplan och robotar, måste
stridsledningen få underrättelser om fientliga
anfallsföretag. För detta svarar
luftbevakning-en. Denna samlar genom sitt nät av
observatörer och spaningsstationer den bild som gör
det möjligt för stridsledningen att bedöma
hotets karaktär, att avgöra när och hur mycket
jaktflyg som skall insättas samt att efter start
leda förbanden mot de utvalda målen.
Kraven på luftbevakningen har stigit i takt
med bombflygplanens fart, höjd och
lastförmåga. Man har nu bombflygplan för nära
ljudfart, och inom en relativt snar framtid måste
vi räkna med målfarter upp till machtalen
1,2—1,6. Nuvarande topphöjder på ca 15 000
m kommer att stiga till 20 000—22 000 m.
Starkare motorer och anordningar för momentana
dragkraftstillskott öppnar vägen för snabbare
höjdförändringar än tidigare. Teletekniska
metoder för navigering, bombfällning och
skjutning har redan i dag nått en hög grad av
fulländning, och utvecklingen tycks fortsätta.
Allting tyder på att bombförbanden kan uppträda
över målområdet praktiskt taget oberoende av
väderleksbetingelserna och ändå vid
bombfällning få god precision mot många olika
måltyper.
Bombflygplanens bättre rörelseförmåga samt
luftförsvarets ökade nedskjutningsmöjlighet
har emellertid medfört att taktiken ändrats.
Det är sannolikt att morgondagens bombanfall
sättes in i form av ett måttligt antal enskilt
eller gruppvis uppträdande flygplan på olika
höjder, vilka på bred front eller med
konvergerande kurser flyger an mot målområdet.
Eskort av jaktflygplan torde inte förekomma.
Den nya taktiken gör, att luftbevakningen
ställs inför stora svårigheter, när det gäller att
skapa en god luftlägesbild, särskilt som allt
måste ske på sekunden. Atombomben har
mångfaldigat verkan av det enstaka
flygplanets anfall, varför även små förband, som
under förra kriget förbisågs, nu måste bedömas
såsom eventuellt atombombsförande. Inget
förband kan därför i dag på förhand anses som
mindre farligt enbart därför att det består av
några få flygplan.
De åtgärder som luftbevakningen vidtar när
fientlig anflygning sker mot våra gränser kan
uppdelas i datainsamling, dataöverföring,
sammanställning (med filtrering), kommentering,
lagring och presentation (fig. 1).
Datainsamling
Datainsamling, fig. 1, bygger på resultat av
optisk spaning och radarspaning. Den optiska
spaningen är begränsad till synvidden vid
dager och fyller inte kraven på exakthet och
snabbhet, men den utgör ett nödvändigt
komplement till radarspaningen, som kan missa
lågtflygande anfall.
Radarspaningen däremot ger den
informationskvalitet man från taktisk synpunkt önskar:
stora upptäcktsavstånd, god precision, kort
fördröjning samt oberoende av sikt och
belysning. I ett avseende fjdler dock icke radar de
operativa kraven, och det gäller de nämnda
låghöjdsföretagen. Tyvärr är det dock i prak-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
