Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 6 - Vattenfall 50 år, av Folke Petri och Sven Lalander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lationer att företas. I övrigt har Vattenfall
genom fördelaktiga avtal om elkraftsamarbete
gynnat denna form av energiproduktion hos
sina konsumenter.
Atomkraft
Såsom nämnts, kan Vattenfalls
vattenkraftutbyggnader hållas vid en mycket hög nivå
under de närmaste 10—15 åren. Det innebär,
att de i stort sett kommer att kunna täcka de
under denna period uppkommande elbehoven.
Skulle elförbrukningen fortsätta att stiga i
samma takt som under den senaste
20-årsperio-den, dvs. med ca 7,5 % per år, kommer
emellertid under första hälften av 1970-talet ett
snabbt stigande behov av vattenkraften
kompletterande värmekraft att uppstå.
Utnytt]ningstiden för denna värmekrafttillsats
kommer att öka väsentligt i förhållande till
nuvarande förhållanden. Därigenom kommer
atomkraften, som med sina höga
anläggningskostnader fordrar lång utnyttjning, sannolikt
att ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än den
konventionella kondenskraften för en avsevärd
del av värmekraftbehovet. Detta innebär, att
ett snabbt växande behov av atomkraft kan
komma att uppträda i Vattenfalls
produktionsapparat under första hälften av 1970-talet.
För att tillfredsställa detta är det nödvändigt
att redan nu inrikta planeringsarbetet på att
ha ett stort kommersiellt atomkraftverk i drift
i slutet av 1960-talet. En sådan anläggning bör
av ekonomiska skäl ha stora aggregat, ca 200
—300 MW. Det vore emellertid synnerligen
äventyrligt att direkt gå in för en dylik
jätteanläggning. Därför är det nödvändigt att
såsom ett led i utvecklingen ha ett första
atomkraftverk av storleksordningen 100 MW i drift
i mitten av 1960-talet.
Dessa allmänna riktlinjer låter sig väl
infoga i det för landet nu gällande
atomkraftprogrammet. Sedan detaljerade
kostnadsberäkningar visat, att rena atomvärmeverk
tillsvidare är ej ekonomiska i jämförelse med
konventionella anläggningar, har Vattenfalls och
AB Atomenergis tidigare planerade
atomanläggningar sammanslagits till ett projekt, R3/Adam
(Tekn. T. 1958 s. 1077). Detta förlägges till
Ågesta söder om Stockholm och beräknas tas
i drift i början av 1960-talet. Den första större
atomkraftstationen R4/Eva bygges av
Vattenfall i samarbete med Atomenergi och
motsvarar nämnda 100 MW anläggning med
idrift-tagning senast 1965. De följande projekten har
ännu ej tagit fastare form.
Det svenska atomkraftprogrammet har hittills
byggt på utnyttjningen av de inhemska
urantillgångarna. Man har närmast inriktat sig på
reaktorer ined naturligt uran såsom bränsle
och tungt vatten såsom moderator och
kylmedel. Denna reaktortyp har ej utvecklats i
USA eller Storbritannien men däremot
tilldragit sig stort intresse i Kanada. Den kräver
emellertid ett fortsatt omfattande
utvecklingsarbete i Sverige, innan kommersiella
reaktoranläggningar kan färdigställas.
Samtidigt har det nu visat sig möjligt att till
mitten av 1960-talet inköpa reaktorer av
annan typ såväl från USA som från
Storbritannien. Förutsättningarna för att de svenska
kraftföretagen skall kunna satsa på den inhemska
reaktortypen är givetvis, att det visar sig
möjligt att med bibehållen ekonomi tillfredsställa
de framtida behoven av atomkraftstationer.
Tidsmarginalen härför ansågs för några år
sedan fullt tillfredsställande men så är ej
längre fallet. I själva verket torde det nu vara
klart, att mycket stora ansträngningar fordras
av de industriella tillverkarna jämte aktivt
understöd från statsmakternas sida för att detta
program skall kunna fullföljas. För
kraftföretagen är det givetvis av stort intresse, att
inhemska leverantörer erhålles även för denna
nya typ av kraftstationer, liksom fallet varit
såväl med vattenkraft- som med konventionella
värmekraftstationer. Å andra sidan kan
kraftföretagen ekonomiskt stödja en inhemsk
reaktortillverkning, endast om man på lång sikt
därigenom kan räkna med ekonomiska
förmåner.
Internordiskt elkraftutbyte
Den senast förflutna 20-årsperioden har
karakteriserats av en allt fullständigare samköming
mellan de svenska kraftföretagen. Nästa
utvecklingssteg är även klarlagt, nämligen
utvidgningen av samkörningen över hela
Norden (Tekn. T. 1958 s. 477). Den sedan mer än
40 år existerande samkörningen med Danmark
har under senare år kraftigt vuxit i
omfattning, och t.ex. under 1958 exporterade Sverige
560 MkWh till Danmark. I april 1959 tas en
ny 200 kV ledning till Finland i drift, därmed
sammankopplande de finländska och svenska
samkörande ledningsnäten. Under 1960
tillkommer två samkörningsförbindelser med
Norge, en 200 kV ledning till
Trondheimsområdet och en 130 kV ledning till
Narviksområdet.
Därmed återstår för en fullständig nordisk
samköming praktiskt taget endast
ledningsförbindelser till samkörningsnätet i sydöstra
Norge samt till Fyen och Jylland i Danmark.
Det förefaller sannolikt, att även dessa led-
Fig. 9.
Genomsnittspriser för
olika
elleveran-ser; a total
försäljning, b
industri, c engros
på landsbygden,
□ omräknat till
1957 års
prisnivå, m löpande
priser.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 <51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
