Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 36 - Interplanetarisk telekommunikation och navigation, av DH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Interplanetarisk
telekommunikation
och navigation
621.396.933
621.396.946
För radioingenjören är rymden ett idealiskt
arbetsfält, då dels frånvaron av atmosfär gör
att radiovågorna varken avböjs, bryts eller
dämpas, dels radiohorisonten är obefintlig
varför mikrovågtekniken här bör få stor betydelse.
Navigation
Rymdnavigeringen kan vid ett första
betraktande synas vara ett relativt enkelt problem, då
de celesta kropparnas lägen kan beräknas med
hög noggrannhet och det således bör vara lätt
att lägga ut en kurslinje till ett framtida läge
hos en viss destinationspunkt och sedan låta
rymdskeppet följa denna kurs. Svårigheterna
uppstår emellertid då det gäller att få
rymdskeppet att följa den utlagda kursen med den
exakthet som behövs samt att hålla sin
flyghastighet med sådan noggrannhet, att
farkosten ankommer till destinationspunkten
samtidigt som den avsedda
landningshimlakroppen. Om man skall fara från jorden till Mars
och anlöpa planeten då denna befinner sig
närmast jorden (färdlängd 57 600 000 km) och
satelliten utskjutes med ett vinkelfel av en
bågminut, kommer den att missa målet med ca
16 000 km. Utskjutningsfelen hos de hittills
avskjutna satelliterna har varit flera bågminuter.
Har utskjutningshastigheten (19,3 km/s) i
ut-skjutningsögonblicket avvikit från den
beräknade med 1 % så ligger farkosten vid
flygtidens slut ca 640 000 km från målet.
Man räknar med att de första rymdfarkosterna
endast kommer att kunna följa vissa förut
beräknade banor och att man vid flygningar av
detta slag kommer att använda optiska
hjälpmedel för navigeringen och under flygningen
eventuellt behövliga beräkningar kommer att
göras av jordbaserade räknemaskiner, vilkas
data vid behov kommer att överföras till
rymdfarkosten via radio. Vid mer reguljär
rymdtrafik torde behov av automatiskt arbetande
navi-geringshjälpmedel komma att finnas.
Navigering innebär huvudsakligen ett
bestämmande av farkostens position och dess
hastighetsvektor. Härför behövs ett
referenskoordinatsystem (jämför longitud-latitud på jorden),
i förhållande till vilket farkostens position kan
bestämmas. Ett tänkbart koordinatsystem för
navigering inom solsystemet kan läggas med
solen i origo och tre "oändligt" långt bort
belägna stjärnor som referenspunkter för de tre
riktningskoordinaterna, fig. 1. I detta koordi-
natsystem kan riktningen av vektorn R mellan
origo och farkosten samt farkostens "kurs"
bestämmas och vektorns storlek (position) kan
bestämmas genom mätning av soldiametern
sedd från farkosten. Denna metod ger
naturligtvis lätt stora positionsfel då det är svårt att
få stor noggrannhet i soldiametermätningen.
Ett annat referenssystem där farkosten är i
origo och riktningskoordinaterna går t.ex.
genom solen resp. två planeter ( fig. 2) kan
tänkas. Med detta system kan stor noggrannhet i
positionsangivelsen erhållas, men det
förutsätter att man i varje ögonblick känner
planeternas lägen. En mycket noggrann kronometer
måste således ingå i mätutrustningen.
Ehuru båda de beskrivna
navigeringsmeto-derna är användbara för bestämning av
farkostens position, är ingen av dem särskilt
snabb, t.ex. då det gäller bestämning av
flyghastigheten. Till en början har detta kanske
inte så stor betydelse, men allt eftersom
flyg-hastigheterna ökar kommer även kraven på
möjligheterna att göra snabba mätningar att
öka. Härvid måste troligen något slags
radio-navigeringssystem användas, ehuru ett sådant
Fig. 1. Tänkt koordinatsystem vid celest navigation
inom vårt solsystem. Solen är i origo och tre
stjärnor är referenspunkter.
Fig. 2. Tänkt koordinatsystem vid celest navigation.
Här är farkosten i origo och solen och två planeter
utgör referenspunkter.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 #75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
