Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 31 - Seismologiska arbeten under geofysiska året, av Markus Båth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mografer för registrering av dessa kanalvågor,
och för vågbanor som passerat över Antarktis
kan man erhålla svar på den uppställda
frågan3. Punktundersökningar med seismiska
metoder genom registrering av vågor från
speciellt anordnade explosioner kan användas för
lösning av samma problem.
I kombination med glaciologiska expeditioner
i Antarktis har den seismiska
reflexionsmetoden varit i flitigt bruk för bestämning av
is-tjocklekar. Oväntat stora tjocklekar har
påträffats (fig. 1), t.ex. 4 200 m vid Byrd Station;
vidare ligger jordskorpans yta på många av de
undersökta platserna långt under havsnivån,
vid Byrd Station inte mindre än 2 400 m. De
preliminära resultaten antyder, att Antarktis
snarare är en samling öar än en
sammanhängande kontinent4,5>
Dispersionsundersökningar av seismiska
yt-vågor kan ge upplysning om isens
genomsnittstjocklek längs vågbanan. Beräkningar av
Antarktis’ isvolym är av betydelse för kännedom
om områdets glaciologiska historia, vidare för
undersökningar av jordens klimat; det stora
istryckets nedpressning av jordskorpan
undersöks både gravimetriskt och seismiskt.
Arktis
Även de arktiska områdena tilldrar sig stort
intresse under geofysiska året. Det seismiska
bälte, som följer den mittatlantiska ryggen i hela
dess utsträckning, fortsätter över Island i
riktning mot Spetsbergen, passerar nära
Nordpolen och går fram till Sibiriens nordkust vid
floden Lenas mynning1. Trots att skalven är
relativt små, har det varit möjligt att kartlägga
detta bälte ganska väl med registreringar vid
avlägsna stationer. Strax före geofysiska året
fanns norr om 65°N blott tre stationer, Kiruna,
Scoresby Sund på Grönland och Resolute i
Kanada. Under geofysiska året har ett flertal
stationer tillkommit, såsom på norra Grönland och
i Sovjetunionens nordliga delar (fig. 2).
Speciellt från ryskt håll har visats stort
intresse för ett närmare utforskande av den av
ryssarna genom djuplodningar 1948 upptäckta
Lomonosov-ryggen, en undervattensbergskedja,
som höjer sig ca 3 000 m över omgivande
havsbotten och sträcker sig tvärs över Norra
Ishavet från Nysibiriska Öarna till Ellesmere
Island (fig. 2). Då bergskedjor ofta åtföljs av
seismisk aktivitet, har man hoppats kunna
kartlägga denna bergsrygg även seismiskt. Redan
kan dock konstateras, att den seismiska
verksamheten, om den existerar, måste vara ringa.
En på ett isflak drivande amerikansk station
har nyligen upptäckt en del av en annan
un-dervattensrygg (de svarta prickarna vid 84°N
i fig. 2), som förmodligen löper parallellt med
Lomonosov-ryggen7.
Undervattensryggar av den höjd och
utsträckning som Lomonosov-ryggen har spelar stor
roll för vatten- och iscirkulationen. Genom
Lomonosov-ryggen uppdelas Norra Ishavet i
två skilda cirkulationssystem (fig. 2).
Fig. 2. Karta över Arktis med dominerande havsströmmar. Illl
Lomonosov-ryggen, • • • den därmed parallella bergryggen, x seismologiska
stationer.
Jordskorpans struktur
Seismiska fältundersökningar av jordskorpans
struktur med refraktions- och
reflexionsmetoderna har intensifierats betydligt under det
geofysiska året. Redan tidigare har man
funnit en väsentlig skillnad mellan den
kontinentala jordskorpan och den oceaniska. Den
kontinentala skorpan är vanligen 30—35 km tjock
med i stort sett två skikt: ett granitskikt överst
och ett basaltskikt därunder. Den oceaniska
jordskorpan är däremot endast 5—10 km tjock
och motsvarar det kontinentala basaltskiktet,
medan granitskikt saknas8.
Omfattande seismiska undersökningar av
jordskorpans struktur på Stilla Havets botten
företogs tillsammans med en mängd andra,
huvudsakligen oceanografiska undersökningar av
expeditionen "Downwind"9, organiserad av
Scripps Institution of Oceanography, La Jolla,
Kalifornien, oktober 1957—februari 1958.
Expeditionen sträckte sig från Kalifornien ned
till ca 50°S. Speciellt detaljerade mätningar
företogs på ett par ställen vinkelrätt mot
Sydamerikas kust tvärs över den där befintliga
djup-havsgraven. Övergångsområdena mellan
kontinental och oceanisk struktur är särskilt
komplicerade och fordrar mer detaljerade
punktundersökningar än annorstädes. Lamont
Geo-logical Observatory vid Columbia-universitetet,
New York, har sedan omkring ett decennium
företagit liknande undersökningar även i
Atlanten, Medelhavet och Indiska Oceanen.
Den kontinentala jordskorpan är likaså
föremål för intensifierad undersökning under
geofysiska året. Forskare vid Carnegie Institution
of Washington har under 1950-talet undersökt
stora delar av nordamerikanska kontinenten.
De har erhållit en del uppseendeväckande
resultat: dels förnekar de förekomsten av
mellanskikt inom den kontinentala jordskorpan,
vilken de anser vara lika inhomogen som på
766 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
