Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 36 - Transmissionsledningar för mikrovåg, av Bengt Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Transmissionsledningar
för mikrovåg
Laborator Bengt Josephson, Stockholm
Fig. 1.
Koaxial-ledningar av
böjlig typ.
En transmissionsledning kan sägas vara varje
struktur, metallisk eller icke-metallisk,
homogen eller inhomogen, som kan vägleda
elektromagnetisk energi utan att någon väsentlig del
av effekten förloras genom strålning.
De skilda ledningstyperna kan på olika sätt
indelas i grupper efter deras geometri och
uppbyggnad, efter utseende av det
elektromagnetiska fältet, efter användningsområden, efter
frekvensområde osv. Två huvudgrupper finns
emellertid, dels transmissionsledningar utan
undre gränsfrekvens, vilka alltså kan användas
även för likström, dels transmissionsledningar
med en undre gränsfrekvens (vågledare),
vilka sålunda har karaktären av högpassfilter.
Allmänna begrepp
Energiflödet utmed ledningar bestående av två
eller fler skilda ledare (t.ex. koaxial- eller
parledningar) kan ses ur två skilda synvinklar.
Enligt den konventionella teorin uttrycks den
transporterade effekten med hjälp av
strömmarna i ledarna och spänningen mellan dessa.
Enligt den elektromagnetiska fältteorin
överförs energin av en elektromagnetisk våg, som
följer ledningen. Denna "följsamhet" som
bland annat yttrar sig i att vågen följer med
även i krökar, härrör från det intima
sambandet mellan fältet utanför ledningsstrukturen
och strömmar och laddningar i gränsytorna
mellan dielektrikum och ledarna, eller från
vissa speciella reflexionsförhållanden vid
dessa gränsytor.
621.372.2
Den konventionella teorin är fullt adekvat om
våglängden är mycket större än avståndet
mellan ledarna, och den ger ledningens
egenskaper på ett avsevärt mycket enklare sätt än
den generella fältteorin. Man kan säga, att
denna ledningsteori utgör en brygga mellan teorin
för kretsar med koncentrerade
impedanselement och den generella elektromagnetiska
fältteorin, enär ledningens tvärdimensioner
uppfyller villkoren för koncentrerade element
medan dess längsdimension är obegränsad.
Om våglängden är lika stor som eller mindre
än ledningens tvärdimension, är den
konventionella teorin ej tillämplig eller ger i varje
fall endast ett specialfall av flera möjliga
förlopp. Beroende bland annat av hur energin
matas in på ledningen, kan ström, spänning
och fält variera på ett helt annat sätt än denna
teori förutsäger.
Vi går nu över till att betrakta
transmissionsledningar, som innehåller endast en ledare, t.ex.
en rörvågledare. För beräkning av
energitransporten utmed en sådan struktur och dess
karakteristiska egenskaper måste man utgå
från de elektromagnetiska grundekvationerna
och finna lösningar till dessa som satisfierar
randvillkoren i ledningens gränsytor. För varje
ledning existerar i princip ett oändligt antal
lösningar, men för en given frekvens motsvarar
endast några eller ingen av dessa lösningar
gående vågor, vågtyper, utmed ledningen.
Lösningarna beskriver alla karakteristiska
egenskaper hos de olika vågtyperna, såsom fältbild
utanför ledarna, strömmar och laddningar på
ledarnas ytor, karakteristisk impedans och
dämpning.
Man kan särskilja tre klasser av vågor
karakteriserade av deras fältbilder, nämligen
TE-xàgor, dvs. transversellt elektriska vågor,
vilka har ett rent tvärriktat elektriskt fält,
medan det magnetiska fältet har en
längskompo-nent,
TM-xågor med en elektrisk fältkomponent i
längsriktningen,
TEM-xågen, för vilken såväl det elektriska
som det magnetiska fältet är ren tvärriktat.
7\E-vågor benämns även //-vågor och
TM-vågor benämnas E-xågor.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
