Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 2 - Syntetiska tvättmedel, av Martin Hellsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 4. Bomullslappars vithet efter behandling i en pigmentsuspension;
- utan förbehandling med CMC och utan CMC i suspensionen, - • -
förbehandling med CMC och utan CMC i
suspensionen,–-förbehandling med CMC och CMC i suspensionen.
Det har rått olika åsikter om CMC:s
verkningssätt, men Stawitz (Fette Seifen
Anstrich-mittel 1958 s. 94—95) har nu visat att CMC
adsorberas både på smutsen och på
textilmaterialet. Vid försöken utgick han från vita
bomullslappar av vilka halva antalet
förbehandlades med CMC. Härvid adsorberades 130 mg
CMC per kg tyg. Lapparna behandlades sedan
i en pigmentsuspension dels med 100 mg/1
CMC, dels utan tillsats av CMC. Resultaten
(fig. 4) visar att CMC verkar både på
pigmentet och på tyget.
Understödjande ämnen
Fosfat torde näst efter de ytaktiva ämnena vara
de viktigaste beståndsdelarna i de syntetiska
tvättmedlen. Man använder framför allt
tri-polyfosfat och pyrofosfat. Ortofosfat har
mindre verkan, och hexametafosfat är hygroskopiskt
och hydrolyseras lätt. Ortofosfat är för övrigt
icke önskvärt, då det ökar inlagringen av
oorganiska ämnen i tyget.
Fig. 5. Inverkan
av fosfat och
sulfat på
alkyl-arylsulfonats
tvätteffekt; - • -
fosfat,–-
sulfat.
Fosfatet har två huvudfunktioner; dess
fler-värda anjoner ger nämligen ett direkt stöd åt
detergentens ytaktiva effekt, och det verkar
dispergerande på den lossade smutsen. Vidare
binder det kalcium- och magnesiumjoner i hårt
vatten vilket är gynnsamt för de anjonaktiva
detergenterna som arbetar bäst i mjukt vatten.
För alkylarylsulfonat får man största
tvätteffekt vid 15 % detergent och 85 % fosfat.
Natriumpyrofosfat framställes genom
upphettning av dinatriumfosfat, medan tripolyfosfat
(trifosfat) fås genom delvis neutralisering av
fosforsyra med natriumkarbonat så att man
får en lösning, innehållande 1 mol
mono-natriumfosfat på 2 mol dinatriumfosfat.
Lösningen indunstas, och återstoden upphettas till
550—660°C. Detta utförs enklast som en
operation genom spraytorkning. Efter denna värms
produkten på nytt till 250—300° C.
Bruttoformeln för processen är
NaH2P04 + 2 Na2HP04 —> Na5P3O10 + 2 H20
Tripolyfosfat förekommer i två kristallformer
I och II av vilka den förra snabbt
hydratise-ras och ger hexahydrat. När detta torkas
sönderdelas det fullständigt till pyrofosfat och
ortofosfat. Lyckligtvis bildas härvid
övervägande pyrofosfat.
Natriumsulfat brukar tillsättas jämte fosfatet.
Det har något förstärkande verkan men är inte
på långt när så effektivt som fosfatet (fig. 5).
Blekmedel och stabiliseringsmedel
Oxiderande blekmedel i självverkande
tvättmedel är perborat, natriummetaboratperhydrat
NaB02 • H202 • 3 H20, som framställs genom
elektrolys av en vattenlösning av soda och borax:
Na2B407 + 2 Na2C03 + 40 + 17 ILO —>
—> 4 NaB02 • H2d2 • 3 H20 + 2 NaHCOs
Vid Liebnechts metod används platinaanod,
10—15°C och 10—20 A/dnr anodströmtäthet.
Energibehovet blir ganska stort; vid 60 %
strömutbyte åtgår 6 kWh/kg perborat.
Perboratets huvuduppgift är att genom
oxidation bryta ned färgade ämnen på
textilmaterialet. Det är emellertid viktigt att detta inte
samtidigt försvagas, och man sätter därför till
empiriskt funna skyddsämnen, stabilisatorer.
Lämpligast för cellulosafibrer är
natriumsili-kat, magnesiumsilikat och
etylendiamintetra-ättiksyra EDTA. Särskilt effektiv är en
kombination av magnesiumsilikat och EDTA.
Orsaken härtill är att joner av tunga metaller,
särskilt järn och koppar, vilka katalyserar
oxidation, binds av EDTA. Polyamidfibrer skyddas
av magnesiumsilikat och polyaminer, t.ex.
fenylbiguanid.
Optiska blekmedel eller vitmedel (Tekn. T.
1951 s. 196; 1958 s. 1098) är ämnen som vid
bestrålning med ultraviolett ljus fluorescerar i
blått (fig. 6). Fluorescensen är vanligen störst
vid ca 4 700 Å. Vitmedlet korrigerar därför en
viss gulfärgning av tyget liksom den förr
använda blåeisen. Skillnaden är emellertid att
vitmedlet ökar den totala ljusheten, medan
TEKNISK TIDSKE.IFT 1959 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
