Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 17 - Byggmetoder vid småhusbyggen, av Erik Dahlberg - Bostäder och miljö, av Erik Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fabriksfärdiga byggnadsdelar kommer
säkerligen också att under hand kräva ändringar i
de organisatoriska formerna.
I dagens gruppbyggeritänkande bör det också
påpekas att gruppbyggande är möjligt endast
när större småhusområden skall exploateras på
en gång. Det förutsätter alltså att samlad,
lämplig råmark finns och att behov och resurser
att uppföra ett flertal småhus på en gång
föreligger. I mindre samhällen, i samhällen som
inte expanderar, för ej tidigare utnyttjade
färdigställda enstaka tomter och för ersättning av
rivningshus är gruppbyggeriet ej tillämpbart.
Det är synnerligen viktigt att även dessa
hustyper kan byggas rationellt. För detta kräves
producenter med låga
administrationskostnader dvs. småbyggmästare eller metoder som
bygger på helt monteringsfärdiga hus.
Det viktigaste då det gäller att förbilliga
småhusproduktionen är emellertid dels att
detta problem ägnas ett större intresse än
hittills, dels att konkurrensen mellan olika
produktionsmetoder hålles frisk och
utvecklingseggande.
Bostäder och miljö
Professor Erik Lundberg, Stockholm
301.161 : 728
Miljö — ordet utnyttjas flitigt i dagens
arkitekturdiskussion, väl egentligen för att
beteckna vad som i arkitektoniska sammanhang
påverkar oss utifrån. När man rationellt och
logiskt deducerat fram sina resultat —
rumsformer, skåpsmått och hyllinredning,
dörrplacering, väggmått, fönstertyper och "moduler" av
olika slag så möter ständigt "vid sidan av"
någonting som inte gick att infånga helt i den
rationalistiska deduktionen. Gärna prövar man
då en annan art av deduktion; man
konstruerar den till mått och levnadssätt ideala
människan, låter vederbörande såsom tänkt
företeelse röra sig i och taga gator, hus och park
eller trädgård i besittning. Därjämte tar man
sin tillflykt till statistik och till frågelistans
undersökningsmetod. Och försöker även på
denna väg uppnå den allmängiltiga analysen.
Så blir då miljöns roll för samhällsmänniskan
infångad i den logiska deduktionen av vårt
välfärdssamhälles ideala yttre ram. Arkitekten
har fått en fast grund att "bygga" på.
Det gäller ju väsentligheter detta. Det gäller
framförallt vår trivsel i den mån den är
av-hängig av samhälls- och husbyggande och av
heminredning, trädgård, parkanläggning.
Och naturligtvis innebär den rationella
deduktionen en tillförlitlig väg mot målet. Ja, den
utgör otvivelaktigt den utan all jämförelse
omfångsrikaste delen av allt det förberedande
arbete byggnadsfackmännen ha att utföra.
Arkitektens miljöskapande
Men det finns dock en liten, liten del av
arkitektens gärning, som ligger på annat håll, och
denna del har sitt mycket bestämda
sammanhang med sådant som i nutida diskussion hör
hemma under rubriken miljö. Om denna del
av arkitektgärningen inte till sin arbetsvolym
ter sig som mera än en bråkdel av nyssnämnda
rationella förberedelsearbete så är den till
gengäld att räkna såsom någonting av det mest
väsentliga i arkitektens samhälleliga insats.
Arkitekten bör ju kunna skapa trivsel, det som
skänker trivsel i den yttre samhällsramen. Och
det gör han näppeligen endast genom att
utreda och deducera. Han måste kunna se längre
än till väljandet mellan existerande möjligheter
och deduktionen av ytterligare några
kombinationer. Kan inte arkitekten skapa nytt borde
ban utan större svårighet kunna ersättas med
teknikern, sociologen etc.
I äldre tid har det ständigt varit arkitekten
som i sin konception av ny form ställt nya
problem — problem som eggat teknikern att
forma nya "vapen", ny teknik, nya material.
Så var det när järnkonstruktionen blev en
byggnadskonstens nydaning (Pantheon i Paris
formades på sådant sätt att
järnkonstruktionens idé däri låg gömd). Så var det också, då
den armerade betongen kom. När arkitekterna
nått fram till att "tänka" byggnad med
arkitektoniskt motsägelsefritt uttryck för både
fasthet och töjningsmotstånd — då presenterade
teknikerna den nya konstruktionsmetoden, det
nya materialet.
I våra dagar däremot synas många arkitekter
till den grad fångade av tanken att teknik ocli
konstruktion går före form, att de tro sig vara
föregångsmän då de genast acceptera varje nv
teknik, varje nytt material, slungande omedel-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
