Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 34 - Andras erfarenheter - Korrosionshastigheten vid hög temperatur i stålvattensystem, av U T—h - Granbark i träfiberskivor, av SHl - Fördelningen av lösning och slam i Dorr-förtjockare, av SHl - Magnesium-litiumlegeringar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manteln indiffunderat väte och mätning av
mantelvolymen, mantelytan samt temperaturen
möjliggjorde omräkning till korrosionshastighet.
Överensstämmelsen mellan de tre mätställena var god efter några
dagars körning, men var de första dagarna mycket
dålig beroende på ytolikheter.
Provmaterialet var kolstålet SAE 1010 som betats i
syra. Vattentemperaturen var 316°C och hastigheten
dels 0,3 m/s, dels 9 m/s. Vattnet var destillerat,
avjoniserat och dels syrefritt, dels syremättat.
Under det första dygnet vid den låga
vattenhastigheten och 316°C är korrosionshastigheten hög, 410
—300 mg/dm2månad, men sjunker rätt fort sedan
ett magnetitskikt utbildats. Efter 20 dygn har
hastigheten fallit till 40—25 mg/dnrmånad och går efter
40 dygn ned till ca 20 mg/dm2månad, vilket är
samma hastighet som vid rent statiska försök.
Resultaten visar icke något bestämt samband mellan
korrosion och syrehalt i vattnet. Vid den höga
vattenhastigheten (9 m/s) är korrosionshastigheten efter
14 dygn 2,5—9 gånger så hög som vid 0,3 m/s.
Vid försöken med hög vattenhastighet användes
även en krets som möjliggjorde observationer av
vattnets utseende. Försöken visade att den
materialmängd, som transporteras av vattnet, beror på
yt-beskaffenheten hos det renbetade kolstålet och på
vattnets syrehalt. Frånvaro av synlig Tyndall-effekt
tyder på att materia inte transporteras i kolloidal
form. Vid 135°C observerades en gulfärgning
av vattnet, tydande på att korrosionen börjar vid
denna temperatur; det senare gäller även för
väte-diffusionen (R E Seebold m.fl. i Gorrosion april
1959 s. 179 t). U T—h
Granbark i träfiberskivor
Bark används i träfiberskivor men minskar dessas
hållfasthet, vattenabsorption och tjocklekssvällning.
Enligt en undersökning utförd vid Svenska
Trä-forskningsinstitutet beror detta på att barken
de-fibreras tillsammans med granflisen. Man har
nämligen funnit att den, separat behandlad under
mildare betingelser, inte ändrar fiberskivornas
egenskaper vid upp till 40 °/o tillsats.
Den separat defibrerade barkmassan innehåller en
stor mängd bastliknande, ligninfria fibrer. Den
orsakar inga svårigheter vid avvattningen ens för
massor bestående av lika delar bark- och träfibrer.
Separat defibrering av granbark under relativt milda
betingelser synes därför vara ett sätt att utnyttja
de ackumulerande mängderna avfallsbark
(Träteknik 1959 nr 46, Svenska Träforskningsinstitutet,
Stockholm). SHl
Fördelningen av lösning och siam
i Dorr-förtjockare
Den sockerlösning, som fås vid läkning av betor,
innehåller en hel del icke önskvärda ämnen. Genom
tillsats av kalciumhydroxid och inblåsning av
koldioxid fälls kalciumkarbonat som drar med sig de
ämnen man vill avlägsna. Fällningen skils från
lösningen i Dorr-förtjockare. Härvid matas
suspensionen in vid kärlets topp och fördelas på olika zoner
av koniska skärmar på en vertikal axel. Klar
lösning tas ut från varje zons topp och slamsuspension
från varje zons botten eller från kärlets botten.
Man har utnyttjat radioaktiva spårämnen för att
studera lösningens och slammets fördelning och
uppehållstid i två Dorr-förtjockare. Från den ena
av dessa togs lösningen ut genom ett för alla
zonerna gemensamt rör varför bara den genomsnittliga
uppehållstiden kunde bestämmas. Den andra för-
Fig. 1. Aktivitet
hos, upptill
lösning, nedtill
siam från, -
toppzon,–
mellanzon och
–-bottenzon.
tjockaren tillät emellertid mätning på lösning från
varje zon.
Vätskefasen märktes med natrium 24 (bestrålat
NaHC03) som visade sig stanna i denna vid
fällningsreaktionen. Fällningen märktes med lantan 140
vilken tillsattes som bestrålat lantannitrat och
fälldes ut som La(OH)s vid blåsning med koldioxid. Vid
alla försöken tillsattes spårämnet på en gång vid
förtjockarens topp.
Aktivt material uppträdde i utloppet från
toppzonen efter 6 min, från mellanzonen efter 7,5 min
och från bottenzonen efter 10 min (fig. 1 upptill).
Integrering av kurvorna i fig. 1 visar att det aktiva
materialet hade lämnat förtjockaren 40 min efter
tillsatsen. Detta stämmer med den beräknade
uppehållstiden. Jämförelse av kurvorna för de båda
för-tjockarna visade att uppehållstiden och
blandningsbetingelserna var olika för apparaterna.
Flythastigheten i rören för slamsuspensionen var
230 1/min för den översta zonen, 150 1/min för
mellanzonen och 120 1/min för den understa zonen.
Trots den relativt låga hastigheten i den
sistnämnda zonen passerar fällningen denna snabbast (fig. 1
nedtill). Den andra toppen i kurvorna kan bero på
återföring av ca 10 °/o av slammet genom en yttre
rörslinga (L-G Erwall och H G Forsberg vid
Institutionen för Fysikalisk Kemi, KTH, samt S
Wram-stedt vid Svenska Sockeraktiebolaget i Proceedings
of the Second UN International Conference ön the
Peaceful Uses of Atomic Energy, bd 19, Genève
1958). " SHl
Magnesium-litiumlegeringar
Man har studerat användning av
magnesiumlegeringar med upp till 10—15 °/o Li som
konstruktionsmaterial för flygplan. Litium är nämligen det
enda legeringselement som kan överföra
magnesiums hexagonala kristallgitter till ett mera duktilt
rymdcentrerat kubiskt. Vidare har legeringar med
litium påtagligt mindre täthet än magnesium.
886 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
