Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 20 - STF i april
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de i anspråk tagna resurserna skulle vara värda i
alternativ användning, dvs. vad resurserna kostar
samhällsekonomiskt sett.
Av detta kan man dra lärdomar och skissera hur
ett verkligt funktionsdugligt kapitalistiskt system
skall skapas och fås att fungera. Man når större
framgång med fria marknader med fria priser än
med olika former av regleringar. Monopol och
karteller kan snedvrida prisbildningen. Inflation
och deflation skall bekämpas också därför att de
undergräver prisbildningens funktionsduglighet,
inflation ger alltför många goda alternativ med
spekulationer i stigande priser, deflation ökar den
statliga sektorn.
Många skilda beslut i egna företag är bättre än
centraliserad ledning, bl.a. därför att kostnaden för
ett antal mindre misslyckanden
marknadsekono-miskt väger lätt gentemot centraliserade misstag.
Framför allt är det väsentligt att löner, priser,
räntor osv. är fria att ge den information de kan.
Tyvärr befinner vi oss i Sverige ännu långt från
detta mål, framför allt beror detta på den
nuvarande statliga politiken. Skatten skapar en stor klyfta
mellan vad en arbetsprestation är värd och vad
arbetaren får och mellan vad en sparare får i
handen och vad hans investering ger i industrin.
Elkraft, bostäder och mycket annat betalas till
artificiellt låga priser. Alla sådana skillnader ger
risker för felkalkyler som leder till en icke optimal
utnyttjning av resurserna.
Huvudprincipen för en god hushållning som snabbt
skall ge en utdelning i en höjd levnadsstandard är
således att vi låter vinstsystemet verkligen fungera
som vägvisare. Det borde kunna förvaltas bättre,
men vi kan dock trösta oss med att det finns sämre
system än vad vi nu har.
Andre talare på förmiddagen i Konserthuset var
Europamarknadens svenske apostel Wilhelm Paues.
Sex stater i Europa. Frankrike, Italien,
Västtyskland och Benelux-länderna har slutit avtal om en
tullunion som trätt i kraft den 1 januari 1958.
Under de närmaste tolv åren skall den huvudsakliga
delen av alla tullar mellan de sex länderna
successivt avskaffas och tullskyddet mot omvärlden
uniformeras. De Sex skall också mellan sig frigöra
arbets- och kapitalmarknaderna samt utbytet av
tjänster. De skall föra en gemensam handelspolitik
mot omvärlden och samordna sin ekonomiska
politik.
Den slutna sexstatsmarknaden skulle innebära
betydande svårigheter för övriga stater i Europa.
Inom OEEC har man därför sedan i juli 1956 sökt
utforma ett förslag om ett europeiskt
frihandels-område. Handeln inom detta, som utom De Sex
skulle innefatta ytterligare 11 stater, skulle
successivt frigöras men de individuella tullsatserna
gentemot omvärlden skulle bibehållas.
Arbetet mot detta mål har gått sakta. Svårigheter
är bl.a. att kunna upprätthålla en skillnad mellan
varor producerade inom frihandelsområdet och
sådana varor som kommit in utifrån. De senare måste
tullbehandlas vid gränspassager inom
frihandelsområdet för att man ej skall kunna utnyttja
lågtull-länder som införselportar till länder med högre
tullar gentemot omvärlden. Någon slags
ursprungsmärkning måste alltså förekomma.
En annan diskussionspunkt har varit hur vissa
europeiska staters utomeuropeiska delar eller
samarbetsområden skall behandlas i tullhänseende.
Denna fråga är särskilt viktig för det brittiska
samväldet där t.ex. samväldesvaror åtnjuter en
förmånsställning i tullhänseende vid införsel till
Storbritannien och omvänt. Särskilt svårt är problemet
när det gäller jordbruksprodukter och
Storbritannien avvisade till en början allt tal om att sådana
skulle ingå i frihandelsavtalet. På denna punkt har
man emellertid gradvis gett med sig.
Det största hindret mot Europamarknaden, har
emellertid varit sexstatsgruppens och särskilt då
Frankrikes obenägenhet att ansluta sig till det
större frihandelsområdet.
I syfte att få något väsentligt gjort och med större
kraft kunna föra planerna framåt har nu
industriförbunden och arbetsgivareföreningarna i Danmark,
Norge, Sverige, Schweiz, Storbritannien och
Österrike, "De Yttre Sex", enats i en skiss om
frihan-delsområdets utformning. I detta uttalande, vartill
Paues verksamt bidragit, har alla länder gjort
viktiga medgivanden och man har bl.a. sökt
samman-jämka engelska och franska synpunkter. Med detta
som grund kunde nu Paues uttala sig hoppfullt om
planernas realiserande. Enligt det nya förslaget
skall frihandelsområdets tullar utåt successivt
harmoniseras så att man undgår svårigheterna med
ursprungsbeteckningar. Samarbetet skulle omfatta
även produkter från jordbruk och fiske, och
samarbetsplaner för jordbruksregleringarna skulle
utarbetas.
Man skulle också upprätta olika samarbetsorgan
men inga överstatliga som i sexstatsområdet. Man
tänker sig ej heller söka samordna löner samt
sociala och politiska förhållanden som fransmännen
önskat. Samarbetet skulle till en början omfatta de
två sexstatsgrupperna för att så småningom
ytterligare vidgas.
Eftermiddagens förhandlingar var delade på två
grupper, varav en i Konserthuset i Konungens
närvaro diskuterade typbegränsning och
strukturrationalisering i svensk industri inför Europamarknaden
och en andra på Royal-biografen ägnade sig åt
energiekonomi.
Det första föredraget i Konserthuset hölls av
Egon Ardelius, som berättade hur Scania-Vabis
rustar för Europa-marknaden. För att dra nytta av
storserietillverkning måste ett företag expandera,
men om det samtidigt ökar antalet typer i takt med
expansionen, har ingenting vunnits. Svenska företag
måste därför specialisera sig på ett fåtal
tillverkningsobjekt. Den största faran för svensk bilindustri
torde vara den att USA verkligen skulle gå in för
att bygga upp fabriker i Europa med stora
amerikanska kapitalresurser och billig europeisk
arbetskraft. Att Scania-Vabis rustar sig framgångsrikt,
framgick av den i verklig mening dagsfärska
färgfilm varmed Ardelius avslutade sin framställning.
Gösta Sterky, Fagersta Bruk, belyste i sitt
väldokumenterade föredrag "Ett svenskt järnverk inför
Europa-marknaden" de svenska järnbrukens
konkurrensläge. Han framhöll bl.a. att Sverige i
kvalitetsstålen har en tillgång som får en allt mer
växande betydelse; den svenska järnindustrin har
därför knappast orsak till att se alltför mörkt på
framtiden. Efter föredraget visade också Sterky en av
Fagersta-koncernen inspelad film som bar syn för
sägen om den senaste tidens långt gående
rationalisering och automatisering inom den svenska
järnhanteringen.
Om rationellare byggnadssätt talade Bo Bouvin,
som åstadkom en förträfflig dramatisk effekt
genom alt, med användning av två
projektionsapparater, samtidigt återge på duken en "förr"- och en
"nu"-bild. Han gav bl.a. den intressanta
upplysningen att produktiviteten inom byggfacket hade sjunkit
i flera länder under perioden 1936—1950. I Sverige
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
