Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 36 - Elektriska däcksmaskinerier, av Ragnar Michaelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 6. Däckskrunur, 3 t och 5 t lastförmåga.
direkt i masten eller på däcket. Motorn driver
då spelet via en skruvväxel, som görs
självhämmande eller förses med särskild
ändtrycks-broms. Spelets elektriska utrustning är mycket
enkel och manövreringen sker med
tryckknap-nar för hissning, firning och stopp. Spelen
brukar normalt utföras för en dragkraft av
(500 kg och en statisk belastning av 5 000 kg.
Tyngdlyftsuinschar
Fartygen utrustas ofta med någon
tyngdlyfts-bom avsedd för mycket tunga laster. Bommen
brukar placeras mellan något av de normala
bomparen och hissvajern löper över flerskurna
block och anslutes till en av de normala
vinscharna. Den andra vinschen användes för
topprepet som då även löper över flerskurna
block. Bommen svängs med gajar, som ansluts
till något annat vinschpar eller till separata
gajvinschar.
Då vinschvajern, som skall upplindas på
lintrumman blir mycket lång, anordnas i många
fall automatiska linstyrningsanordningar, som
drivs från någon av vinschens axlar, så att
upplindningen blir tät för att förhindra
genomskärning av linlagren.
För större tyngdlyft användes oftast särskild
tyngdlyftstrumma, som då ansluts genom
utväxlingar och mekanisk koppling till någon av
de vanliga lastvinscharna. Fördelen därmed är,
att den besvärliga och tidsödande
uppriggning-en icke behöver göras för varje tyngdlyft utan
riggningen kan vara ansluten till den
löskopp-lingsbara tyngdlyftstrumman och vinscharna
kan användas för normal lastning och lossning.
Som synes är uppriggningen för tyngdlyft
mycket omfattande och ett flertal vinschar
måste användas vid dylika lyft för hissvajern,
för topprepen och för gajarna. Därför
anordnas ofta separata vinschar för dylika ändamål,
så att normal lastning och lossning kan pågå
samtidigt.
Kranar
Med svängkranar, fig. 6, kan samtliga rörelser,
hissning, toppning av kranarna och svängning,
ske samtidigt och kranarna betjänas av endast
en man. Under senare år har allt fler fartyg
börjat utrustas med kranar, en del med två
andra åter med upp till 14 per fartyg. Det har
i praktiken visat sig, att dessa kranar haft en
mycket stor uppgift att fylla, då det gällt att
förenkla lastnings- och lossningsarbetet
ombord.
Kranarna i sin enklaste form, i allmänhet för
maximalt 1 500 kg och 8—10 m svängradie, har
två maskinerier, ett för hissnings- och
firnings-rörelsen och ett för svängning. Utliggningen är
under manövreringen fast, men kan inställas
före användningen. Dessa kranar har
huvudsakligen varit avsedda som bagagekranar och i
vissa fall har de även försetts med ett särskilt
maskineri för toppning, som anslutits till
hissmotorn.
För de tidigaste konstruktionerna användes
ibland gemensam drivmotor för samtliga
maskinerier och de olika rörelserna sköttes med
friktionskopplingar. Detta system blev dock
ur mekanisk synpunkt rätt invecklat, skötseln
försvårades och slitningen blev stor, varför
denna utförandeform troligen nu övergivits.
De moderna kranarna har i regel tre motorer
och görs för lyft av 3 och 5 samt 7,5 t och max"
imal svängradie 12,5 och 14,5 m, så att de kan
nå ut över andra kranspåret vid parvis
uppställning på däck. På senare tid har även
fyrmotors åkbara kranar kommit till användning.
Tre-motorskranarna har separata motorer för
hiss-, sväng- och toppningsrörelserna, vilka
manövreras fullkomligt oberoende av
varandra från en på kranens övre plattform anordnad
förarplats, där föraren har en god utsikt över
lasten, såväl i lastluckan som när den svänges
ut över kajen.
Kranen, som kan svänga fullt varv, är
lagrad och upphängd på en genomgående fast
pelare. Denna är fastsvetsad i övre ocli nedre
däcket eller i däckshusen, så att de
horisontala krafterna helt tas upp i däcket. I
kranpelaren, som är ihålig, ligger de elektriska
matar-ledningarna och strömmen överförs till den
svängbara delen via släpringar. Kranarmarna
kan bekvämt nedläggas i lämpliga gafflar på
däck eller däckshus och låsas när fartyget går
till sjöss, men armarna kan mycket lätt åter
lyftas med kranens eget maskineri, så att
kranarna snabbt blir färdiga för körning.
Kranarna kan därför vara körklara omedelbart, då
fartyget kommer i hamn.
Den svängbara delen består förutom av
utlig-garen av ett upphängningsrör, som är lagrat
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 #75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
