Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 39 - Säkerhetsfaktorn, av Hjalmar Granholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hör skilda populationer vilka, om man skall
erhålla ett användbart resultat, icke får
behandlas som en enhet utan var för sig.
Värdefullare och intressantare är de undersökningar
som Tengvik gjort på betongen vid ett och
samma byggnadsverk, där man haft
förutsättningar att framställa en produkt tillhörande en
konstant population, tabell 4. I tabellen har
även angivits konstruktionsriktvärdet samt den
karakteristiska, resp. den reducerade
hållfastheten enligt Europeiska Betongkommitténs
förslag. Särskilt intressant är att jämföra den
reducerade hållfastheten med det enligt försöken
uppmätta lägsta hållfasthetsvärdet.
Erfarenhetsvärden för
armerings-järnets hållfasthetsdispersion
Det har hittills varit brukligt att man vid
provning av armeringsjärn noga uppmätt den
verkliga arean och på grundval av denna
bestämning angivit materialets sträckgräns och
brott-gräns. Den verkliga arean kan emellertid av
olika anledningar avvika från den nominella.
Konstruktören har ingen möjlighet att i
förväg bedöma denna avvikelse, utan måste alltid
räkna med den nominella arean. Det synes
därför riktigast att alltid ånge sträckgräns och
andra karakteristiska hållfasthetsvärden med
utgångspunkt från den nominella arean och
att basera beräkningen på dessa värden.
Naturligtvis bör man samtidigt också lämna uppgift
0111 den verkliga arean, vilket i många fall kan
vara av betydelse.
Trots den stora mängd dragprov som utförts
på armeringsjärn, föreligger det fortfarande
endast knapphändiga uppgifter om
hållfasthetsspridningens storlek och framför allt om
spridningen av sträckgränsvärdet. De uppgifter
som är tillgängliga, hänför sig ofta till
brottgränsen, vilket i allmänhet är av föga intresse
eller när det gäller ett stål med utpräglad
sträckgräns rent av är helt utan intresse. Ofta
är dessutom det statistiska materialet
sammanställt från ett flertal olika populationer.
En del dylika statistiska uppgifter återges av
Johnson8. En serie dragprov, omfattande 10 000
enskilda prov, hade utförts på järnplåt.
Materialet hade levererats av olika tillverkare, och
300 prov togs ut från varje plåt. Såsom man
kan vänta sig varierade provens hållfasthet
inom vida gränser från ett lägsta värde av
2 900 kp/em2 till ett högsta värde av 5 400 kp/
cnr och med en medelhållfasthet av 4 250 kp/
cm3. Spridningen motsvarar <5=11,8 %. Man
har anledning att fråga sig huruvida dessa
plåtar, levererade av olika tillverkare, verkligen
representerade en homogen population. Det på
basis av de 10 000 dragproven beräknade
<5-värdet kan därför vara behäftat med
betänkliga fel.
1 Tyskland har enligt uppgift av Rüsch4 en
liknande undersökning utförts av Deutsche
Bundesbahn, som bestämt sträckgränsen på ca
8 000 enstaka prov av armeringsjärn av
kvalitet St 37. Härvid erhölls ett högsta värde av
3 800 och ett medelvärde av 2 800 kp/cnr. Den
relativa avvikelsen <5 uppgick till 8,4 %. Även
denna omfattande provserie lider av samma
svaghet som den föregående, och resultatet är
därför föga användbart för den praktiska
till-lämpningen.
För att få ett bättre begrepp om den relativa
avvikelsen <5 torde man vara nödsakad att
utföra ett stort antal dragprov på stänger som
uttagits ur en homogen leverans. Som ett
exempel vill jag nämna en provserie, omfattande 50
enskilda dragprov som uttagits för kontroll av
egenskaperna hos armeringen i pylonerna för
Nva Ullevi i Göteborg, 1958. Resultatet var
följande:
lägsta hållfasthet ...... kp/mm2 80,1
medelhållfasthet ....... kp/mm2 88,6
högsta hållfasthet ..... kp/mm2 95,7
relativ avvikelse ............ % 3,94
I dessa uppgifter är hållfastheten beräknad
på den nominella och ej på den verkliga arean.
Storheten <5 uttrycker sålunda i detta fall även
inverkan av areans variation. Den i många
fall vanliga metoden att järnleverantören
garanterar sträckgränsen, såsom t.ex. nu har
införts för Kam och Kam 60, har sina stora
fördelar men också sin begränsning. För
konstruktören ocli framför allt för byggherren är
det alltid värdefullt, om uppgift även
lämnades på den verkliga sträckgränsen, baserad på
ett tillräckligt antal dragprov, så att även
spridningen kunde bestämmas. Av det föregående
framgår att våra kunskaper inom detta område
tills vidare är begränsade men att man
befinner sig ganska mycket på säkra sidan om man
räknar med <5= 8 à 10 %. Troligt är att ett
<5-värde på 5 % vore att anse som mer
realistiskt.
Erfarenhetsvärden för belastning
och dispersion
För vissa typer av belastningar, t.ex.
trafiklasten i bostäder och den egna vikten av
betongkonstruktioner, föreligger ett visst
statistiskt material. Europeiska Betongkommittén
anger sålunda för bostäder pmed = 130 kg/m2
och 6 = 17 För den egna vikten anges
5 = 8 %.
För övriga slag av belastningar saknas ännu
tillräckligt utförliga statistiska uppgifter. För
en statistisk bearbetning torde särskilt lämpa
sig sådana belastningar som härrör av snö och
vind. Betydligt svårare är problemet när det
gäller t.ex. belastning av fordon på en
landsvägsbro av en viss längd. För dylika typer av
konstruktioner, dvs. landsvägsbroar, bjälklag
för fabriksbyggnader m.fl., är det uppenbart
att den karakteristiska lasten p/c alltid kan
beräknas enligt ekvationen
Pk = Pmed( 1+Aä) (6)
där, såsom tidigare, pmed betecknar
medelbelastningen eller den mest sannolika
belastningen och A liksom i ekv. (1) betecknar en
1022 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
