Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 2 - Syntetiska tvättmedel, av Martin Hellsten - Andras erfarenheter - Urans »utbrytningskorrosion», av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 7. Formeln
för ett vitmedel,
ett
dimetoxitria-zinderivat av [-diaminostil-bensulfonat.-]
{+diaminostil-
bensulfonat.+}
Fig. 8.
Spray-torknings-anläggning enligt kompound-principen.
tar upp kristallvatten, t.ex. vattenfri soda eller
vattenfritt ortofosfat. Vid avkylning, ofta
genom sprutning mot kall luft, kristalliserar
saltet, och man får ett torrt pulver.
Vanligare är att man spraytorkar den
vattenhaltiga blandningen med varmluft. Härvid
måste man beakta att torkningen inte får
drivas så långt att polyfosfatet förlorar
kristallvatten, ty då bildas icke önskvärt ortofosfat.
Det är också tänkbart att ordna beredningen
så att polyfosfatet inte hydratiseras nämnvärt.
Den förra metoden är i regel lättare att
till-lämpa.
Vid spraytorkning enligt motströmsprincipen
vägs komponenterna in med ett vågsystem för
fasta ämnen och ett för flytande (jfr fig. 8).
De blandas sedan i ett kärl rymmande ca 3 m3.
Massan passerar en kolloidkvarn, en förpump
och en högtryckspump som ger den ett tryck
av ca 40 kp/cm2.
Den sprutas in vid torktornets topp och möter
där en uppåtgående ström av varmluft som
erhålles genom direkteldning. På vägen ned
genom tornet torkas materialet och kyles
därefter vid den pneumatiska transporten från
torktornets botten till en sikt som skiljer ifrån
kylluften. De mindre partiklar som bildas i
torktornet följer med varmluften uppåt i detta
och skiljes från gasen i ett cyklonbatteri och
slutligen i en skrubber.
Spraytorkning enligt medströmsprincipen
förekommer också. Vidare användes
"kom-poundtorn" i vilka varmluften flyter i medström
och kall luft för kylning i motström (fig. 8).
Det bildade pulvret, som vanligen består av
relativt tjockväggiga sfäriska skal, blandas med
perboratet som inte ingår i den ursprungliga
massan därför att det skulle falla sönder vid
torkningen. Då perboratkristallerna är
avsevärt mindre än tvättmedelspartiklarna och har
större täthet, tenderar de att vid skakning falla
nedåt i pulvret som då blir inhomogent. För
att hindra denna urblandning har man provat
granulering av perboratet varigenom dettas
kornstorlek blir mera lik det sprutade
pulvrets. En annan utväg är att ge perboratkornen
ett klibbigt överdrag av t.ex. en nonjonaktiv
detergent.
andras erfarenheter
Urans "utbrytningskorrosion"
När mera reaktiva metaller, såsom Al, Zr, Ti och U,
utsätts för ett korroderande medium bildas vanligen
ett skyddande oxidskikt på metallen, varigenom
korrosionshastigheten blir liten. Nyligen har man
emellertid bl.a. för uran i vatten iakttagit en plötslig
ökning av den, ett fenomen som möjligen kan kallas
utbrytningskorrosion ("breakaway corrosion").
Dennas orsak är inte utredd, men den tycks ha ett
samband med en förändring av oxidskiktet.
Oxidskikt på metaller har studerats på många
sätt, bl.a. genom att betrakta oxiden som ett
dielek-trikum i en elektrolytisk kondensator vars ena
elektrod är metallen och den andra den korroderande
vätskan. Genom att mäta kondensatorns kapacitet
och läckningsresistans kan man få en uppfattning
om oxidskiktets tjocklek och konduktivitet.
Det har tidigare visats att y-uranlegeringars
korrosionshastighet i vatten ökas till den 20-faldiga genom
närvaro av väte i metallen. Man har nu mätt
oxid-kondensatorns kapacitet och resistans på
y-uranlege-ring med och utan väte. Av de erhållna resultaten
har man dragit slutsatsen att oxidskiktets tjocklek
är praktiskt taget densamma för båda metallerna,
men dess resistans är påtagligt mindre vid närvaro
av väte.
Man kan vänta att oxidskiktet på den vätehaltiga
legeringen skall innehålla väte. Det sätt varpå detta
ändrar oxidens resistans är emellertid okänt. Under
de vid försöken rådande betingelserna anses en
reduktion av oxiden utesluten (J S Llewelyn Leach
i Nature 18 okt. 1958 s. 1085). SHl
TEKNISK TIDSKE.IFT 1959 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
