Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 45 - Värmeproblem vid cementtillverkning, av Erik Kåreby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
met en vattenhalt av 30—36 %, talar man om
våtmetoden. En tredje metod förekommer
också, och den kan kanske kallas den halvtorra
metoden, ty vattenhalten ligger där omkring
15 %. Alla tre metoderna tillämpas i Sverige.
Bränningsproceduren innebär i stort sett, att
vattnet i råslammet avdunstas, att koldioxid
avdrives ur kalciumkarbonatet samt att CaO,
ALO3 och SiO, reagerar med varandra och
sintrar ihop till nötstora kulor, cementklinker.
Såväl kol som olja användes som bränsle och
värmeförbrukningen ligger mellan 800 och
1 400 kcal/kg klinker. Genom att mycket tjock
olja kan användas reduceras bränslekostnaden
avsevärt.
Ugnarna är roterugnar, vilket innebär att de
utgöres av långa roterande rör upplagda med
svag lutning, varigenom materialet långsamt
matas ned genom ugnen, samtidigt som det
ideligen rörs om, fig. 1 och 2. Kapaciteten hos de
största ugnarna här i landet är ca 700 t klinker
per dygn, svarande mot ett oljebehov av ca 4
t/h. Denna rätt stora oljemängd tillföres genom
en enda oljebrännare.
Ugnsprocess
Den liär i landet vanligast förekommande
ugnen arbetar enligt våtmetoden, fig. 3. Siam
med 30—36 % vatten tillföres ugnen i dess
övre del vid E och bränsle i dess nedre del. I
en klinkerkylare A av planettyp förvärms
förbränningsluften. I sinterzonen B uppnår
materialet den högsta temperaturen, ca 1 450°C.
Materialet och gaserna passerar genom ett "kryss"
C. I en zon D finns grova kättingar upphängda
i båda ändar såsom girlander, och närmast
slam-intaget finns en slamförvärmare E. Som
framgår av temperaturkurvorna för såväl material
som gaser kan man lokalisera torkningszonen
till ugnens övre del samt dissociationszonen,
där koldioxiden avdrives, till mittpartiet.
Sekundärluften i kylaren värmes till ca 800°C,
vilket givetvis har till följd att
förbränningstemperaturen blir hög, upp mot 2 000° C.
Planetkylare kan byggas på olika sätt, fig. 4 A.
Den ena har kättinginbyggnader och här
överföres värmet i stort sett indirekt från klinkern
till luften via kättingarna. Detta innebär större
temperaturdifferenser och stor slitning men
reducerar damningen till ett minimum. I den
andra utföringsformen, där man byggt in
medbringas eller skopor, överförs värmet
synnerligen effektivt direkt från klinker till luft. Om
klinkern innehåller mycket finfördelat
material, blir dock damningssvårigheterna
betydande. Man kan i detta fall kyla klinkern till ca
60°C.
I sinterzonen B överförs värmet nästan
uteslutande genom strålning, dels direkt från
lågan till materialet, dels indirekt via murverket.
En obetydlig värmeledning försiggår från
mur-verket till materialet. Krysset C har till
uppgift att dela upp materialströmmen samt att öka
de värmeöverförande väggarnas ytor, vilket
syftar till ökad värmeöverföring. Kättingsyste-
Fig. 2. Roterugnens drivanordning.
met D är ganska effektivt. Dels häftar slammet
fast på kättingarna och lyftes upp i
gasström-men, dels tjänar kättingarna som
värmetrans-porterande element mellan gaserna och det på
ugnsbottnen liggande pulvret. Damningen
minskas till ett minimum dels genom att pulvret
ligger skyddat bland kättingarna och dels
genom att eventuellt medföljande damm
uppfångas av bakomliggande, med vått siam belagda
kättingar.
Fig. 3. Arbetsprocessen i en cementugn: ugnsdiameter 3—4 m, ugnslängd
70—165 m, rotationshastighet ca 1 rim; A klinkerkylare, B sinterzon, C
kryss, D kättingzon, E slamförvärmare.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 J ]fij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
