Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 29 - Nya metoder - Kontinuerlig klorjonbestämning, av SHl - Andras erfarenheter - Utfällning av metaller enligt varmtrådsmetoden, av SHl - Stabilisering av kimröksfylld polyeten, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omvandlar potentialdifferensen till klorjonhalt. Man
mäter i själva verket en red-oxpotential, och
instrumentet kan därför inte användas för lösningar som
innehåller starka oxidations- eller reduktionsmedel.
Det är vidare olämpligt, om lösningen innehåller
ämnen som löser silverklorid genom
komplexbildning, t.ex. ammoniak, eller joner som med silver ger
salter, mindre lösliga än silverklorid, t.ex. jod-,
brom- eller sulfidjon (Chemical & Engineering News
13 jan. 1958 s. 50). SHl
andras erfarenheter
Utfällning av metaller enligt
varmt rådsmetoden
Den från glödlampans utveckling kända tekniken
att på en elektriskt upphettad tråd fälla ut en metall
ur en av dess flyktiga föreningar tillämpades på
senare tid av von Arkel och de Boer vid
framställning av de första rena proven av titan, zirkonium
och tantal (Tekn. T. 1950 s. 1026; 1955 s. 633).
Genom dessa arbeten visades varmtrådsmetodens
värde vilket ledde till dess användning vid
framställning av många andra metaller. De flesta har dock
kunnat tillverkas tillräckligt rena enligt enklare
metoder.
Utfällning av metaller enligt varmtrådsmetoden
(von Arkels och de Boers jodidmetod) kan ske
antingen i en gasström eller i en sluten behållare.
Vid den förra processen, flytmetoden, förs ånga
av den flyktiga metallföreningen över den heta
metalltråden tillsammans med vätgas eller sätts i
rörelse med en pump. Vid den senare processen,
kolv-metoden, skall den flyktiga föreningen bildas i
behållaren allteftersom den förbrukas. Flytmetoden
ger snabbare utfällning än kolvmetoden men ger
lätt något förorenad metall.
För att en metall skall kunna framställas enligt
varmtrådsmetoden måste den ge en flyktig förening,
ha en smältpunkt över dennas sönderdelnings- eller
reduktionstemperatur och den flyktiga föreningen
måste lätt kunna bildas ur sina element vid rimlig
temperatur. Dessa allmänna villkor är vaga, men
de kan inte preciseras närmare genom angivande
av ångtryck och trådtemperatur.
I allmänhet kan övergångselementen fällas ut
enligt varmtrådsmetoden då de har hög smältpunkt
och många av dem lätt ger kovalenta föreningar
ined halogenerna. Av övriga metaller torde bara
beryllium ha tillräckligt hög smältpunkt. Trots att
många metaller på försök fällts ut enligt
varmtrådsmetoden synes denna i dag ha större intresse bara
för vanadin och beryllium.
Vanadin, som smälter vid 1 75Ö°C och ger
kovalenta halogenider, borde kunna framställas i ren
form enligt varmtrådsmetoden. Detta är av intresse
därför att dess fysikaliska egenskaper är
ofullständigt kända och dess metallurgi är begränsad till
dess beteende som legeringselement i specialstål.
Redan 1925 hade tyskarna Fischvoigt & Koref
till-lämpat flytmetoden vid vilken ångor av
vanadin-tetraklorid tillsammans med väte leddes över glöd-
trådar av volfram. En polykristallin fällning av
vanadin erhölls. År 1932 hade von Arkel utnyttjat
kolvmetoden med vanadindijodid, som förångades
genom upphettning av kolven till 800°C. Mycket
duktil vanadin föll ut på en glödtråd vid 1 000°C,
men utbytet av metall blev litet på grund av
dijo-didens svårflyktighet.
Svårigheterna vid vanadins utfällning
sammanhänger med de högre halogenidernas instabilitet vid
förhöjd temperatur och minskat tryck. En
vanadin-atom kan binda högst fvra kloratomer och högst
tre brom- eller jodatomer. Dessa halogenider är
mera flyktiga än de lägre. Vanadintetraklorid kan
användas vid flytmetoden varvid dock något
tri-klorid avsätts i apparaten, men trijodiden är
oanvändbar därför att dijodiden är stabil under
utfäll-ningsbetingelserna.
År 1953 framställde Nash m.fl. ca 50 g vanadin
enligt en förbättrad kolvmetod varvid dijodid
syntetiserades vid 800—900°C och glödtråden hölls vid
1 400°C. De erhållna polykristallina metallstavarna
smältes med ljusbåge i argonatmosfär av 100 torr,
varefter metallen kallvalsades till 1 mm plåt (90 °/o
reduktion utan mellanglödgning). Materialet
utnyttjades för studium av korntillväxt och
omkristallisa-tion. Vanadin, erhållen enligt denna metod, bör
vara lämpad för legeringsforskning trots att bara
små mängder metall kan erhållas.
Beryllium smälter vid 1 284°C, dess klorid vid
410°C och dess jodid vid 480°C. Halogeniderna
kokar båda vid 488°C. Det snäva
temperaturintervall, inom vilket de existerar som vätskor, antyder
att de har relativt högt ångtryck i fast form.
Därför borde de kunna användas för framställning av
rent beryllium enligt såväl flyt- som kolvmetoden.
Den senare provades 1932 av Rosenhain m.fl.
varvid berylliumjodid syntetiserades vid 350—150°C,
och metallen fälldes ut vid en trådtemperatur av
700—900°C. Härvid angreps emellertid glaskärlet av
jodiden som visade en överraskande stor
aggressivitet. Den erhållna metallen var spröd och innehöll
mycket kisel och bor från glaset.
Flytmetoden försöktes 1949 av Hackspill & Besson
vilka använde berylliumklorid i vätgasström.
Trådtemperaturen var 1 000—1 500°C. Litet beryllium
fälldes ut, men därefter smälte tråden vilket inte
är överraskande, då temperaturen i dess övre del
översteg berylliums smältpunkt.
Om jodidmetodens misslyckande bara beror på
jodidens reaktivitet, är det emellertid tänkbart att
man kan finna ett kärlmaterial som inte angrips.
Varmtrådsmetoden skulle i så fall kunna
utnyttjas vid framställning av rent beryllium för
forskningsändamål (R A J Shelton i Metallurgia
dec. 1957 s. 283—289). SHl
Stabilisering av kimröksfylld polyeten
Substituerade tioetrar, framställda genom
kondensation av aromatiska aminer eller fenoler med
sva-veldiklorid, används som antioxidanter i gummi.
Man har funnit att de tillsammans med vissa andra
svavelföreningar kan användas för minskning av
kimröksfylld polyetens oxidation vid förhöjd
temperatur.
Den växande användningen av polyeten utomhus,
t.ex. till telefonkablar och rörledningar, har
möjliggjorts genom tillsats av antioxidanter vilka
fördröjer polyetenens förstöring genom värme och
solljus. Kimrök ökar sålunda dess stabilitet i ljus, och
aromatiska aminer eller fenoler ökar dess
värmestabilitet. Man har på dessa vägar uppnått goda men
inte fullt tillfredsställande resultat.
163 TEKNIS K TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
