Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 36 - Andras erfarenheter - Oxidhaltiga legeringar som högtemperaturmaterial, av SHl - Schaktugn vid cementtillverkning, av SHl - Eltitanering, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har funnit att omkristalliseringstemperaturen
är avsevärt högre för den oxidhaltiga kopparn än
för ren koppar; den stiger med växande oxidhalt
och med avtagande kornstorlek hos oxidpulvret.
Det bästa materialet erhölls med 74 ja kopparpulver
försatt med 10 °/o 0,3 n aluminiumoxid, provet
strängsprutat med 65,5 °/o reduktion. Det visade
ingen omkristallisation vid upp till en temperatur
bara 80°C under ren koppars smältpunkt.
Höjningen av omkristallisationstemperaturen visar
sig också genom hög 0.2-gräns efter glödgning 1 h
vid 400°C; ren koppar mjuknar fullständigt vid
200°C. Strängpressat hade materialet 22,3 kp/mm2
brottgräns, 13,6 kp/mm2 0,2-gräns, 16 % förlängning
och 14 »/o kontraktion; efter glödgning vid 400°G
hade det 22,4 kp/mm2 brottgräns, 12,5 kp/mm2
0,2-gräns, 21 % förlängning och 23 °/o kontraktion.
Av största intresse är materialets krypbrottgräns
för vilken följande erhölls:
Oxidhaltig koppar Ren koppar
250°C 350°C 450°C 250°C 350°C
kp/mm! kp/mm1 kp/mms kp/mm* kp/ram!
Efter 10 h 16,1 13,3 9,45 12,6 7
100 h 14,7 12,6 8,4 9,1 4,2
1 000 h 14 11,9 7,7 6,3 2,8
För elasticitetsmodulen erhölls egendomliga resultat.
Det just beskrivna materialet gav 8 400 kp/mm2 mot
11 200 kp/mm2 för ren koppar. Ett material
innehållande 3 % 10 u kiseldioxid eller aluminiumoxid
hade 13 300 kp/mm2 elasticitetsmodul, men denna
var bara 9 800 kp/mm2 för material med 10 °/o av
samma oxider (K M Zwilsky & N J Grant i
Journal of Metals okt. 1957 s. 1197—1201). SHl
Schaktugn vid cementtillverkning
I Australien försöker man återuppliva schaktugnens
användning inom cementindustrin (jfr Tekn. T. 1957
s. 764). En halvstor anläggning är i drift, och den lär
ha givit lovande resultat. Schaktugnen är billigare än
roterugnen i anläggningskostnad och förbrukar
mindre bränsle.
Schaktugnen provas nu i kombination med en
roterugn för ökning av produktionen i en
cementfabrik som arbetar enligt den våta metoden.
Råvaru-suspensionen blandas med kol och pelleteras (jfr
Tekn. T. 1956 s. 954). De erhållna kulorna torkas
till ca 15 «/o vattenhalt i en roterande trumma som
värms med avgaser från roterugnen och går därefter
till schaktugnen (Chemical Engineering 5 maj 1958
s. 50). SHl
Eltitanering
Titan har mycket gott korrosionsmotstånd men är
dyrt. Ett ekonomiskt sätt att utnyttja titans
egenskaper synes därför vara titanering av en relativt
billig metall, såsom stål. Hittills har titanering inte
utförts kommersiellt, men forskningen på området
har givit så goda resultat att man kan vänta en
snar praktisk tillämpning (Tekn. T. 1957 s. 449).
Elektrolytiskt kan man nämligen nu åstadkomma
beläggningar av rent titan som är jämna och
praktiskt taget porfria samt har god resistens mot ett
antal starka syror, alkalier och saltlösningar. De
synes därför vara av stort värde för utrustning
inom kemisk industri. På grund av titans dåliga
friktionsegenskaper (jfr Tekn. T. 1957 s. 191) är
det dock olämpligt att belägga glidytor med titan.
