Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Byggnadslagstiftningen ur en kommunal fastighetsmans synvinkel, av Åke Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rörda ägare ocli staden inom viss tid, om inte
skulle 70 och 73 § i byggnadslagen i efterhand
få tillämpas.
Byggnadslagen 70 och 73 § tillämpade
på saneringsområden
När det gäller sanering av en stads centrala
delar, kan inte 70 och 73 § i byggnadslagen
om avstående av mark och bidrag till
vatten-och avloppsledningar tillämpas, eftersom här
stadsplan som regel redan finnes. Man frågar
sig om icke en sådan lagändring vore tänkbar,
att bestämmelser av motsvarande innebörd som
i 70 och 73 § i byggnadslagen kunde komma
till tillämpning, varvid bidrag kunde utkrävas
av markägare i förhållande till den nytta
vederbörande hade av stadsplaneändringen, inte
bara till gator och ledningar utan också till
anordnande av parkeringsplatser. De bidrag till
gatubyggnadskostnader, som kan utkrävas
enligt bestämmelserna om gatumarksersättning
och bidrag till gatubyggnadskostnad räcker
nämligen som regel icke på långt när till att
täcka stadens kostnader för planändringens
genomförande, trots att kanske flera markägare
— ofta ägare av hörntomter — genom
planändringen erhåller en betydande ökning av
byggnadsrätten. Staden har här icke några
möjligheter att få kompensation för de utgifter, som
inte täckes av gatukostnads- och va-bidrag.
Visserligen kan kanske expropriationsåtgärder av
något slag tillgripas, men som förut sagts drar
städerna sig för konsekvenserna med avseende
på stadens ekonomi och
investeringsmöjligheter. I sådana fall skulle det vara av betydelse
att få tillämpa någon form av kompensation
till staden på motsvarande sätt som sker
enligt 70 och 73 § i byggnadslagen.
Ökad initiativrätt för byggnadsnämnd
I det förslag till ändringar i
byggnadslagstiftningen, som torde komma att framläggas
under stundande höstriksdag, har föreslagits den
ändringen, att tomtindelning må ske på
byggnadsnämndens föranstaltande, "där
bebyggelsen på två eller flera tomter är i behov av
förnyelse, som icke lämpligen kan ske annat
än i ett sammanhang, och den bestående
tomt-indelningen utgör hinder för att marken inom
kvarteret eller del därav utnyttjas på ett
ändamålsenligt sätt". I själva verket skulle en
sådan ändring, som den antages, innebära en
smärre revolution beträffande möjligheterna att
hindra olämpliga punktsaneringar, särskilt av
hörntomter, vars tomtutrymme ofta inte
medger tillfredsställande lösningar av
parkerings-och lekplatsfrågorna.
Genom att byggnadsnämnden tar initiativ till
ändrad tomtindelning kan hörntomten tillföras
ytterligare lämpligt avpassad mark, så att den
nya tomten medger byggandet av ett fullgott
objekt, vilket — om frivillig upplåtelse inte kan
nås — kan tvångsvis genomföras genom
expropriationsåtgärder från någon av ägarna av
mark inom tomten eller — under vissa
förutsättningar — från stadens sida efter det ett år
förflutit från tomtindelningens fastställande.
Man får bara hoppas, att byggnadsnämnderna
väl tar till vara de möjligheter, som genom
tillkomsten av berörda bestämmelse kan
erbjudas dem att hindra utplockningen av de
bästa bitarna och främja en ur kvalitativ
synpunkt tillfredsställande sanering.
Clearing mellan markägare
Det finns ett speciellt kompensationsproblem,
som inte har lösts i byggnadslagen. Det händer
i så gott som varje mera omfattande
stadsplaneförslag, där enskild mark, tillhörig olika
markägare, ingår, att variationerna ifråga om
utnyttjandemöjligheter varierar högst
väsentligt även för fastigheter i ungefär samma läge.
Det finnes exempel där av två bredvid
varandra liggande fastigheter i olika ägares hand
på den ena fått byggas ett femvånings
affärs-och bostadshus och den andra utlagts till park.
En sådan sak ter sig givetvis orättvis — 70 §
i byggnadslagen kan av staden ej tillämpas,
bl.a. på grund av att det här bara rör sig om
smärre områden. Om den "förfördelade"
markägaren då klagar över stadsplanen, kan det
hända, att sådana klagomål framtvingar ett
clearingavtal mellan markägarna för att
undvika fördröjning eller rent av förhindra
stadsplanens fastställelse. Men blir stadsplanen
fastställd mot markägarens bestridande eller på
grund av att klagorätten försummas, finns det
inga möjligheter för den missgynnade
markägaren att få någon kompensation. Möjligen
kan han begära att staden inlöser marken
jämlikt 48 § i byggnadslagen.
Det vore sålunda inom saneringsområdena
önskvärt med ett clearingförfarande både
mellan staden och markägare och mellan
markägarna inbördes.
Vissa värderingsspörsmål
Låt oss säga, att nyss nämnda stadsplaneförslag
bleve fastställt och sålunda den ena
fastighetsägaren fick byggnadsrätt, den andre inte. Då
uppstår vissa frågor, där det råder stor
tveksamhet om hur byggnadslagen skall tillämpas.
Kan staden tvingas lösa in den fastighet, som
icke fick byggnadsrätt, om den fortfarande kan
användas på samma sätt som tidigare, i detta
fall t.ex. till handelsträdgård?
Om ortens pris för marken före
stadsplaneläggningen — förväntningsvärdet — uppenbart
överstiger handelsträdgårdsvärdet, lär staden
kunna åläggas att lösa in marken, men redan
vid bedömningen av vad som är ortens pris
eller förväntningsvärdet uppstår svårigheter.
Särskilt svårt blir uppenbarligen spörsmålet,
när man har att göra med en
avkastningsfastighet — hyreshus eller dylikt — som närmar sig
saneringsmognad.
I sådana fastighetsvärderingsfrågor, där
värdena är beroende av förväntningar om ökat ut-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q1063
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
