Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1959, H. 48 - Mätning av vägmaterials nednötning, av Pontus Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiska bergarterna uppstår i huvudsak
kvarts-och fältspatkorn samt något glimmer (en
normal granit eller gnejs har sällan mer än 10—
15 % glimmer och hornblände). Den
kornstorlek hos det sönderbrutna materialet, vid vilken
granitkornen försvinner och självständiga
kvarts- och fältspatkorn börjar uppträda, är
beroende av den ursprungliga bergartens
kornstorlek. Den kan därför variera betydligt
från fall till fall (från centimeter- till
millimeterstora korn, fig. 3). Sandstenar ger vid
krossning eller nednötning upphov till dominerande
kvartskorn, speciellt för de vid Örby
uppträdande sandstenarna, medan däremot
lerskiff-rarnas partikelstorlek är så ringa att de först
vid mycket långt gången sönderdelning
(mjäla-lera) ger upphov till självständiga
mineralpartiklar.
Av praktiska skäl utfördes kornräkningarna
av de olika bergarterna och mineralen endast
inom de fyra kornstorleksklasserna 6—0,06
mm. Likaså hade korn större än 6 mm
bortsiktats redan före försöken. Att 0,06 mm valts
som lägsta gräns för mineral- och
bergartsbestämningarna beror huvudsakligen på att de
närmast under denna gräns kommande
kornstorleksklasserna tillhör de tjälskjutande, och
ett av huvudsyftena med undersökningen var
att konstatera i vad mån vissa olika
behandlingsmetoder kunde påverka materialets
tjäl-farlighet.
För att erhålla större överskådlighet hos
diagrammen, fig. 3, har mineral och bergarter
med från teknisk synpunkt i stort
överensstämmande egenskaper sammanslagits till
grupper. Granit, gnejs, kvartsitisk sandsten och
basiska eruptivbergarter utgör en grupp, fig.
3, o. Kvarts, fältspater och flinta utgör en
grupp, fig. 3, V. Slutligen har lerskiffrar
sammanslagits med kalkstenar och lösare
sandstenar till en grupp, fig. 3, - -.
De behandlingsmetoder, som tillgreps, var
torrsiktning, vattensiktning, torrskakning,
våt-skakning, torrvibrering och våtvibrering.
Torrsiktning utfördes på normalt sätt på
torkat prov, varefter en mikroskopisk kornanalys
gav mineral- och bergartsfrekvens inom
respektive kornstorleksklass.
Vid vattensiktning placerades en sikt i taget
direkt på siktsatsens bottenkärl, vatten
påfylldes till omkring en centimeter ovan siktytan,
varefter provet handsiktades. Den del av
provet som passerade sikten utsattes därefter för
förnyad vattensiktning med de finare siktarna.
Orsaken till att man tillgrep vattensiktning var
att förberedande försök visade att ej
obetydliga mängder finfraktion kvarblev på de större
kornens yta även efter en långvarig
torrsiktning. Vidare försvårade denna
finfraktions-hinna den mikroskopiska mineral- och
bergartsbestämningen.
Vid torrskakning placerades provet i en
glascylinder, vilken var fastspänd på en
växelströmsdriven vibratorskak (modell Frey L.
Broberg). Skakningstid för samtliga prover
var 1 h, varefter vattensiktning och mikrosko-
pisk analys företogs. Våtskakning tillgick som
torrskakning men med den skillnaden att
provet var vattenmättat.
Vid torrvibrering användes samma anordning
som för skakning, men provets överyta
belastades med 0,1 kp/cnr med en träkolv av
bokträ försedd med tyngder av bly. Ett stativ
hindrade träkolven att röra sig i sidled under
vib-reringens gång. Vibreringen pågick en timme,
varefter vattensiktning och
mineral-bergartsanalys företogs.
Vid våtvibrering var provet vattenmättat, i
övrigt var metodiken identisk med den för
torrvibrering.
Vid samtliga försök användes prover som
genom användning av split erhållits från
respektive huvudprov. Helt identiska prover har
alltså icke använts för de olika försöken, men
kontroller har visat att skillnaderna i
mineralsammansättning eller kornstorleksfördelning
ej har överskridit en eller några få procent
mellan de olika split-portionerna.
Resultat
Resultaten av försöken ha åskådliggjorts i
diagramform, fig. 3. Ett studium av de olika i
denna figur ingående diagrammen visar hur de
olika behandlingsmetoderna påverkat
råmaterialet. Några förtydliganden skall dock göras.
Klarast framgår kanske att nedbrytningen av
råmaterialet ökat i intensitet från
torrskakning via våtskakning, torrvibrering och till
våtvibrering, resulterande i en minskning av
de grövre fraktionerna och en ökning av
fraktionen mindre än 0,06 mm. Detta gäller såväl
för förut osorterat material 1 som för svagt
Fig. 2. Siktkurvor enligt normal torrsiktning för
morän och grus från Örby; 1 morän, 2 något sorterad
morän, 5 grovsand, underlagrande moränen;
korn-storlek enligt Atterbergs skola (0-hålsikt).
1338 TEKNISK TIDSKRIFT 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
