Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 45 - Kaskadstyrda regleringskretsar inom kemitekniken, av Anders Rasmuson - Nya metoder - Tungt vatten genom en utbytesprocess, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 10. Reglering av pH; sammansatt
regleringskrets med inkopplad störstorhet; beteckningar
enligt fig. 3.
arna. Om andra störningar av betydelse för
blandningsresultatet tillkommer, måste denna
kvotreglering kompletteras med en reglerkrets
som korrigerar förhållandet mellan de båda
flödena efter en impuls från
blandningsresultatet.
En sådan anordning användes t.ex. vid
pH-reglering. På grund av buffertkapaciteten hos
blandningen innebär pH-reglering ofta
mycket svårbemästrade problem. Små ändringar i
de tillförda kvantiteterna kan ge stora
ändringar i pH-värdet. En kaskadreglering kan här
möjliggöra uppnående av tillfredsställande
stabilitet. Inställningsstorheten i
kvotreglerings-kretsen (förhållandet mellan de bägge flödena)
styrs av huvudregulatorn, som arbetar med
pH-värdet på blandningen som reglerstorhet
(fig. 10).
Jämför man anordningen av denna
reglerings-krets med den tidigare beskrivna egentliga
kaskadregleringen, ligger skillnaden i att en
störstorhet representerad av det oreglerade
flödet inkopplats till regleringskretsen. Detta sätt
att anordna regleringskretsen kan därför
betecknas som en sammansatt regleringskrets
med inkopplad störstorhet1.
Samma typ av system kan användas vid
ugnar med temperaturen som
huvudreglerstor-het och en kvotreglering av
luft—bränsleförhållandet.
Litteratur
1. Oppelt: Kleines Handbuch technischer Regelvorgänge.
Verlag Chemie 1954.
2. Young: An introduction to process control system design.
London 1955.
3. Hengstenberg, Sturm, Winkler: Messcii und Regeln in
der chemischen Technik. Berlin 1957.
4. IIaigler: Automatic control. Newsrator 1951 sept.
(Fischer & Porter Co).
5. Automatic chemical process control. Techn. Bull. No.
Ch-M-3. Minneapolis-Honeywell Begulator Co. 1952.
6. Lieneweg: Verfahren der pH-Regelung.
Begelungstech-nik 2 (1954) h. 5 s. 109.
7. Pneuniatic control and transmission systems. Bull. 1 120.
Minneapolis-Honeywell Begulator Co. 1954.
8. Ziegler: Cascade control systems. Cail. elieiii.
Processing 1955 okt. s. 102.
9. lieglerschau im Wernerwerk für Messtechnik. Januar
1956. Siemens & Halske AG, Wernerwerk für Messtechnik
1955.
10. Matuschka: Gesichtspunkte zur Planung
wårmetech-nischer Regelanlagen. Begelungstechnik 4 (1956) h. 1 s. 18.
11. Hengst: Möderne Regetprobleme in der chemischen
Tcchnik. Chem.-Ing.-Techn. 28 (1956) s. 317.
nya metoder
Tungt vatten genom en utbytesprocess
Framställning av tungt vatten utförs ofta i två steg
vid vilka olika metoder används (Tekn. T. 1956
s. 1049). Det första består då i en anrikning av
deuterium till en halt av 2—20 °/o, räknad på H + D;
i det andra steget koncentreras deuterium till 99,8 °/o.
Den första processen fordrar avsevärt mera energi
än den andra. Bland de kända anrikningsmetoderna
tycks en utbytesprocess mellan vatten och
svavelväte vara särskilt lovande.
Principen angavs av tysken Harteck under andra
världskriget. År 1956 började man i Västtyskland
arbeta på metodens utveckling och projektering av
en försöksanläggning för 0,5 t/år tungt vatten.
Utbytesprocessen studeras också i Sverige av Asea ocli
AB Atomenergi; den tillämpas i stor skala i USA.
Processen är byggd på förhållandet att
jämviktskonstanten för deuteriumkoncentrationen i vattnet
och i svavelvätet varierar med temperaturen och
trycket. Om därför vatten vid konstant tryck flyter
genom en kall och en varm kolonn motströms
cirkulerande svavelväte, avger detta deuterium till
vattnet i den kalla kolonnen och tar upp deuterium från
vattnet i den varma kolonnen (fig. 1 t.v.).
Mellan kolonnerna får då såväl vattnet som gasen
högsta halt av deuterium. Man kan därför i denna
punkt ta ut en del av vattnet och en del av
svavelvätet, båda anrikade på deuterium, och leda dessa
strömmar till ett andra anrikningssteg, därifrån till
ett tredje osv,
I princip är det önskvärt att göra
temperaturdifferensen mellan kolonnerna så stor som möjligt,
eftersom anrikningen av deuterium per steg då blir stor.
I praktiken kan den kalla kolonnens temperatur
dock med hänsyn till kylvattentillgången knappast
hållas under 30°C. Dessutom kan fast
svavelvätc-liydrat falla ut vid mindre än 29,5°C.
Enligt tyska undersökningar är det ekonomiskt
gynnsammast att hålla den varma kolonnen vid
Fig. 1.
Anrikning av tungt
vatten genom
deuteriumutbyte
med svavelväte.
TEKN ISK TI DSKRI FT 1958 1211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
