Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 41 - Parkeringsutredningen — vad sedan? av Stig Nordqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningens insatser på ett par viktiga punkter inte
kunnat bli mer än en första beredning av
ärendet. Detta gäller t.ex. några av de juridiska
aspekterna på parkeringsproblemet, såsom
till-lämpningen av byggnadsstadgan, frågan om
parkeringssamfälligheter, möjligheterna att
"friköpa" sig från byggnadsstadgans krav på
bilplatser etc. Det gäller också det betydande
ekonomiska problemet om belåning av
parkeringsanläggningar.
Gällande lagstiftning
Enligt gällande byggnadslagstiftning skall den
enskilde fastighetsägaren på sin fastighet
ordna bilplatser för dem som bor eller vistas inom
fastigheten. Byggnadslagstiftningen har tolkats
så (Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16 den
14 maj 1957) att de enskilda fastighetsägarna
bör svara för utrymmen för långtidsparkering
och kommunen för de utrymmen, som krävs
för korttidsparkering.
Denna principiella inställning i
lagstiftningen verkar förnuftig. Å ena sidan måste den
uppfattningen tränga igenom, att bilplatsen är
ett lika självklart tillbehör till en byggnad som
hatthyllan, garderoben och mycket annat, och
att den lika självklart bör anordnas av den
enskilde fastighetsägaren. Å andra sidan bör av
praktiska skäl i första hand bilplatserna för
långtidsparkering på detta sätt knytas till den
enskilda fastigheten. Platser för
korttidsparkering har stor omsättning av bilar och bör
för att kunna utnyttjas rationellt i regel kunna
utbjudas till olika kategorier av bilister, inte
endast besökare till en viss fastighet. Det blir
därför naturligt att sådana platser anordnas
av det allmänna, som också på många håll
ännu har tillgång till områden, som är särskilt
lämpliga för korttidsparkerare.
Naturligtvis bör tillgången på bilplatser för
korttidsparkerare kunna kompletteras genom
privata initiativ. Lagstiftningen hindrar inte
detta, och sådan komplettering kommer
sannolikt att få en betydande omfattning på flera
håll.
Det bör också observeras, att en
fastighetsägare inte kan åläggas att anordna bilplatser
till annat antal än som det finns behov av eller
som kan anordnas till rimlig kostnad. Han kan
alltså inte åläggas att anordna bilplatser i
andra fall än då han med den minsta
framsynthet borde vara mycket intresserad i saken.
Lagstiftningens principiella inställning
verkar sålunda förnuftig, men i några
avseenden lämnar lagstiftningen ändå dåligt underlag
för en utbyggnad av våra
parkeringsanläggningar.
Samfälligheter
Mest besvärande är kanske det förhållandet att
lagstiftningen förutsätter att en fastighets
behov av bilplatser nödvändigtvis skall
tillgodoses inom den egna fastigheten. Många
fastigheter är för små eller har en sådan form att en
parkeringsanläggning inte kan inrymmas inom
dem på ett rationellt sätt. Fastighetens läge i
förhållande till gatusystemet kan också vara
sådant att det vore skönt att slippa garage i
densamma.
Det är sålunda i många fall önskvärt att
kunna bilda samfälligheter för parkeringens
ordnande inom kvarter eller över
kvartersgränserna. Härför saknas nu de rättsliga grunderna
och det är ytterligt angeläget, att sådana
snarast bildas. En bearbetning av lagstiftningen
inom detta område är för övrigt önskvärd
också med hänsyn till andra gemensamma
anläggningar såsom värmecentraler, tvättstugor
m.m.
Nära samman med problemet om
samfälligheter hör frågan om "friköp". Inför
svårigheterna att ordna erforderliga bilplatser inom
den egna fastigheten har man på flera håll
prövat utvägen att "friköpa" sig från
byggnadsstadgans krav. Frivilliga avtal mellan
fastighetsägare och kommun har också upprättats
i några fall med den innebörden, att
fastighetsägaren slipper ordna bilplatser inom den egna
fastigheten mot att han ekonomiskt bidrar till
någon större gemensam parkeringsanläggning.
Uttrycket "friköpa" är naturligtvis
vilseledande. I de avtal som skrivits har inte
fastighetsägaren köpt sig fri från byggnadsstadgans
krav, vilket knappast vore möjligt, utan han
har frivilligt ingått i någon form av
samfällighet. Den rättsliga grundvalen för dessa avtal
tycks vara oklar, men hela frågan skulle
sannolikt komma att elimineras, om en lämplig
lagstiftning rörande samfälligheter kunde
åstadkommas.
Belåning
Som nämnts har parkeringsfrågan förutom
juridiska också besvärliga ekonomiska sidor.
Vi är för närvarande i den något irriterande
belägenheten att den ena statliga myndigheten
kräver anordnande av bilplatser till ett antal
som en annan statlig myndighet vägrar att ge
lån till. Det är uppenbart, att bilplatsen måste
behandlas som ett självklart tillbehör till en
byggnad även av de lånebeviljande
myndigheterna.
En sådan ändrad uppfattning skulle för
övrigt inte kräva någon våldsam ökning av
lånemedlen. Det torde, enligt kalkyler utförda
av sekreteraren i Parkeringsutredningen Berg
von Linde, röra sig om en ökning med 20—25
Mkr/år eller 2—3 % av de nu förvaltade
ter-tiärlånemedlen.
Statlig utredning!
Med bl.a. dessa två frågor,
samfällighetslag-stiftningen och lånepolitiken, får
parkeringsfrågan en sådan räckvidd, att man knappast
kan vänta någon lösning utan mycket
betydande insatser på departementsplanet.
Sannolikt är en statlig, offentlig utredning på sin
plats. Stig Nordqvist
1108 TEKN ISK TIDSKRIFT 1958
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
