Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 5 - Mätmetoder vid stoftavskiljning, av Torsten Widell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fallhas t ighe tsek v ivalen t d iamete r
I en dynamisk stoftavskiljare är partiklarnas
fallhastighet av större betydelse för
avskilj-ningsgraden än själva kornstorleken. För korn
med en och samma partikelstorlek men med
olika tätheter får man starkt varierande
av-skiljningsgrader. I princip skulle det då vara
bättre att ånge fallhastigheten i stället för
kornstorleken. Fallhastigheten är emellertid ett för
de flesta personer mycket abstrakt begrepp,
och det kan däför vara lämpligare att
räkna om stoftpartiklarnas fallhastighet till en
kornstorlek, den fallhastighetsekvivalenta
diametern3. Denna som ofta även kallas "fiktiv
kornstorlek" definieras på följande sätt:
Den fallhastighetsekvivalenta diametern (dj)
för en partikel är diametern hos den sfär med
tätheten Qt (1 g/cm3), vilken har samma
fallhastighet som ifrågavarande partikel i luft av
20°C och 1,013 bar (760 torr).
Denna storhet är även lämplig att använda
vid jämförelser av kornstorleksanalyser.
Metoder för kornstorleksmätning
För mätning av kornstorleken hos stoft
används i första hand nätsiktning. Den finaste
maskvidd som används är emellertid i
allmänhet 60 |.i (i vissa fall kan 44 n och ännu mindre
mått användas), och för korn under dessa
mått måste andra metoder tillgripas, såsom
mikroskopering, sedimentation i en vätska eller
vindsiktning med luft.
Om man lämnar in ett stoftprov till ett
laboratorium för kornstorleksbestämning kan man
få kornstorleken angiven på en mängd olika
sätt. Ofta talar man inte ens om vad det är
för kornstorleksdefinition som använts1 (Tekn.
T. 1958 s. 249). Även efter omräkning av
sådana olika analyser, exempelvis till
fallhastig-hetsekvivalent diameter, kan man dock i många
fall få stora avvikelser, vilket bl.a. visar hur
svårt det är att göra kornstorleksmätningar.
Jämförelser mellan olika mätmetoder har
gjorts bl.a. av Widell och Gustavsson1, av
Ba-tel3,4 samt av Bachmann & Gerstenberg6.
Nätsiktning
Standardsiktarna enligt tysk och anglosaxisk
standard skiljer sig något, tabell 2. Tidigare
siktade man vanligen för hand, men numera
används i regel siktmaskiner, vanligen
skaksiktar (amplitud ca 15 mm, frekvens ca 300
per minut) eller vibrationssiktar med små
vertikala svängningar med högre frekvens. För
att underlätta siktningen kan man genom
sikten suga en luftström som hjälper de fina
kornen igenom maskorna. Om man bara suger
direkt får man emellertid lätt igensättning av
sikten. Detta undviker man med en
luftstrål-sikt där luften tas in under och blåses upp
genom sikten genom en smal springa, varefter
luften vänder och går ner genom sikten och
tar det fina siktgodset med sig4,8 (Tekn. T.
1958 s. 1190).
Fig. 6.
Mikroprojektor med
lamp-hus och
transformator samt [-projektions-skärm-]
{+projektions-
skärm+} med
jåm-förelsecirklar.
Fig. 7.
Automatisk sedimenta-tionsapparat enligt Bachmann
(Sartorius).
Fig. 5. Ändring av fallhastigheten w med den omgivande luftens
temperatur; wt0 fallhastighet vid 20°C; diagrammet kan även användas vid
rökgaser.
partikelstorlek ur fallhastighet — mer
vanskliga, och man måste använda någon på en
experimentell undersökning baserad formfaktor1.
Fallhastigheten i luft av 20° C har beräknats
för sfäriska partiklar med tätheten 1 g/cm3,
fig. 4. Fallhastigheten vid högre temperatur i
förhållande till värdet vid 20° C, fig. 5, är
beroende av såväl kornstorlek som temperatur;
för diametern tf, < 30 n gäller Stokes’ lag.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
