Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 43 - Nomenklatur för mätteknikens felteori, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nomenklatur för
mätteknikens felteori
001.4 : 53.088
Såväl i Sverige som utomlands råder en
betydande oklarhet om uttryck för noggrannhet
i mätningar och för funktioner av sådana. Med
hänsyn till den mycket stora betydelsen av
mättekniken inom så gott som alla
naturvetenskaper och särskilt inom de tekniska
vetenskaperna är det angeläget, att frågan om klara
och entydiga normer för att uttrycka
noggrannheten ägnas vederbörlig uppmärksamhet vid
undervisningen på högskolestadiet.
En kommitté tillsatt av KTH:s lärarkollegium
har behandlat frågorna om nomenklaturen för
mätteknikens felteori. Kommittén, som har
utgjorts av Arne Bjerhammar, Carl-Gustav
Es-seen, Bertil Hallert, Erik Ingelstam, Axel
Johansson, Arne Johnson och Folke K G Odqvist,
har enats om följande rekommendationer (jfr
Tekn. T. 1959 s. 1066).
Uppgifter om noggrannhet
Uppgifter om noggrannhet hos
mätningsresultat bör vara grundade på någon form av
mätningar. Om, som ibland är fallet då det är
fråga om svåråtkomliga objekt, sådana
uppgifter icke kan anskaffas genom mätningar
utan måste grundas på erfarenhetsmässig
bedömning, bör detta förhållande särskilt anges
tillsammans med de lämnade siffrorna.
Noggrannhetsuppgifter bör vara angivna med
entydiga benämningar. Allmänna, obestämda
uttryck, såsom att mätningarna har utförts med
en noggrannhet av ..., en osäkerhet av ..., ett
fel av ..., etc. bör undvikas.
En mätningsprocedur kan vanligen indelas i
en serie grundläggande operationer.
Noggrannhetsuppgifterna bör i första hand hänföras till
mätningarna i sådana operationer.
Det allmänna uttrycket noggrannhet kan i
förekommande fall ersättas med andra, mera
specialiserade termer, såsom riktighet och
re-producerbarhet.
Ibland kan även det allmänna uttrycket
osäkerhet användas i stället för noggrannhet,
särskilt då kvalitetsförhållandena uttrycks med
ordet fel eller någon sammansättning med detta
ord.
Bestämning av noggrannheten görs vanligen
med hjälp av direkta eller indirekta mätningar.
Referat av skrivelse till Lärarkollegiet vid KTH den 12
februari 1959.
Direkta mätningar
Vid bestämning av noggrannheten, dvs.
riktigheten i förhållande till sanna värden, genom
direkta mätningar av kända storheter, gäller
följande. Om ett mätt värde M jämföres med ett
givet och bättre bestämt värde G, definieras
felet € i mätningen med
e = M - G (1)
Korrektionen eller förbättringen v definieras
såsom v = —e. Om G kan betraktas såsom
felfri i jämförelse med M kallas e ett sant fel.
Betraktas det givna värdet G som ett villkor, kan
felet uppfattas som motsägelsen i villkoret.
Osäkerheten hos mätningarna kan anges
såsom det kvadratiska medelvärdet av de sanna
felen eller i en formel
där [«e] betyder summan av kvadraterna på
e och n är antalet mätningar.
Felet enligt ekv. (1) kan vara sammansatt av
grova, systematiska (konstanta) och tillfälliga
fel.
Grova fel beror på slarv eller misstag och
upptäcks i regel vid upprepade mätningar och
enkla kontroller.
Systematiska fel följer bestämda lagar för
felens riktning och storlek. Lagarna kan dock
vara synnerligen svåra att fastställa. Konstanta
fel är ett specialfall av systematiska fel,
nämligen lika stora och lika riktade fel.
Tillfälliga fel följer endast slumpens lagar i
fråga om storlek och riktning och är därmed
oregelbundna och omöjliga att individuellt
bestämma i förväg. Man kan endast göra
antaganden om relationen mellan storlek och
frekvens hos dessa fel. Vanligen antas, att de är
normalfördelade, vilket bl.a. innebär att
frekvensen är störst för felet noll och avtar
symmetriskt enligt den normala
frekvensfunktionen med stigande absoluta värden på felen.
De tillfälliga felen utgörs främst av
inställningsfelen men dit räknas också vanligen de
fel som återstår sedan grova och systematiska
(konstanta) fel korrigerats.
Bestämning av noggrannheten
(reproducer-barheten) genom upprepade direkta mätningar
av okända storheter görs på följande sätt.
Ur de enskilda mätningarnas korrektioner v,
som gör att de korrigerade värdena
överensstämmer med medeltalet, beräknas medelfelet
eller standardavvikelsen s hos en mätning ur
-m
där n är antalet mätningar.
Medelfelet eller standardavvikelsen hos
medeltalet erhålles såsom
I förekommande fall kan uttrycket
inställningsmedelfel hos en mätning eller hos
medeltalet användas i detta sammanhang. Standard-
TEKNISK TIDSKRIFT 1959 1209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
