Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 48 - Dammexplosioner, av Hilding Starland - Utnyttjande av brandskyddsfärger, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sugmunstycke, som genom ett kort rör stod i
förbindelse med en dammavskiljare.
Magnesiumlegeringen bestod av 90 °/o magnesium, 9 °/o aluminium
och något zink, mangan, kisel och koppar.
Vid olyckstillfället uppstod en brand i sugrörets
mynning. Den härledde sig från slipbandet. En
förman försökte släcka branden med kolsyresläckare.
Eldhärden var dock så stor och intensiv, att
kolsyran momentant reducerades till koloxid. Till
explosionen kan ha bidragit, att fläkten i
dammavskil-jaren stoppades. Det kunde därför ha bildats
vätgas inne i avskiljaren och denna kunde ha bidragit
till att explosionen blev så kraftig. Vid försöket att
släcka branden torde två explosioner ha inträffat,
av vilka den andra var den kraftigaste. Av
flammorna från sugrörets mynning ådrog sig den man,
som sökte släcka elden med kolsyra, så svåra
brännskador att han avled några dygn senare. Den man,
som var sysselsatt vid slipbandet, brändes till döds
på platsen. Flera i lokalen arbetande fick även
smärre brännskador. Vid explosionen antändes ett
lager av halvfabrikat och vid släckningen av denna
brand med vatten inträffade mindre explosioner och
ett par brandmän fick brännskador.
Explosionsolyckan visar — vilket även tidigare är
känt — att kolsyra inte får användas för att släcka
magnesiumbrand. Vidare skall tillförseln av luft och
vatten vara så anordnad, att vid start vattnet först
släpps på till dammavskiljaren och att fläkten
därefter startas samt att vattnet inte kan stängas av
före fläkten. Vattnet skall dessutom spolas
uppifrån i avskiljaren och inte sugas nedifrån.
Svavel
Exempel (1950). Vid en sulfitfabrik inträffade en
svaveldammexplosion. Då svavlet inte rasade ned
såsom avsett till utrymmet invid krossrummet, gick
en arbetare upp i svavelmagasinet för att
undersöka hur fast svavlet var. Han tryckte därvid med
ena foten på kanten av den rasficka, som bildats
i svavelupplaget. Därvid rasade en del finfördelat
svavel ner i fickan. Någon sekund senare sköt en
flamma upp genom fickan. Arbetaren tillfogades
brännskador i ansiktet och på händerna och vänstra
foten. Han uppgav, att han hört två eller tre rätt
kraftiga explosionsartade puffar. I svavelrummet
trycktes en del fönster med bågar ut och i en
tegelvägg uppkom en del sprickor. En mindre mängd
svavel hade även runnit ut genom fönstren.
Orsaken till flamman och puffarna får tillskrivas
det ras som uppstod, då arbetaren trampade ned
svavlet. Härvid bildades ett dammoln av svavel i
luften och detta hade sedan tänts genom statisk
elektricitet, vilken uppkom då svavlet föll ner i
fickan.
Åtgärder till förebyggande
av dammexplosioner
En mycket viktig åtgärd när det gäller att
förebygga dammexplosioner är, att lokaler och
inredning, maskiner, apparater, ledningar m.m.
hålles väl rena från explosionsfarligt damm
och att detta sker regelbundet. Ligger damm i
större mängd kvar på takbjälkar, inredning,
maskiner e.d. kan det vid en vindpust, t.ex.
öppnande av en ytterdörr, lätt virvlas upp och
antändas.
Arbetsprocesser, vid vilka explosionsfarligt
damm bildas, bör ordnas så att mängden
damm, särskilt det allra finaste, nedbringas
och att dammet såvitt möjligt uppfångas och
bortledes från alstringsplatsen och säkert
oskadliggöres. Vidare bör lokaler och
byggnader förses med lämpliga explosionsavlastare
för att begränsa verkningarna av en
dammexplosion.
Maskiner, apparater och ledningar bör utföras
såvitt möjligt dammtäta och utan
dammsam-lande fickor e.d. och de bör i mån av behov
förses med lämpliga explosionsavlastare. För
avledning av elektrostatisk uppladdning bör
delar hos maskiner, apparater o.d. metalliskt
förbindas med varandra
(ekvipotentialförbin-das) och jordas. Åskskydd bör även anordnas,
där så behövs.
För att minska risken för elektrostatisk
uppladdning bör man hålla hög relativ
luftfuktighet i lokalen. Föremål som kan orsaka
gnistbildning bör avskiljas genom sandfångare,
magnetapparat, pneumatisk separator e.d., så
att de inte kommer in i kross, kvarn eller
liknande maskin. Där så är nödvändigt och kan
ske bör man tillföra arbetsprocessen inert gas,
t.ex. kolsyra eller kvävgas, för att hindra
dammexplosion att uppstå. Varje tändanledning bör
så långt möjligt elimineras genom att el- och
värmeapparater utföres och placeras på
lämpligt sätt och att öppen eld, gnistbildande
verktyg o.d. inte användes på platser, där explosivt
damm förekommer.
Utnyttjande av brandskyddsfärger. Man har
länge känt och använt brandskyddsfärger vilka som
väsentlig beståndsdel innehåller ett skumbildande
oorganiskt salt och ett konstharts som bindemedel
(Tekn. T. 1950 s. 1037; 1953 s. 992). Saltet kan vara
t.ex. ett ammoniumfosfat, ett borat eller en
borsyra-förening.
Som bindemedel har kondensationsprodukter av
karbamid eller andra kvävehaltiga föreningar med
formaldehyd eller andra aldehyder visat sig
lämpliga. Särskilt bra är hartser, som har framställts med
akrolein som aldehydkomponent.
Färger av denna typ gör mycket god tjänst, om
man lägger dem på en spackelmassa, innehållande
ett finfördelat, poröst, med vatten hårdnande
oorganiskt ämne, såsom cement, gips eller kalk, och ett
organiskt bindemedel. Sådana kombinationer ger
ett gott brandskydd åt byggnadselement, t.ex.
stålbalkar. Skyddet har visat sig så effektivt att
praktiskt taget inga skador uppstått på belagda detaljer
vid brand.
För att hindra bränders spridning i byggnader har
man hittills använt brandmurar, branddörrar m.m.
Lätta mellanväggar i t.ex. lagerlokaler för
brännbara material, såsom papper och trä, impregnerades
förr med kemikalier som ger ett visst brandskydd.
En nackdel är härvid att ingen luft kan passera
genom väggarna eller dörrarna. Är de senare av
dubbel stålplåt, blir de också dyra.
Man har emellertid nu funnit att man kan göra
luftgenomsläppliga avstängningar vilka helt kan
hindra eld att slå igenom. Härvid används
finmas-kiga nät eller gitter av ett lämpligt material, t.ex.
tråd av stål eller andra metaller. Näten dras över
med en brandskyddsfärg som vid upphettning pöser
upp och täpper igen öppningarna i nätet (H Heiner
i Farbe und Lack juli 1958 s. 382). SHl
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 J ]fij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
