Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 3 - Numeriska metoder för beräkning av flygplanshållfasthet, av Bengt Asker - Gösta Lundberg †, av GAH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det programsystem för matrisalgebra, som nu
är under arbete för Sara, har i enlighet med
dessa erfarenheter gjorts mera generellt.
Dessutom blir det betydligt snabbare än
Beskprogrammen, tack vare användning av
magnetband.
Beträffande maskinen Besk så har
erfarenheterna i stort sett varit goda. Den har
visserligen haft sina perioder då allt gått på tok, men
det rör sig i allmänhet endast om några dagar.
Sporadiska räknefel kan uppträda, varför
räk-nekontroller måste finnas inbyggda i
programmen. Genom att införa summarad och
summakolumn i matriserna är det lätt att få dylika
kontroller.
Räknevolymer
Då det gäller räknevolymen är det inte enbart
antalet obekanta som betyder något. För
några år sedan beräknades ett system med ca 200
obekanta, ca 1 400 elementnummer och ca
14 000 element i C-matrisen. Våren 1958
arbetade vi med ett system som gav 160 obekanta,
ca 2 500 elementnummer och ca 30 000 element
i C-matrisen. Det senare uppdraget gav
betydligt större total räknevolym.
En ganska normal storlek är 60—100
obekanta och omkring 1 000 elementnummer.
Några större rent numeriska problem har ej
uppstått ens vid de största systemen.
Noggrannheten vid matrismultiplikationerna har
varit fullt tillräckligt. Eliminationen av de
stora systemen har heller inte berett några
bekymmer, så länge man har följt spelreglerna och
t.ex. inte haft för många obekanta.
Den totala tid, som förflyter från det att
fullständigt underlag lämnas tills beräkningen är
klar är för ett vanligt enkelt spant med 2
obekanta ett par dagar. Ett typiskt system med
60—100 obekanta fordrar en till tre månader.
Det tidigare nämnda arbetet med 160
obekanta tog drygt ett halvår att fullfölja.
Tiderna kan pressas i framtiden när Saras
magnet-bandsutrustning utnyttjas fullt.
Att jämföra kostnaden för dessa beräkningar
med handräkning är ganska meningslöst
eftersom de aldrig skulle ha utförts om inte de
automatiska räknemaskinerna funnits. Man
hade då fått tillgripa modellförsök eller prov,
eller också överslagsberäkningar med god
marginal på kritiska ställen. Därför kan man väl
säga att största vinsten ligger i att man får ett
säkrare underlag för dimensioneringen, ocli
därmed kan göra en lättare och oftast
billigare struktur.
Vidare utveckling
Ganska mycket är gjort i fråga om
automatisering fram till P-matrisen. Denna är
emellertid ganska svåröverskådlig, den innehåller
krafter i kp, ofta för flera olika lastfall. Ett
ganska enkelt steg vidare är att beräkna
spänningar, välja ut de största och endast
presentera dessa. Därigenom blir resultatet mera
lättöverskådligt och man kan snabbare
upptäcka farliga snitt. Ett steg vidare består i att
låta räkneautomaten dimensionera, dvs. den
får iterera fram den lättast möjliga
strukturen. Detta problem är inte alldeles enkelt, det
gäller ju att ändra dimensionerna i rätt
riktning och lagom mycket, men det är troligen
möjligt att åtminstone komma nära den
optimala strukturen.
Gösta Lundberg †
Efter en lång sjukdom som han burit med
beundransvärt mod avled Gösta Lundberg den 14
december 1958.
Lundberg föddes 1893 i Stockholm och kom efter
examen vid Tekniska Elementarskolan i Örebro
1914 till KTH där han studerade på avdelning V
och tog civilingenjörsexamen 1918. Sina tidigare
ingenjörsår ägnade han Barnängens Kemiska
Fabrikers AB, Bergvik & Ala Nya AB och Konsulterande
Ingenjörsbyrån AB i Helsingfors.
År 1921 blev han ingenjör vid Norrlands
statsarbeten i norra Hälsingland, han undervisade vid norra
Hälsinglands folkhögskola 1923—1924 och var
arbetschef vid Tolvfors kraftverksbyggnader och
Bomhus spårvägsbyggande i Gävle under de tre följande
åren.
Till Helsingfors och Konsulterande
Ingenjörsbyrån återvände ban för en treårsperiod 1927—1930
innan ban slutgiltigt slog sig ned på Vattenfall där
han blev byrådirektör på
vattenbyggnadsavdelningen. Hans första uppdrag omfattade
Fårösundkana-len och konstruktioner för Malfors, Borensberg och
Nykvarn i Motala ström.
Under 1930-talet och vidare under och efter andra
växldskriget hade ban hand om Vattenfallsstyrelsens
civilförsvarsfrågor, särskilt deras byggnadstekniska
del. I mitten av 1940-talet togs han allt mer i
anspråk för projekteringen för utbyggnader av den
norrländska vattenkraften: i Indalsälven Bergeforsen
och Järvkvissle, i Umeälven Grundfors, Stensele,
Rusforsen och Tuggen och i Luleälven Porsi,
Mes-saure och Laxede. Hans sista uppdrag avsåg
utbyggnaden av Bodenforsarna. Hans allmänna kunnighet,
stora arbetsförmåga och intresse får i dessa
anläggningar ett varaktigt minne.
Ar 1950 blev Lundberg fackredaktör för väg- och
vattenbyggnad i Teknisk Tidskrift. Denna uppgift
omfattade han med stort intresse. Även under sjuk-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
