Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 27 - Nya metoder - Strömlös palladiumutfällning, av U T-h - Beröringsfri breddmätare för bandvalsverk, av K-J B - Andras erfarenheter - Driftsäkerhet och fart hos atomdrivna ubåtar, av C Fo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dium fällas ut efter aktivering med en
katalyse-rande metall.
En lämplig lösning är 7,5 g/1 palladium (som
aminkomplex) 280 g/1 ammoniak, 8 g/1 dinatriumsalt av
EDTA, 8 ml/1 h hydrazin 1-molar lösning,
temperatur 35 ± 5°C. Utfällningshastigheten är ca 25 \ilh,
om ytan av föremålen är 100 cm2/l lösning.
Man löser diaminpalladiumklorid, Pd (NH3)2G12, i
ammoniak eller också kan palladiumklorid
överföras i tetraminkomplexet genom försiktig tillsats av
ammoniak under upphettning. Hydrazin eller
hydra-zinsulfat bör användas som 1-molar lösning.
Etylen-diamintetraättiksyrans dinatriumsalt används som
stabilisator. Som badkärl kan man använda glas
eller polystyren. Damm och organiska föroreningar
måste undvikas. Arbetsstycket måste rengöras,
avfettas och betas före palladieringen.
Utfällningen är duktil; den har 99,4 °/o renhetsgrad,
grå till vit färg och tätheten 11,96 g/cm3 (R N Rhoda
i Transactions of the Institute of Metal Finishing
1959 h. 3 s. 82). U T-h
Fig. 1. Schema över optisk bandbreddsmätare, t.v.
hela systemet, t.h. optiken för den ena halvan.
Beröringsfri breddmätare för bandvalsverk
Sedan början av 1950-talet har det funnits
tillförlitliga tjockleksmätare för bandvalsverk att tillgå.
Dessa består i princip av en strålningskälla i form
av ett röntgenrör eller ett radioaktivt preparat som
utsänder ß- eller 7-strålar och en strålningsmätare,
t.ex. en scintillationsräknare, för mätning av
strålningsintensiteten. Strålningskällan placeras på den
ena sidan och mätaren på den andra sidan av
bandet, varvid skillnaden mellan utsänd och uppmätt
strålningsintensitet är proportionell mot
bandtjockleken.
I vissa fall låter man tjockleksmätaren påverka
storskruvinställningen eller bandspänningen eller
bådadera, varigenom bandtjockleken regleras
automatiskt. Vid varmvalsning av band har emellertid
inte enbart tjockleksvariationerna utan även
breddvariationerna stor betydelse för utbytet. Man har
därför sökt utveckla tillförlitliga beröringsfria
breddmätare. Hos British Iron and Steel Research
Association har nyligen byggts och utprovats en optisk
breddmätare för breda band. Denna har sedermera
tagits i bruk vid åtminstone ett av Storbritanniens
största bredbandsvalsverk.
Mätaren består av två vattenkylda linsförsedda
fotocellpar placerade i en brygga ca 3 m ovanför
bandet. För mätningen utnyttjas den infraröda
strålning som det glödande bandet utsänder.
Mätaren kan därför endast användas i varmvalsverk.
De bägge fotocellparen inställes så att den ena
fotocellen i varje par viserar bandkanten medan den
andra inriktas på bandet strax innanför kanten
(fig. 1 t.h.). Framför den senare fotocellen är en fast
spalt placerad varför denna cell endast påverkas
av strålningens intensitet, dvs. av bandets
temperatur.
Bilden av bandet på den andra fotocellen
begränsas på den ena sidan av bandkanten och på den
andra av en motordriven bländare (fig. 1 t.v.). Då
bandkanten rör sig i sidled ändras alltså fotocellens
motstånd. De bägge fotocellerna är bryggkopplade
och vid obalans i bryggan förflyttar den nämnda
motorn bländaren tills balansen är återställd.
Bländaren följer alltså bandkantens rörelser, oavsett om
denna orsakas av breddvariationer eller
sidoförflyttningar hos hela bandet. Avståndet mellan de bägge
bländarna utgör således ett mått på bandbredden.
Bländarnas lägen mätes på elektrisk väg och dessa
lägesindikationer omvandlas i ett räkneverk till
verklig bandbredd.
Då mätaren användes, inställs den på den
nominella bandbredden och mäter då avvikelser upp till
± 76 mm på 1,6 mm när. Avvikelser från önskad
bandbredd i verket får justeras på manuell väg,
emedan vertikalvalsparen i färdigsträckan endast
tillåter en mycket begränsad justering av
bandbredden och vertikalparen i förvalsverken ligger för långt
från breddmätaren för att med framgång kunna
regleras av denna. Värmningstemperaturen och
ingående ämnesbredden har dessutom stor inverkan
på den färdiga bandbredden (S S Carlisle & J H
Wilson i Journal of the Institute of Metals mars
1958 s. 310; Metallurgia juni 1958 s. 307). K-J B
• V.
andras erfarenheter
.v
• •
Driftsäkerhet och fart hos atomdrivna ubåtar
Så mycket emfas har lagts på framgångarna med
"Nautilus" som ubåt, att många andra stora
fördelar med atomdrift för fartyg har förbisetts.
Ubåten tillryggalade mer än 69 000 nautiska mil
under sina första 26 månader i tjänst, varav nära
40 000 i uläge med en fart av mellan 15 och 20 knop
innan man måste byta bränsleelement.
Det har emellertid inte sagts så mycket om
driftsäkerheten hos maskineriet. Enligt Secretary of the
United States Navy inträffade inte någon gång
under denna tid ett haveri, som gjorde fartyget
manö-verodugligt.
Ännu mer betydelsefullt är erfarenheten från
"Nautilus", att fartygets toppfart även kan betraktas
som dess servicefart. Hos konventionella ubåtar
ökar bränslekonsumtionen med kuben på farten
och vanliga örlogsfartyg opererar endast 1 °/o av
tiden med full fart. Till och med i krigstid är det
sällsynt att ett konventionellt ångturbinmaskineri i
ett krigsfartyg köres mer än 12 b i sträck med full
effekt. Ett atomdrivet fartyg kommer däremot utan
tvivel att köras med full effekt 80—90 °/o av tiden.
694 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