Man har t.ex. funnit att titanbeläggningar vid
rumstemperatur korroderar obetydligt vid nedsänk-
ning tre månader i 20 °/o eller koncentrerad
salpetersyra, 20 °/o eller koncentrerad saltsyra samt
koncentrerad svavelsyra. Det elektrolytiskt utfällda
tita-net visade sig vara mera resistent än prov av
massivt, olegerat titan som angreps av svavelsyra och
mer än 4 °/o saltsyra.
Genom en utfällning kan man erhålla ett ca 40 [x
tjockt titanskikt och genom upprepade fällningar
har 400 [x tjocka skikt byggts upp. Man har mätt
hårdheten hos fem på varandra lagda skikt och
för det första till det sista erhållit värdena 119, 167,
340, 383 och 352 Vickers. Titanerade stavar har
böjts 60° utan att ytskiktet spruckit eller flagnat.
Vidare har prov valsats med 30—40 °/o reduktion
utan att titanskiktet spruckit.
Som elektrolyt vid eltitanering används en
saltsmälta ur vilken titan fälls ut på katoden. Som
anod kan man använda ett inert material, såsom
grafit eller platina, eller titan. I förra fallet utarmas
givetvis elektrolyten på titan som därför måste
tillföras så att dess koncentration förblir något så när
konstant. I senare fallet förbrukas titananoden (jfr
Tekn. T. 1954 s. 959).
Att många tidigare försök att fälla ut titan
elektrolytiskt har misslyckats beror på att man inte hade
klart för sig att syrefria material och inert
atmosfär måste användas. På senaste tid har man
emellertid erhållit mycket goda resultat vid Bureau of
Standards med en smälta av titantriklorid,
natrium-cch kaliumklorid. På annat håll har man använt
smält kaliumtitanfluorid och natriumklorid; i stället
för den senare kan också litium- eller kaliumklorid
användas.
Om den senare metoden, som utförs med inert
anod, meddelas att man vanligen använder en smälta
av 15—17 o/o kaliumtitanfluorid. Denna blandning
smälter vid 720°C och är lättflytande vid
elektro-lystemperaturen 850—950°C. Det vidhäftande
titanskiktet fälls ut vid elektrolysens början; efter en
viss tid utskils i stället kristaller kring katoden.
Den senare fällningen kan emellertid tvättas bort
varefter elektrolysen kan upprepas. Om
elektrolysen utförs vid mer än 800°C, bildas alltid ett
diffusionsskikt mellan beläggningen och
grundmetallen varigenom den förra får mycket god
vidhäftning.
En tidigare meddelad metod för eltitanering (Tekn.
T. 1955 s. 140), vid vilken smält magnesiumklorid
används som elektrolyt och titan som anod, har
efter långt dröjsmål provats vid Bureau of
Standards. Elektrolysen utförs vid ca 900°C, dvs. vid en
temperatur över titans omvandlingspunkt (från
artill /?-titan). Man har härvid funnit att en stabil
jämvikt uppnås vid elektrolysen och att ett
sammanhängande och vidhäftande titanskikt kan fällas
ut på en stor stålkatods hela yta.
De bästa resultaten lär ha uppnåtts med
titantri-kloridsmälta, särskilt om den är delvis reducerad
och alltså innehåller titandiklorid. Magnesiumklorid
kan användas som flussmedel. Strömtätheten är av
stor betydelse, den skall vara betydligt mindre vid
anoden än vid katoden varför den förras yta måste
vara avsevärt större än arbetsstyckets. Enligt
uppgift införs titanjoner i elektrolyten endast genom
elektrolytisk oxidation av titananoden.
Strömtätheten vid katoden är mindre än 3 A/dm2. Enligt en
titantillverkare synes processen vara tekniskt
användbar.
Man tror att elektrolys med
magnesiumkloridelek-trolyt kan utföras med anoder av t.ex. litansvamp,
delvis oxiderat titanskrot eller t.o.m. kolreducerad
rutil, varvid man direkt skulle erhålla duktil
titan-plåt. Man anser att också titanlegeringar med vissa
944 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
