Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 1 - Andras erfarenheter - Teflons friktionsegenskaper, av SHl - Höglegerade ståls spänningskorrosion, av SHl - Nötningskorrosions inverkan på mjukt ståls utmattningshållfasthet, av SHl - Oxidationshindrande beläggningar för volfram, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
friktionskoefficienten ur förhållandet mellan det
svagare materialets skjuvbrottsgräns och stukgräns.
För polytetrafluoreten (Teflon, Fluon) är emellertid
friktionskoefficienten bara hälften eller tredjedelen
av det beräknade värdet. Härav har man dragit
slutsatsen att krafterna mellan de mot varandra
glidande materialen är mycket mindre än
bindnings-krafterna mellan polymerens atomer (jfr Tekn. T.
1956 s. 114).
Man har funnit att orienterade Teflon-partiklar
överförs till den metall som glider mot polymeren
tills ytan täckts av denna. I praktiken kommer
därför två Teflon-ytor att glida mot varandra (Tekn. T.
1959 s. 49). Teflons friktionskoefficient uppges i
allmänhet vara 0,04 (Tekn. T. 1955 s. 197; 1957 s.
270), men den beror av glidhastigheten och
trycket. Vid låg hastighet (0,6 m/min) avtar
friktionskoefficienten t.ex. med stigande tryck. Detta är
viktigt därför att hopskärning undviks även vid
mycket hög last.
Enligt uppgift är Teflon ett utmärkt material för
osmorda lager särskilt vid låg glidhastighet och inte
alltför låg last. Friktionskoefficienten växer
emellertid snabbt med växande glidhastighet upp till ca
30 m/min; över 45 m/min har en hastighetsökning
liten verkan på friktionskoefficienten såvida den
inte är så stor att polymerens smältpunkt överskrids
på grund av friktionsvärmet.
I många fall kan man utnyttja fylld Teflons större
nötningstålighet och dimensionsstabilitet, men
fyll-medlets inverkan på friktionsegenskaperna är då av
stor praktisk betydelse. Eftersom Teflon har mindre
friktionskoefficient än något annat fast material,
kan man vänta att friktionskoefficienten skall växa
vid tillsats av ett fyllmedel vilket som helst. I
praktiken har det visat sig att mängden fyllmedel har
större betydelse än dess art och att fylld Teflon ger
mindre friktion än ofylld vid relativt stor
glidhastighet.
1 allmänhet används Teflon i lager för att man
skall slippa smörjning, men i många fall är det
lämpligt att utnyttja Teflon som en säkerhet, om
smörjningen skulle strejka, eller som skydd innan
en oljefilm hunnit bildas vid hög last. Många
vätskor, bl.a. olja och vatten, är effektiva smörjmedel
för Teflon. Torra Teflon-lager är ofta överlägsna
smorda metallager, men smorda Teflon-lager kan
ge ännu mycket bättre resultat (R D Pillsbury Jr
i Journal of Teflon (Du Pont) maj 1961 s. 3—5). SHl
Höglegerade ståls spännlngskorrosion
I Storbritannien har man jämfört ett antal ståls
resistens mot spänningskorrosion i kontakt med
saltlösningar och ånga under spänningar på 15,8—
31,6 kp/mms. Stålen var austenitiska med från 18 %
Cr, 8 % Ni till 25 % Cr, 20 % Ni och ferritiska
med 20 % Cr. Lösningarna var kokande
innehållande 42 % MgCl„, 10 % NaCl, eller 3 % NaCl, eller
av 250°C (under tryck) hållande 10, 3 eller 0,1 %
NaCl.
Vid behandling med ånga var stålproven förorenade
med klorider; ångan var 300°C mättad eller 330°C
överhettad. Vidare utsattes stålen för 20 %
lösningar av natrium- eller kaliumhydroxid vid 300°C och
för ånga förorenade med hydroxid.
