Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 18 - Nordiskt elkraftutbyte. Elkraftutbyte Finland—Sverige, av Sven Lalander och Torsten Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid t.ex. för att minska eljest nödvändig dyrbar
ångkraftproduktion i endera landet, samtidigt
som billigare produktionsresurser ej utnyttjas i
det andra landet. Omfattningen av dessa
kraftutbyten är däremot svårare att ånge i förväg.
Fig. 2. Det svenska ledningssystemet i övre
Norrland för, - 380, - 130 kV; – - betecknar
ledning under byggnad.
Förbindelseledning
De stora vattenkraftutbyggnaderna i Norrland
har nödvändiggjort utbyggnaden av det
landsomfattande 380 kV överföringssystemet i
Sverige (Tekn. T. 1955 s. 409). Detta nät kommer
att successivt kompletteras med nya ledningar
i takt med de fortsatta
vattenkraftutbyggnaderna. För övre Norrland är närmast aktuellt en
andra 380 kV ledning från Norrbotten söderut,
som skall överföra kraften från de nya
kraftstationerna i Lule älv.
Elförbrukningen i Norrland är till större
delen belägen i kustområdet. Distributionen
ombesörjes här av ett vidsträckt 130 kV
ledningsnät, som matas från kraftstationer och 380/130
kV tryckpunkter (fig. 2). Norrbottens
kustområde har goda matningsförhållanden genom två
130 kV ledningar från kraftstationerna i övre
Lule älv och en 130 kV ledning söderifrån,
samtliga förbundna med 380 kV systemet
genom 380/130 kV transformatorstationer. Nätet
har under senare år utsträckts österut genom
en ledning till Kalix. En
samkörningsförbin-delse med Finland bör därför utgå från denna,
närmast gränsen befintliga, 130 kV station.
Liksom i Sverige är vattenkraftresurserna i
Finland till stor del belägna i norr, medan
större delen av elförbrukningen är lokaliserad
till södra och mellersta delen av landet. Detta
har lett till att man liksom hos oss byggt ut
ett stort överföringsnät, som gradvis utsträckts
mot norr och nu kommit upp till Kemi älv,
relativt nära den svenska gränsen. De första
överföringsledningarna byggdes för 200 kV
spänning. Den senast tillkomna ledningen, från
Kemi älv, har emellertid byggts för 380 kV
och omkring 1960 ämnar man övergå till 380
kV driftspänning på denna överföring (fig. 3).
En sainkörningsledning till Sverige bör från
finländsk sida utgå från Petäjäskoski
kraftstation i Kemi älv och byggas för 200 kV
spänning. Härigenom utsträckes den samlingsskena
för 200 kV, som fordras för uppsamling av
vattenkraftproduktionen i Kemi älv, mot den
svenska gränsen. I Sverige bör
förbindelseledningen, såsom redan framhållits, gå till Kalix
130 kV station. Här anordnas en 200/130 kV
transformering medelst en sparkopplad
transformator med effekten 200 MVA. För att öka
bela samkörningsförbindelsens
belastningsför-måga förstärkes dessutom den befintliga 130
kV ledningen Boden—Kalix till grövre
ledningsarea.
Fig. 3. Det finliindsku ledningssystemet för, -
380, - 200 kV, för kraftöverföring frän norra titi
södra Finland.
Drifttekniska problem
Stabilitetsförhållanden
Vid samköming mellan stora kraftsystem är
överföringens stabilitetsegenskaper ofta av vä-
TEKN I SK TIDSKRIFT 1958 485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
