Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 19 - Andras erfarenheter - Tillväxthormoner ur högre växter, av SHl - Ståls vätning med smält emalj, av SHl - Skydd mot missfärgning av silver, av U T—h - Klorkautschukfärger, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa ämnens konstitution, men den empiriska
formeln hos den nya tillväxthormonen uppges vara
C17HooO 6, medan gibberellinsyrans är CjgH^Oo. Som
förslag till den senares strukturformel anges i
Storbritannien
Vid en koncentration av bara 1 mg/kg påskyndar
gibberelliner de flesta växters utveckling. Enligt
uppgift växer inte stammar endast på längden utan
också på tjockleken. Träd, såsom ek och lönn, som
behandlats med gibberellin, får upp till dubbelt så
stor tjocklek som obehandlade. Användning av
gibberelliner ger emellertid inte alltid gynnsamma
resultat; ibland fördröjer de blomning. Innan dessa
tillväxthormoner kan få allmän användning måste
man veta mera om verkan av
koncentrationsändringar och om det bästa sättet och den lämpligaste
tidpunkten för deras anbringande.
Tillgången på gibberelliner är nu god i USA.
Industrin kan enligt uppgift utan svårighet möta
efterfrågan nu och i framtiden. De framställs genom
jäsning i 38 m3 behållare med en kultur av
Fusa-rium moniliforme. Näringslösningen innehåller 3—
20 °/o kolhydrat, 0,05—0,1 °/o kväve, jonerna Mg2+,
K+, P043-, S042- och som mikronäring Fe, Cu, Zn,
Mn och Mo. Temperaturen hålls vid 20—33°C, och
jäsningstiden är 3—44 dygn beroende på det
använda systemet.
Enligt brittiska ICI erhålls ett utbyte av 544 mg/1
mäsk efter 3—5 dygns jäsning. Man kan minska
jäsningstiden något genom ändring av apparaturen,
men man känner inga tillsatser som ökar utbytet
av gibberelliner. En blandning av sådana uppstår
vid jäsningen, men för närvarande ägnar man allt
intresse åt gibberellinsyran. Ättiksyraestrar tycks
vara särskilt lämpliga för extraktion av denna ur
mäsken. Vid användning av etylacetat kan 74 °/o
av detta återvinnas (Chemical & Engineering News
IG sept. 1957 s. 67—68). SHl
Ståls vätning med smält emalj
Vid en amerikansk undersökning har man
studerat ståls vätning med en smält grundemalj och en
titanvittemalj genom mätning av emaljdroppars
randvinkel mot stålytan. Man har funnit att
ingendera av emaljerna väter stålet, om detta är rent eller
täckt med bara ett tunt oxidskikt. Vid närvaro av
minst 10 mg/dm2 järnoxider väter däremot
grundemaljen ytan i en torr ugnsatmosfär.
När mängden järnoxider ökas från 10 till 60
mg/dm2 avtar grundemaljens randvinkel från 90°
till 30° i torr atmosfär. Större mängd järnoxider
inverkar obetydligt på randvinkeln. Liknande
resultat erhölls för titanvittemaljen.
Oin ugnsatmosfären innehåller 0,6 eller 1,6 %>
vattenånga, blir grundemaljens randvinkel bara
15°, medan titanvittemaljens avtar från 3510 till 30°.
Närvaro av vattenånga ökar alltså vätningen
avsevärt för grundemaljen, mindre för titanvittemaljen.
Enligt en annan undersökning beror stålets
beteende vid oxidation på dess kolhalt; det påverkas
däremot inte av stålplåtens tjocklek. Emaljens
vidhäftning har inget samband med plåtens vätbarhet
och oxidation, men den kan förutsägas med
kännedom om stålets kolhalt. Vidhäftningen tycks
nämligen växa med avtagande kolhalt. För stål med den
lägsta provade kolhalten (0.07 °/o) växer den med
bränntiden under de valda försöksbetingelserna.
Prov med olika tjocka plåtar visar att emaljens
vidhäftning växer med avtagande plåttjocklek. Detta
tros bero på att tunnare plåt värms upp fortax-e till
bränntemperaturen varigenom den effektiva
bränntiden blev längre vid försöken (R M King & R L
Cook i American Ceramic Societv Bulletin aug. 1957
s. 293—296; II P Still Jr i American Ceramic
Societv Bulletin jan. 1958 s. 22—26). SHl
Skydd mot missfärgning av silver
Som bekant missfärgas silver, om det kommer i
kontakt med luft innehållande svavelväte. För att
hindra silvrets anlöpning har man föreslagit olika
sätt att absorbera svavelvätet (Tekn. T. 1955 s. 840).
Vid Chemical Research Laboratory, Teddington, har
nu en omfattande undersökning gjorts om
möjligheten att absorbera svavelväte med papper
impregnerat med olika metallsalter.
Därvid har man funnit att kadmium- och
zink-kromat samt zinkfosfat reagerar mycket långsamt
med H2S. Av kadmium- och blyfosfat samt
blykromat bindes H2S i stökiometriskt förhållande, medan
kopparfosfat och kopparkromat kan ta upp mycket
mer än den stökiometriska mängden genom att de
katalyserar svavelvätets oxidation till fritt svavel
(Corrosion Technology mars 1958 s. 67). U T—h
Klorkautschukfärger
Man experimenterade med klorering av gummi
redan för 100 år sedan, och man började tillverka
klorkautschuk för ca 25 år sedan, men först under
senare tid har klorkautschukfärger fått större
användning. Nu torde världsförbrukningen av sådana
färger vara ca 23 Ml/år.
Gummit kloreras vanligen löst i koltetraklorid till
en produkt, hållande 65—66 %> Cl. Klorkautschuk
är ett vitt luktlöst pulver, som är tillgängligt i flera
kvaliteter med olika molekylstorlek. Före
klorering-en bryter man nämligen ned gummit delvis genom
oxidation eller masticering för att erhålla mindre
viskösa produkter. I Storbritannien, där de kallas
Alloprene, finns sålunda fyra kvaliteter vilka ger
20-procentiga toluenlösningar med viskositeter på
9—125 cP vid 25°C. Till färger använder man
vanligen kvaliteter som ger relativt liten viskositet.
Klorkautschuk är en fullt mättad förening,
bestående av polymerer med kloratomer vid de flesta
kolatomerna i kedjan.
Klorkautschuk är mycket resistent mot kemikalier,
t.ex. alkalier och syror, varför den används bl.a. i
färger för cement, betong och asbestbetong.
Färgskikten har vidare liten genomsläpplighet för vatten
och brinner inte; vid förhöjd temperatur förkolas
de utan att smälta. De angrips inte av mögel.
Klorkautschuk är inte giftig och kan därför användas
som bestrykningsmedel för kärl i livsmedelsfabriker.
Klorkautschuk ger ensam mycket spröda färgskikt
och kombineras därför alltid med mjukningsmedel
eller andra bindemedel, t.ex. alkyder. För
alkali-resistenta färger används sålunda lämpligen
klorerat paraffinvax. Som lösningsmedel används numera
i Storbritannien polymetylbensener och lacknafta
vilka har nära lika kokpunktskurvor. Tidigare
använde man toluen och xylen vilka emellertid avdunstar
så snabbt att färgen blir svårhanterlig vid
strykningen. Vidare har de så god lösningsförmåga att
grundfärgen lätt lyfts när täckfärgen läggs på.
Pigmentet i korrosionsresistenta färger bör
innehålla någon blyförening, såsom blymönja eller kal-
TEKN I SK TIDSKRIFT 1 958 527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