Man fann att alla 18-8-stål förhöll sig lika vid de
flesta proven. Ett undantag utgjorde emellertid ett
18-8-stål stabiliserat med 0,78 % Ti. Det innehöll
betydande mängd deltaferrit som tycks öka dess
resistens mot spänningskorrosion. Stål med högre
nickelhalt har större resistens än 18-8-stål; sålunda
har stål med 12 % Cr, 12 % Ni och med 25 % Cr,
20 % Ni mycket gott korrosionsmotstånd under de
provade betingelserna.
De ferritiska stålen var okänsliga för
spänningskorrosion men angreps starkt under svåra
betingelser genom allmänkorrosion och punktfrätning. Ett
stål med 20 % Cr, 2 % Mo och 1 % Nb var
mycket mer resistent än de austenitiska stålen i
klorid-lösningar vid 250°C, men angreps starkt av de heta
hydroxidlösningarna. Ett stål med 25 % Cr och
20 % Ni gav nästan lika gott resultat i
saltlösningarna och tycks vara något överlägset kromstålet i
hydroxidlösningar (P P Snowden i Journal of the
Iron and Steel Institute febr. 1961 s. 136—141). SHl
Nötningskorrosions inverkan på mjukt ståls
utmattningshållfasthet
Det är välkänt att mjukt stål ofta får
utmattningssprickor vid nötningskorrosion. Orsaken härtill kan
vara att spänningskoncentrationer uppstår genom
stålytans uppruggning eller att nötningskorrosion
och cykliska spänningar samverkar, varvid sprickor
bildas genom en form av ytutmattning. Resultaten
av tidigare experiment antyder att den senare
orsaken är den viktigaste. Man har därför vid en ny
brittisk undersökning försökt klarlägga mekanismen
vid mjukt ståls utmattning genom nötningskorrosion.
Huvudprodukten vid nötningskorrosion mellan två
stålytor är a-FeX),,. Då denna form av järn (III) oxid
bildas först vid ca 500°C, antyder dess närvaro
lokala temperaturstegringar i stålytorna.
Röntgenundersökningar har vidare visat att stålytan
omkristal-liserar vid nötningskorrosion; samma resultat har
erhållits genom stålets upphettning till 450—500°C.
Det anses därför troligt att ytorna vid nötningen
mot varandra svetsas samman lokalt. Genom den
härvid uppkommande starka bearbetningen av
ytorna utvecklas så mycket värme att ytskiktets
temperatur kan stiga till ca 500°C, varvid dess struktur
ändras och dess utmattningshållfasthet minskas
Nötningskorrosion uppstår utan svetsning och
temperaturhöjning om mjukt stål gnider mot t.ex.
po-lymetylmetakrylat, men då ändras stålets
utmattningshållfasthet inte (R R Waterhouse i Journal
of the Iron & Steel Institute april 1961 s. 301—305).
SHl
Oxidationshindrande beläggningar för volfram
Vid sökandet efter lämpliga konstruktionsmaterial
för mycket hög temperatur har man hittills mest
sysslat med molybden och dess skydd mot
oxidation. Denna metall smälter emellertid vid 2 620°C,
och den har därför knappast tillräcklig hållfasthet
vid 1 650—1 900°C. Vid så hög temperatur är bara
volfram (smältpunkt 3 370°C) eller möjligen tantal
(smältpunkt ca 3 000°C) användbara som metalliska
konstruktionsmaterial.
Vid University of Illinois och New York University
har man därför studerat oxidationshindrande
beläggningar för volfram. Undersökningarna har gällt
skydd av keramisk resp. metallisk typ, varvid målet
varit att finna en beläggning som ger metallen en
livslängd på 10 h vid 1 650°C eller 5 h vid 1 930°C
i en stark luftström.
Man har funnit att beläggningar, i huvudsak
bestående av zirkon i en grundmassa av ett hårdsmält
glas, vars värmeutvidgningskoefficient är nära lika
med volframs, skyddar metallen i upp till 3,5 h vid
1 980°C. Kiselhaltiga beläggningar, erhållna genom
behandling av metallen med kiseltetraklorid och
väte vid 1 090—1 310°C, har visat sig ge en livslängd
på 1,25 h vid 1 980°C.
I senare fallet tillskrivs skyddet bildning av ett
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
