Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 39 - Den tekniska undervisningens mål i Sovjetunionen, av Ragnar Woxén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der 18 månader om utbildningen avser ritare
eller konstruktör.
Den lägre ingenjörsutbildningen är fyraårig
om den bygger på den sjuåriga folkskolan eller
2%-årig då den bygger på den tioåriga skolan.
Specialiseringen är mycket långt driven och
den utbildade får titeln tekniker eller
ingenjörsbiträde.
Högre utbildning
De högre utbildningsanstalterna i Sovjet kan
uppdelas i universitet, polytekniska institut och
branschinstitut — de sistnämnda för
utbildning av ekonomer, jägmästare, läkare o.d.
Universiteten är väl jämförbara med de svenska
samt utbildar fysiker, matematiker, kemister,
biologer, geografer, jurister etc. De
polytekniska instituten kan vad mål och
ämnesområden beträffar praktiskt taget jämställas med
de svenska tekniska högskolorna med den
skillnaden att de ryska högskolorna oftast är
väsentligt större och kan ha 5 000—10 000
studerande samtidigt som de olika institutionerna
ofta överspänner större område. De har också
mer fasetterad personal så att professorn vid
sin sida har biträdande professorer, docenter
och assistenter.
Specialiseringen är också mycket långt
driven — något som sammanhänger med att man
vid uppgörandet av femårsplanerna även
beräknar hur mycket personal som fordras inom
varje område och sedan tvångsvis avpassar
intagningarna härefter. Man hör stundom den
uppgiften att "harmoni råder mellan behov av
och tillgång på högre arbetskraft". Att så torde
vara fallet och att till och med överproduktion
förelegat beträffande det viktiga området
högskoletekniker bekräftas av att man nu börjat
minska intagningarna vid vissa polytekniska
institut — exempelvis vid det i Leningrad från
2 000 till 1 500 studerande per år.
Nu går ca 2 miljoner ungdomar ut ur den
tioåriga skolan men endast 8—10 % av dessa får
fortsätta med högre studier. Ett starkt missnöje
synes råda — både föräldrar och ungdomar
anser att man efter 10 års studier är
överkvalificerad för kroppsarbete eller för
okvalificerat arbete. I september 1958 kom som en bomb
meddelandet att den tioåriga skolan icke på
rätt sätt fyllde sin uppgift och att den under
en tre- till fyraårig övergångsperiod skulle
ersättas med en åttaårig obligatorisk skola som
skulle efterföljas av en två- eller treårig
specialiserad efterutbildning eller en tvåårig
påbyggnad för dem som skulle gå vidare till
högre studier.
Läroåret 1955/56 var det totala antalet
inskrivna studerande vid universiteten och
högskolorna 1,9 miljoner och 1958 på hösten
2,25 miljoner, varav 35 % var
korrespondensstuderande. Ca 35 % av dem som bedriver
högre studier finns vid de tekniska
högskolorna.
Kvinnan spelar stor roll. År 1956/57 var 52 %
av alla akademiska studerande kvinnor. Vid
de tekniska högskolorna representerade de
35 %, vid jordbrukshögskolorna 40 % och vid
de medicinska utbildningsanstalterna 70 % av
eleverna. Vid de svenska — liksom vid de
amerikanska — tekniska högskolorna ligger
procenttalet vid 2,5. I Sverige har vi
sambeskattning under det att den direkta skatten är
maximerad till 13 % i Sovjet — ett förhållande som
delvis kan inverka härvidlag.
Viktigt är att konstatera att man mycket
målmedvetet bygger upp undervisningsanstalter
allt längre österut. Före 1917 fanns det endast
fyra högre utbildningsanstalter i östra Sovjet.
Nu har man 200 med sammanlagt 200 000
studerande. År 1960 räknar man med 500 000
studerande.
För att vinna inträde vid ett universitet eller
en teknisk högskola måste den som inte är
A-student genomgå inträdesprov i vissa
ämnen — vid de tekniska högskolorna i
matematik, fysik, kemi, ryska och ett främmande
språk. Visst företräde lämnas åt den som har
minst två års praktik eller på annat sätt gjort
sig särskilt förtjänt. Före intagandet göres en
medicinsk undersökning och under det andra
och sista studieåret även en
röntgenundersökning. Tack vare den målmedvetna propaganda
för teknikens betydelse som bedrives i skolorna
är konkurrensen hård och i genomsnitt 1 på 3,6
sökande antas.
Studietiden inom de akademiska områdena
varierar mellan fyra och sex år. Närvaro vid
föreläsningar är obligatorisk eftersom
erfarenheten visat att frihet härvidlag väsentligt störde
studieresultatet och ökade avbrottsprocenten —
ett konstaterande som är överraskande
eftersom disciplinen redan från de lägsta
skolklasserna är utomordentligt god och man hos
den akademiska ungdomen möter stort och
målmedvetet studieintresse.
85 % av alla akademiska studerande åtnjuter
statsstipendier som täcker studiekostnaden. I
genomsnitt uppgår stipendiet till 300—400
rubel i månaden. 500 rubel är inte ovanligt vid en
teknisk högskola och mycket skickliga
studerande kan gå upp till 800 rubel. Ca hälften av
studenterna får bo i studentrum, som i regel är
spartanska och ofta delas av 3—4 ungdomar.
Kostnaden uppgår till 15 rubel per månad och
person samt till 10 rubel per dygn för mat. Vid
studier siktande mot docentkompetens ligger
stipendiet vid 700—800 rubel eller svarar mot
den lön som vederbörande tidigare åtnjutit.
Studietiden vid de tekniska högskolorna är i
regel 5% år. Undervisningstiden per vecka
ligger omkring 34 timmar under det första året
och sjunker sedan till 30. Det sammanlagda
timantalet — om man borträknar tid för idrott
och liknande, och det är inte ovanligt att upp
till 70 % av de studerande aktivt bedriver en
eller flera idrotter och gör detta frivilligt och
med frapperande entusiasm — ligger omkring
4 500 mot 3 100—3 700 timmar i Sverige. Vid
Massachusetts Institute of Technology är
motsvarande tid blott 3 000 timmar trots att man
där även måste undervisa i vissa humanistiska
1014 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
