Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 38 - Reservdelarna och deras beteckningar, av Tage Florin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reservdelarna
och deras beteckningar
Civilekonom Tage Florin, Stockholm
621-772 : 658.782
Att en del som ingår i en maskin skall ha en
beteckning, ett nummer eller ett namn eller
bådadera, är ju så naturligt att det just inte borde
finnas så mycket att säga om detta. Men är det
egentligen fullt så enkelt? Det finns flera olika
instanser som vill lägga upp beteckningarna
så att de passar just deras behov.
Konstruktionsavdelningen vill ha ordning och reda på
alla ändringar och justeringar under det
pågående experimentella utvecklingsarbetet. På
produktionssidan är man däremot rätt litet
intresserad av experimentvarianterna.
Detaljnummer skall göra det lättare att tillverka och
hålla isär alla delar som på olika vägar skall
stråla samman i monteringsavdelningen.
Försäljningsavdelningen vill inte gärna släpa med
hela mängden av uppgifter som produktionen
behöver. Teknisk information till kunderna
och försäljningslitteratur skall bara ta med det
som är väsentligt för den som använder
maskinen. Många gånger ser man helst att delar,
som hör organiskt ihop också får
beteckningar, som lätt identifierar dem till dessa
naturliga grupper. Någonstans mitt emellan dessa
olika intressen sitter leveransavdelningen med en
anspråkslös önskan om att man någorlunda lätt
skall veta vilka reservdelar som skall levereras
mot en inkommen order.
Vi skall här mer eller mindre helt bortse från
de olika synpunkter, som konstruktions-,
produktions- och försäljningsavdelningarna har
på frågan om hur beteckningar bäst bör
utformas. De identifieringsproblem som
sammanhänger med en mycket stor mängd
reservdelar (t. ex. för bilar och flygplan) kommer
också att lämnas åt sidan. Den fortsatta
framställningen tar sikte på några olika,
besläktade maskintyper som tillsammans behöver
förses med något sådant som 500 olika
reservdelar. Där finns även leveransavdelningens krav
på entydiga reservdelsförteckningar som skall
möjliggöra leveranser av rätt del till varje
kund och kundens övertygelse att de delar han
beställer med hjälp av tillgängligt underlag
även passar till hans maskin.
Kravet på entydighet varierar med olika
förhållanden. Om maskinerna blott säljs på hem-
mamarknaden är det i allmänhet ingen större
svårighet att få kontakt med kunden för att
klara upp eventuella otydligheter. Det kan vara
bekvämare att lyfta på telefonluren än att
underkasta sig den disciplinära stränghet, som
en god ordning på reservdelsbeteckningarnas
område kan innebära. Men arbetar företaget
även på en del olika exportmarknader medför
oklarheter tidsförluster och onormala
kostnader. Om man får en telegrafisk uppmaning från
Tasmanien att flygsända en reservdel och
denna inte passar när den kommer fram, krävs det
inte mycket fantasi för att gissa sig till vad
ett sådant misstag har för effekt på agentens
vilja att med kraft driva affären vidare.
Vilka delar skall levereras
som reservdelar?
I princip skulle naturligtvis varje del som ingår
i en maskin kunna levereras som reservdel.
Om man emellertid helt hastigt följer de olika
delarnas väg fram till den färdiga produkten,
finner man som regel att detta inte är
genomförbart i praktiken. Vissa delar kan inte
monteras ihop utan hjälp av specialtillverkade
fix-turer och verktyg och andra delar måste
vi-darebearbetas sedan de monterats ihop. Det är
inte ekonomiskt försvarligt att kräva att t. ex.
agenten skall ta på sig kostnaden för en sådan
specialutrustning. Man måste därför gruppera
de olika delarna med hänsyn till de
verkstadsresurser reservdelsköparen förfogar över.
Vissa delar som ingår i maskinen skall alltså
inte förekomma som separata reservdelar.
Sedan man skilt ut dessa kan man finna att inte
heller återstoden utan vidare kan distribueras
till vem som helst. Där kan vara detaljer som
förutsätter att det finns tillgång till
kvalificerade verkstäder för att man skall kunna byta
ut dem på ett riktigt sätt. Dessa bör då endast
levereras till agenter med en god
verkstadsutrustning och till högklassiga serviceverkstäder.
De reservdelar som sedan återstår kräver inte
mer än att de med relativt enkla medel kan
bytas ut av den som använder maskinen eller
av en lokal serviceverkstad.
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 9 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
