Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 40 - Andras erfarenheter - Medel mot depressionstillstånd, av SHl - Lack för konservburkar, av SHl - Framställning av högren cellulosa, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppiggande verkan som kommer snabbt och
plötsligt släpper, medan de psykiska aktivatorerna
vanligen verkar långsamt. Amfetaminerna minskar
aptiten, medan aktivatorerna inte påverkar den eller
ökar den. Amfetaminerna höjer blodtrycket, medan
aktivatorerna sänker det.
Ungefär 10 °/o av USA:s befolkning, dvs. ca 17
milj. människor, lider av nervösa eller mentala
rubbningar, och av dem finns på sinnessjukhus
750 000 varav en tredjedel i lättare eller svårare
depressionstillstånd. Många av dessa människor kan
hjälpas med psykiska aktivatorer eller lugnande
medel (Tekn. T. 1957 s. 341). De förra lär dessutom
kunna användas mot senilitet, stress på grund av
överansträngning och för hindrande av depression
vid terapi med lugnande medel (Chemical &
Engineering News 17 febr. 1958 s. 51—52). SHl
Lack för konservburkar
Man har framställt ett sampolymerisat av vinyletrar
av fettalkoholer och enklare vinyletrar.
Fettalkoho-lerna fås genom reduktion av fettsyror ur sojaolja
eller linolja med natrium. De ger vinyletrar med
acetylen. Vid polymerisation används en
jonkatalysator, såsom bortrifluorid eller tenn(IV)klorid. Den
enkla monomeren kan vara t.ex. etyl-, butyl-,
klo-roetyl- eller metoxietylvinyleter. Genom att variera
den och katalysatorn kan man erhålla en serie
produkter med olika egenskaper.
De erhållna polymererna ger läcker som har
mycket god adhesion till icke förbehandlade metaller,
såsom svartplåt, aluminium och tenn. Lackfilmens
vidhäftning lär vara så god och dess seghet så stor
att bottnar för konservburkar kan formas av
lackerad plåt och falsas utan att lackfilmen spricker.
Andra läcker av denna typ kan brännas utan tillsats
av sickativ och i frånvaro av luft. Torktiden i luft
lär vara bara 75 min för några läcker. I vissa fall
kan lacken påföras genom en kontinuerlig process
utan användning av lösningsmedel.
Man väntar att lackerna skall få användning i
stället för tenn på konservburkars insida. Lackfilmen
lär nämligen ha god resistens mot alkalier, syror
och lösningsmedel. Vidare anses de lämpliga för
dekorativ lackering av burkars utsida och till
grundfärg på betong och murverk (Chemical &
Engineering News 28 april 1958 s. 73). SHl
Framställning av högren cellulosa
För tillverkning av rayonkord och cellulosaacetat
behövs mycket ren cellulosa. Produkten får t.ex.
inte innehålla mer än 4 °/o hemicellulosa, en
blandning av glukospolymer med mindre än 200
glukos-enheter i molekylen samt polymerer av xylos,
ara-binos och mannos. Högren cellulosa erhålls genom
raffinering av sulfitmassa varvid i denna
kvarvarande lignin först kloreras varefter kloroligninet och
största delen av hemicellulosan löses genom 4 h
behandling med 2 % natriumhydroxidlösning vid
100—120°C. Slutligen bleks den kvarvarande
cellulosan.
Vid denna behandling gör man emellertid stora
förluster av cellulosa; slutprodukten utgör bara
70 °/o av cellulosan i veden. Ungefär två tredjedelar
av förlusten görs vid alkalibehandlingen genom att
cellulosan bryts ned tillsammans med
hemicellulosan. En betydande vinst skulle därför göras, om
man kunde skydda cellulosan under raffineringen.
Man har visserligen funnit att behandling med kall
lut, t.ex. 10 »/o natriumhydroxidlösning vid 20—
50°C, verkar mera selektivt än den svagare heta
Fig. 1. Cellulosas formel.
luten, men metoden har så stora nackdelar att den
inte fått kommersiell användning. Man måste bl.a.
återvinna alkalit för att processen skall bli
ekonomisk; vidare sväller cellulosan och blir besvärlig
att hantera.
Det har visats att cellulosans nedbrytning i het
lut börjar i den reducerande glukosresten som
innehåller en aldehydändgrupp (fig. 1). Denna
glukos-rest avspjälkas varvid den kvarvarande
cellulosamolekylen får en ny reducerande ändgrupp. Därför
fortsätter nedbrytningen stegvis med en glukosrest
i taget.
Förlusten av cellulosa vid raffineringen borde
därför kunna hindras genom oxidation eller reduktion
av aldehydgruppen. I förra fallet överförs den till
en karboxylgrupp, i senare fallet till en
alkoholgrupp. Det är svårt att reducera aldehydgruppen,
men det går med natriumborohydrid som dock är
för dyr för kommersiell användning. Oxidationen
kan däremot lätt genomföras med billiga
oxidationsmedel, såsom hvpoklorit.
Enligt svenska och amerikanska undersökningar
kan man göra cellulosan fullt stabil mot het, ut-
Fig. 2. Nedbrytning av cellulosa med alkali; (G)n
betecknar en kedja av n glukosres’.er; t.v.
cellulosa; upptill i mitten isosackarinsyra, t.h. instabil
cellulosa med reducerande ändgrupp; nedtill stabil
cellulosa.
1068 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
