Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Fastighetsbildning och sammanhängande problem, av Axel Jörbeck - Land och stad, av Erik Tobé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligga möjligheter att på ett betydligt enklare
och elegantare sätt lösa dessa problem.
En partiell reform, som borde kunna
genomföras utan att man avvaktar ikraftträdandet av
den nya fastighetsbildningslagen (vilken såsom
tidigare nämnts sannolikt icke torde vara
mogen för tillämpning ännu på åtskilliga år), är
en modernisering av reglerna för
fastighetsregistrering i stad. Från många av dem, som
i sitt dagliga arbete sysslar med
fastighetsregistrering och därmed sammanhängande
problem, har under årens lopp framkommit
förslag till förbättringar och förenklingar i nu
gällande bestämmelser, så att enkla och klara
och ej onödigt svårtillämpbara regler kunde
erhållas. Lantmäteristyrelsen och
utrednings-organen torde i stort sett vara ense med
"praktikens män" om de önskvärda reformerna och
under sådana förhållanden synes inga
bärande skäl föreligga för ett dröjsmål med
sådana reformer, som rimligtvis icke kan föregripa
den nya fastighetsbildningslagstiftningen i
övrigt.
Slutord
Sammanfattningsvis kan man kanske
konstatera, att de problem och svårigheter, som —
på exemplifierat sätt — möter
fastighetsbildaren, när han inom ramen för föreliggande
förutsättningar söker göra det bästa möjliga
i dagens situation, icke är begränsade till
stadskärnorna, även om de kanske blir mest
påtagliga i samband med dessas förnyelse. Även i
städernas ytterområden — dock icke inom
sådana områden, där man med stöd av 1948 års
lag har möjlighet att i stort sett tillämpa
jorddelningslagen — vållar bristerna i
lagstiftningen och dess begränsade möjligheter att
anpassa fastigheterna till den utveckling, som
stadsbyggandet undergått, svårigheter och
problem, som ibland kanske är olösliga, ibland
kan lösas efter längre eller kortare omvägar.
Den moderna radhus- och
kedjehusbebyggel-sen medför t.ex. ofta — för att man skall hålla
gatubyggnadskostnaderna nere — önskemål om
enskilda vägar inom kvarteren; det skapas med
andra ord ett samfällighetsproblem. För att
säkra rätten till erforderliga utfarter måste
man då tillgripa dubbla
fastighetsbildningsförfaranden — först avstyckning (eventuellt efter
sammanläggning) och skapandet av
erforderliga servitut och sedan tomtbildning via
tomtindelning, tomtmätning och införande i
tomtboken. De samfällighetsproblem, som består i
drift och underhåll av den gemensamma
väg-anläggningen (och därmed jämförbara
anläggningar, såsom parkerings- och
garageanläggningar) kvarstår emellertid fortfarande olösta.
Ligger en äldre fastighetsindelning med ett
flertal olika markägare i bottnen på en sådan
stadsplan, blir problemen ofta synnerligen
svårbemästrade.
Fastighetsbildarna avvaktar med spänning det
kommande förslaget till ny lagstiftning och de
möjligheter att skapa bättre fastigheter, som
en ny lag kan väntas medföra. Men
stadsbyggnadstekniken och utvecklingen i övrigt står
inte still; man måste därför konstatera — det
hastar!
Land och stad. Vid nutida tätortsbyggande
kommer man oupphörligen in i situationer, där
lagstiftningen kommit långt efter den tekniska
utvecklingen. Från fastighetsbildningssidan har detta påtalats
i olika sammanhang men först på det senaste året
har det kunnat göras klart för alla intressenter i
stadsbyggandet, att fulländade tekniska lösningar
måste kompletteras av rättsmedel på motsvarande
nivå.
En genomgång av den lagstiftning som här i första
hand kommer i fråga visar det egendomliga
resultatet, att rättsreglerna för landsbygdens del utan
att vara tillfyllest dock är mera ändamålsenliga än
för de egentliga stadsområdena.
En gammal regel vid våra laga skiften på
jordbruksbyar och även mindre enheter har varit att
man först skulle tänka igenom vilka gemensamma
ändamål, som borde tillgodoses, innan var och en
fick sin enskilda tilldelning av mark. Samfällda
undantag gjordes för vägar, grus-, sand- och lertag
m.m. I Hälsingland var det vanligt att en by hade
ett gemensamt "linsänke" osv. De slutligen
utformade fastigheternas enskilda mark kompletterades
alltså av andel i sådana samfälligheter. Det ansågs
självklart att en fastighet ej var användbar för sitt
ändamål utan att ha tillgång till sådana
gemensamma nyttigheter.
Om det ur olika synpunkter var olämpligt att
disponera gemensam mark för särskilda ändamål
har man vidare vid lantmäteriförrättningar kunnat
lägga servitut på en fastighet till förmån för en
annan. Utläggande av sådana servitut har ofta visat
sig vara en nödvändig komplettering av själva
fastighetsbildningen särskilt i samband med senare tiders
avstyckningsverksamhet för bebyggelseändamål.
Möjligheten att vid fastighetsbildning lägga ut viss
mark som samfällighet för flera enheter och att
komplettera fastighetsbildningen med servitut finns
i gällande jorddelningslag för landsbygden. Enligt
1917 års fastighetsbildningsiag som i huvudsak
reglerar fastighetsbildningen inom den stadsmässiga
bebyggelsen kan man inte lägga ut samfällighet i
samband med avstyckning men väl lägga ut servitut.
Tomtbildning inom kvarter i stadsplan kan varken
kombineras med utläggande av samfälligheter eller
instiftande av servitut.
Tomtbildning inom stadsplan sker genom ett
dubbelförfarande: tomtindelning åtföljd av
tomtmätning. Detta system är utformat för att lösa
problemen då fastighetsförhållandena inom ett kvarter är
tillkrånglade. I övriga fall, och det är numera det
stora flertalet, skulle det bli betydligt enklare att,
som inom byggnadsplan på landsbygden, använda
avstyckningsinstitutet och då även utnyttja
möjligheten att lägga ut samfälligheter och bilda servitut.
Även mindre ändring av tomt, t.ex. en
hörnav-skärning i ett villakvarter, måste ske genom samma
omständliga dubbelförfarande.
Lagen om enskilda vägar ger möjlighet att
tvångsvis ta mark i besittning för väg och ger därtill
fördelningsregler för byggande och underhåll av väg.
Ifråga om tätbebyggda områden kan vägförening
bildas, som förutom vägar kan omhänderha även
allmänna platser enligt byggnadsplan. Vägmärken
tas i anspråk med nyttjanderätt.
Enskilda väglagen får dock icke, annat än över-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q1063
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
