Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 40 - Tekniska saneringsproblem. Uppvärmnings- och ventilationsfrågor vid sanering, av Bertil Wahling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mera omsorg än vid glesare bebyggelse i
ytterområden, men härmed sammanhängande
problem är vi relativt väl rustade att klara av.
Man kan välja värmecentralens storlek
relativt fritt och fastställa läge och typ utan att
stöta på svårare hinder, även om sådana
frågor som kulvertdragning tvärs över gator och
liknande givetvis kan begränsa möjligheterna.
Vid denna typ av sanering synes det därför
möjligt att utföra riktigt tekniskt och
ekonomiskt dimensionerade anläggningar, och man
kan kanske här endast uttrycka det
önskemålet, att planeringen av värmeanläggningarna
sätts i gång samtidigt som arbetet med
områdets planering påbörjas.
Punktsanering
Tyvärr är nämnda typ av mera omfattande,
i tiden sammanhängande, sanering inte den
enda förekommande. Ofta tillgår saneringen så,
att enstaka fastigheter inom ett kvarter byggs
om, medan återstoden får kvarstå i oförändrat
skick under en lång följd av år, kallas
punktsanering. Här uppställer sig genast en mängd
problem, som inte är direkt svårlösta ur
värmeteknisk synpunkt, men som är så starkt
sammanbundna med andra problem, att
värmefrågorna ej kan lösas på ett riktigt sätt, förrän
övriga frågor klarlagts och lösts.
Vid punktsanering har fastigheterna hittills
nästan undantagslöst blivit utrustade med var
sin värmecentral. Dessa centraler blir nästan
alltid så små, att pannorna ej kommer upp i
den storleksordning, som medför ens så hög
årsverkningsgrad som 80 %. Därtill kommer,
att oljan, som måste användas till mindre
pannor, är dyrare än olja för större pannor. Den
personal, som sättes att sköta en mindre
anläggning, är genomgående dåligt utbildad för
denna uppgift.
Vidare är det både ur ekonomisk och teknisk
synpunkt svårt att vid små anläggningar
anordna effektiva stoftavskiljningsanläggningar.
Dessa är relativt dyrbara anordningar, som
för en mindre anläggning utgör en
oproportionerligt stor del av anläggningskostnaden.
Genom att transportkostnaderna för sotet från en
mindre anläggning blir relativt dyrare kommer
även driftkostnaden att öka. Följden blir, att
stoftavskiljningsanläggning ofta ej kommer till
utförande med åtföljande obehag för
omgivningen. Härtill kommer svårigheterna att
anordna platser för tankvagnar och lastbilar för
bränsletransport, när utrymme måste beredas
i anslutning till varje fastighet.
Hur skulle då anläggningarna utföras för att
få en bättre ordning till stånd? Det är givetvis
omöjligt att uttala ett önskemål, som kan gälla
för alla de olika fall som uppkommer. Om vi
emellertid kunde nå så långt, att vi i stället
för att bygga en värmecentral i varje hus
kunde få möjlighet att bygga en värmecentral för
varje kvarter, skulle mycket vara vunnet. Man
skulle då i allmänhet komma upp i
värmecentraler av en sådan storleksordning, att pro-
blemen med att få tillräckligt stora pannor
med hög verkningsgrad, utbildad personal,
goda stoftavskiljningsanläggningar, välplanerad
tankvagnsplats osv. kunde lösas på ett
godtagbart sätt.
Ofta kan det säkerligen visa sig möjligt och
önskvärt att göra ännu större centraler för
flera kvarter eller för ett större
sammanhängande område. En av fördelarna med en
panncentral i varje kvarter skulle ju bl.a. vara, att
kulvertdragning i gator ej skulle erfordras.
Denna fördel kanske till en början ter sig rätt
betydelselös men om man betänker, att
värme-kulvertarna skall beredas plats intill och ofta
vinkelrätt skära ledningsdragningar för vatten
och avlopp, elkraft och telefon, inser man, att
särskilt i mycket tätbebyggda områden denna
fördel kan bli av relativt stort värde.
Värmeteknisk planering vid
punktsanering
Åsikterna, att det ur alla synpunkter är riktigt
med större värmecentraler än en central för
varje hus i ett kvarter, torde väl knappast
ifrågasättas av någon. Alla som arbetar med dessa
problem torde vara helt eniga om att den
utveckling, som nu synes påbörjad, är mycket
olycklig. Man måste då noga tänka igenom vad
som kan göras för att ändra det hela i en
gynnsam riktning. Där står tyvärr vi
värmetekniker maktlösa, om vi inte kan räkna med
energisk hjälp av övriga medverkande vid
saneringsarbetenas genomförande. Det är ju
nämligen som redan framgått inte på den
vvs-tek-niska konstruktionssidan som svårigheterna
uppreser sig, utan på de juridiska och
ekonomiska områdena.
Ur värmeteknisk synpunkt vore det riktigast
att, då det första huset inom ett kvarter
om-bygges, man kunde bereda plats för en
värmecentral, som var utbyggbar för att täcka hela
kvarterets värmebehov. För att en sådan
önskan överhuvudtaget skall kunna uppfyllas, är
det dock nödvändigt att ombyggnaden av
övriga fastigheter inom kvarteret kommer att ske
med inte alltför långa tidsmellanrum. Här
måste alltså någon form av samordning
åstadkommas, så att ombyggnaden av enskilda hus ej
påbörjas, förrän en generalplan föreligger för
ombyggnad av hela kvarteret eller ännu större
områden.
Detta stöter på mycket stora juridiska och
ekonomiska problem, men det förefaller
troligt, att de värmetekniska anläggnings- och
driftkostnaderna, som hela tiden är i stigande,
är av sådan storleksordning att ett verkligt
krafttag i detta fall är motiverat.
Tidsschema för saneringen
Möjligheterna att överhuvud få till stånd ett
tidsschema för saneringen, innan den påbörjas,
utgör ett första problem. Vem skall göra upp
tidsschemat och när skall det göras? Det mest
önskvärda vore kanske att fastighetsägarna
inom kvarter, som börjar bli saneringsmogna,
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1Q1063
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
