Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 44 - Nya metoder - Latent katalysator i molekylsil, av SHl - Andras erfarenheter - Radarstörningar i radiolänkförbindelser, av GAH - Stabilisering av jord med fosforsyra, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Molekylsilarna har en stark benägenhet att
adsor-bera vatten eller andra polära ämnen vilkas
molekyler är så små att de kan komma in i porerna. I
allmänhet är acceleratorerna polära ämnen, som kan
adsorberas i en molekylsil, och detta utnyttjar man
nu i USA, där ett antal i molekylsilar adsorberade
acceleratorer är tillgängliga i handeln.
Katechol är t.ex. en mycket effektiv sekundär
acce-lerator för Neoprene men har tidigare inte kunnat
användas därför att vulkningen går för snabbt vid
formningstemperaturen ca 120°C. Används
kate-cholen adsorberad i en molekylsil, får man
emellertid mer än tillräcklig formningstid vid 120°C. Vid
höjning av temperaturen till ca 150°C frigörs
kate-cholen, och utmärkt vulkning erhålls på bara 7 min.
Ett annat exempel är härdning av
polyetylenglykol-dimetakrylat med bensovlperoxid. Denna ger
gela-tinering på mindre än 5 dygn vid 50°C eller på
mindre än 20 min vid ca 100°C. Ar peroxiden
adsorberad i en molekylsil, förändras blandningen mycket
litet under 15 dygn vid 50°C eller 8 h vid ca 100°C.
Vid ca 175°C blir plasten hård på 5 min.
En molekylsil, avsedd för adsorption av
acceleratorer, är ett pulver med 1—5 u kornstorlek.
Materialet är inert och påverkar därför inte formning
och vulkning av gummi. Laddat med accelerator är
pulvret alltjämt friflytande och kan därför lätt
blandas in i det material som skall härdas (enl. Union
Carbide International Co.; Materials in Design
Engineering sept. 1958 s. 136). SHl
andras erfarenheter
Radarstörningar i radiolänkförbindelser
Pulseffekten i radaranläggningar räknas i megawatt
under det att sändare i radiolänkar endast ger något
tiotal watt. Med ett ökande antal såväl
radarstationer som radiolänkar är det förvånande att
störningar från radarsändningar på
radiolänkförbindelsen ännu ej uppmärksammats mer.
Ett fall av störning på en länk mellan Los Angeles
och Las Vegas har emellertid fått American
Tele-phone and Telegraph Co. att ta upp frågan till
undersökning. I princip uppkommer störningar då
länkfrekvensen överensstämmer antingen med radarns
grundfrekvens eller med någon av dess övertoner.
Den första typen störning söker man nu undvika
genom lämpligt frekvensval. Den senare däremot är
besvärligare eftersom undersökningen visat
förekomsten av ett stort spektrum av övertoner, delvis
med avsevärd effekt. Att störningsproblemet trots
detta ännu ej blivit allvarligt tillskriver man bl.a. att
många radaranläggningar med hög effekt ännu ej
trätt i funktion, att höjder och träd har skuggat,
att frekvenserna ej legat så att störningsrisk
funnits samt att fenomenet ej är så allmänt känt att
man känt igen och rapporterat det.
Mätningar på en aktuell typ länkmottagare har
visat att det område inom vilket en radarsändare
allvarligt kan störa länkförbindelsen är större än
väntat, fig. 1. En noggrann förplanering av länknätet
och radarvarningssystemen måste göras. I USA har
Fig. 1. Zon inom vilken en radarsändare med en viss
överton liggande på länkfrekvensen och med mot
länkmottagaren i origo riktad strålning stör
mottagaren som är av ATT:s typ TD-2; T närmaste
länkstation.
enbart Bell System ca 50 000 km länkar med 1 300
stationer som betjänar över 10 000 km
televisions-och 20 miljoner km telefonförbindelser.
Enbart en geografisk fördelning av näten hjälper
dock ej. En höjning av den genomsnittliga
sändar-effekten i länkarna, så att
signalstörningsförhållandet blir godtagbart under alla förhållanden, skulle
kräva enorma energibelopp och kraftigt fördyra
apparaturen. Det återstår då endast att genom ett
noga avvägt frekvensval och kraftigt
undertryckande av parasitsvängningar och övertoner i
radarsändarna avhjälpa förhållandena.
Man har utvecklat lågpassfilter med dämpningar
på 60—75 dB som skall insättas i vågledaren från
slutsteg till antenn. Dessa synes lovande ehuru de
ännu ger långt mindre än de ca 100 dB dämpning
som anses önskvärd (Electrical Engineering okt.
1958 s. 916—921). GAH
Stabilisering av jord med fosforsyra
Man har ännu inte funnit något fullt
tillfredsställande sätt alt stabilisera jordar med relativt hög
ler-halt. Man möter dem dock ofta när man bygger
t.ex. vägar, flygfält eller dammar. De har god
hållfasthet, när de är torra, och mycket dålig när de är
våta. Vid stabilisering av jord skall man därför
tillföra ett ämne som antingen ökar jordens våtstyrka
eller hindrar dess vattenupptagning.
Fosforsyra har ofta rekommenderats som ett
kall-härdande bindemedel för metalloxider och keramik,
men dess eventuella lämplighet som
stabiliseringsmedel för jord har beaktats först på senaste tid.
Man tror att fosforsyrans verkan som bindemedel
beror på bildning av ett olösligt fosfatglas. Den
tycks fylla flera av de fordringar som man ställer
på ett idealiskt stabiliseringsmedel; den kan sålunda
användas i låg koncentration, den härdar på rimlig
tid och är billig.
Vid en amerikansk laboratorieundersökning har
man funnit, att fosforsyra i koncentrationer på
1—10 °/o är ett lovande stabiliseringsmedel för
många olika, finkorniga jordar. Dessa fordrar mera
syra än mera grovkorniga. Vid härdning i fuktig
luft erhålls rimlig hållfasthet på 12—24 h, och
jordens hållfasthet växer till den flerfaldiga under flera
veckor. Vid stabilisering med fosforsyra nås största
hållfasthet när jorden har den vattenhalt vid vilken
dess volymvikt är störst; med stigande vattenhalt
avtar hållfastheten snabbt.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 J ]fij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
