Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 47 - Radiolänklinje för TV Stockholm — Göteborg — Malmö, av Herman Ruud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
länklinjen allt starkare. Det poängterades
därför, att man borde ta till vara den tidsvinst,
som kunde göras genom ett provisoriskt
utförande av anläggningarna. Med hänsyn till
förhoppningarna om att förbindelsen skulle
bidra till en stark ökning av licensantalet,
ansågs snabbheten i utbyggnaden vara av stor
betydelse. Något års tidsskillnad mellan olika
lösningar eller mellan leveranser från olika
håll borde därför avgöra valet mellan dem,
även om man därmed skulle ta på sig en något
större investeringskostnad.
Efter en noggrann bedömning och diskussion
av olika möjligheter — vari även ingick
kombination till större eller mindre del med andra
myndigheters anläggningar — stod det klart,
att den utan jämförelse snabbaste möjligheten
var att man byggde en separat radiolänklinje,
som var provisorisk i fråga om hus m.m. och
som i fråga om materielen och dess
anordnande på stationsplatserna var hårt
standardiserad.
Av den preliminära kostnadsberäkningen
framgick, att radioutrustningen för linjen
skulle kosta över 4 Mkr. Med hänsyn till att
denna summa utgör ett stort kapital, ansågs
det förnuftigt att välja en sådan typ av
utrustning, som i framtiden kunde användas både
för television och för mångkanalstelefoni. I
specifikationen till anbudsinfordran uppsattes
därför som ett krav att den offererade
utrustningen likaväl skulle kunna utnyttjas för
television som för minst 600 telefonkanaler.
Vid anbudstidens utgång i slutet av april 1957
hade offerter inlämnats av ett tiotal firmor. Av
dessa var det emellertid endast Siemens &
Halske i München, som kunde erbjuda kort
leveranstid och vars utrustning dokumenterats
kunna uppfylla uppställda krav och önskemål.
Utrustningen beställdes från den nämnda
firman strax efter riksdagsbeslutet i senare delen
av maj 1957.
I första hand skulle byggas en enkel, vändbar
förbindelse, som dock senare skulle kunna
kompletteras så att ytterligare en kanal erhölls.
Denna skulle kunna användas antingen som
reserv för den första kanalen eller för att
möjliggöra, att ytterligare ett program sändes i
samma eller motsatt riktning. Det senare
alternativet var tänkt att användas antingen för
uppsamling av programkomponenter, som
produceras på annan ort än där huvuddelen av
programmet sammanställs, eller för
transite-ring av program mellan exempelvis Danmark
och Finland. Vidare var det tänkt, att endast
bildsignalerna skulle sändas över länklinjen
medan ljudsignalerna skulle ledas över det
befintliga programriksnätet, som i huvudsak är
förlagt i fjärrkablar för telefontrafiken.
Frekvensplan
Vid specifikationen av utrustningen hade man
i princip många olika frekvensområden att
välja emellan. I realiteten var emellertid
valmöjligheterna synnerligen begränsade, dels
med hänsyn till beläggningen i spektret, dels
med hänsyn till på marknaden tillgänglig
materiel. Efter noggranna överväganden har man
stannat för frekvensområdet 3 800—4 200 MHz.
Detta gäller icke blott för TV-länklinjen
Stockholm—Göteborg—Malmö utan för alla de
radiolänkanläggningar för television och
mång-kanaltelefoni som tills vidare anordnas av
Televerket. För fåkanalsanläggningar och för
"mobila" televisionslänkar används dock andra
frekvenser. Efter hand kommer ej bandet
omkring 4 000 MHz att räcka till, utan man
kommer jämväl att ta i bruk utrustningar för högre
frekvenser.
För frekvensbandet 3 800—4 200 MHz har en
kanalplan rekommenderats av CCIR vid dess
plenarkonferens i Warszawa 1956, fig. 2. CCIR
(Comité Consultatif International de Radio)
är den organisation inom den internationella
teleunionen, som uppgör rekommendationer
för bl.a. utförande och användning av
radioteknisk utrustning.
Planen ger möjlighet till överföring av sex
dubbelriktade kanaler. I fig. 2 är angivet
mittfrekvenserna för kanalerna. Kanalerna för
varje riktning är sammanförda till en grupp
med en bredd av ej fullt 200 MHz. De båda
rasterna A och B är förskjutna i förhållande
till varandra 14,5 MHz. De kan användas
godtyckligt; dock använder man i praktiken
A-rastret för huvudsträckor och B-rastret för
avgreningar eller i andra fall när man önskar
minska risken för störningar mellan olika
förbindelser. Avstånden mellan kanalerna inom
samma grupp är 29 MHz och mellan de mest
närbelägna kanalerna i grupperna a och b 68
MHz.
Ett annat betydelsefullt värde är avståndet
mellan kanaler med samma siffra i samma
raster (t.ex. Ala och Alb). Detta uppgår till 213
MHz. Det är slutligen förutsatt, att varannan
kanal överföres med horisontell polarisation
och varannan med vertikal.
CCIR har även uppställt en mängd andra
rekommendationer för uppbyggnad och kvalitets-
Fig. 3. Hypotetisk referenskrets för överföring av
TV på långa sträckor; o punkt med videofrekvens
(10 Hz—5MHz), I relästation (4 000/70/4 000 MHz),
□ modulator eller demodulator.
Fig. 2.
Warszawa-planen
för radiokanaler
inom bandet
3 800—4 200
MHz.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 J ]fij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
