Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 2 - Andras erfarenheter - Termoelement av volfram och volfram-rhenium, av SHl - Högpolära syraamider, effektiva lösningsmedel, av SHl - Högmolära, linjära alfaolefiner, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^ ‡ andras erfarenheter
Termoelement av volfram
och volfram-rhenium
Med termoelement av volfram och volfram med
26 % rhenium kan man mäta temperaturer upp
till 2 300°C, den högsta som hittills uppnåtts med
termoelement (Tekn. T. 1960 s. 905). När bättre
isolermaterial blir tillgängliga bör man kunna
komma upp till 2 760°C. Dessa termoelement är dock
ännu i utvecklingsstadiet. Man arbetar på att
framställa tråd för elementen av tillräckligt jämn
kvalitet och söker en lämplig legeringskombination för
kompensationstråden.
Man kan tillverka tråd av såväl volfram som
vol-fram-rheniumlegering med ned till 12,5 ^m
diameter i längder på upp till 600 m. För närvarande
tillhandahålls trådar utan isolation i par med
enskild kalibrering. De data, som hittills erhållits,
visar dock ganska små variationer för olika
trådsatser, men man arbetar på att göra dem ännu mindre.
Volfram/volfram-rheniumelement ger låg
elektromotorisk kraft varför speciella kompenserande
tillledningstrådar är nödvändiga. Man har utarbetat en
legering som kompenserar för temperaturer hos
kalla lödstället på upp till 260°C. För närvarande
avpassas tilledningstrådarna speciellt för varje sats
termoelementtrådar.
Termoelementen används i dag vid
kryphållfasthets-prov i inert eller reducerande atmosfär, studium av
fasdiagram för legeringar med hög smältpunkt,
bestämning av smältpunkter i vakuuminduktionsugnar,
temperaturmätning i ugnar med vätgasatmosfär, vid
experiment med kärnreaktorer samt i avgaser från
reaktionsmotorer.
Fastän de nya termoelementen är avsedda för hög
temperatur används de ofta också vid 815—1 650°C.
Detta beror på det snabbt växande behovet att
bearbeta och prova material i inert eller reducerande
atmosfär som kan påverka vanliga termoelements
stabilitet (/ C Lachman i Metal Progress juli 1961
s. 73—76). ’ SHl
Högpolära syraamider,
effektiva lösningsmedel
I USA har man börjat kommersiell tillverkning av
ett antal N,N-dimetylamider av fettsyror med 6—22
kolatomer. Tillgängliga är nu kaprylamid,
lauryl-amid, stearylamid och oleylamid. Genom att
amid-gruppens väteatomer ersatts med metylgrupper har
syraamiderna blivit starkt polära; de är starkare
polära än nästan alla andra organiska föreningar
med samma förhållande mellan antalen kol- och
syre- eller kväveatomer i molekylen.
Metylgrupperna tycks hindra amidmolekylerna att
binda varandra, varigenom amidgruppen får stark
tendens att bilda vätebryggor och polarisera —NCO—
gruppen. Det senare medför att amiderna lätt avger
elektroner och attrakerar elektronaccepterande
grupper hos alkoholer, fenoler, sulfonamider, barbiturat
och andra föreningar med sura väteatomer. Detta
gör dimetylamiderna till mycket effektiva
lösningsmedel och komplexbildare.
Amiderna kan sålunda lösa stor mängd vatten,
vilket är ovanligt för föreningar med långa kolkedjor.
Vidare är de vid rumstemperatur biandbara med
många lösningsmedel, t.ex. alkoholer med upp till
fyra kolatomer, etyleter, aceton, etylacetat,
bensen, koltetraklorid, petroleumeter, fotogen, oljesyra,
stearinsyra och dibutylftalat. De bör därför vara
lämpliga för hopkoppling av polära och icke-polära
system samt goda komponenter i
lösningsmedelsblandningar.
Dimetylamiderna är starkare basiska än
motsvarande osubstituerade amider. De har ingen
obehaglig lukt, lågt ångtryck, är ljusa till färgen samt
stabila mot hydrolys, alkalier och syror. De har lägre
smältpunkt än motsvarande osubstituerade amider;
dimetyloleylamiden smälter t.ex. vid ca —8°C,
medan oleylamidens smältpunkt är ca 68°C (Chemical
& Engineering News 13 mars 1961 s. 64—65). SHl
Högmolära, linjära alfaolefiner
Man har nu börjat visa intresse för högmolära,
linjära a-olefiner. Huruvida de kommer att tillverkas i
stor skala eller bli specialiteter beror på hur mycket
de kommer att kosta och vad de kommer att
prestera vid tillverkning av detergenter. Svaren på dessa
frågor vet man ännu inte.
Linjära »-olefiner kan erhållas genom krackning
av paraffin eller polymerisation av eten med
Ziegler-katalysator. De är mycket användbara
utgångsmaterial för synteser. De kan sålunda t.ex.
polymeriseras
halogeneras
sulfoneras
sulfhydreras
hydroxyleras
karboxyleras
epoxideras
förestras
amineras
Om eten leds in i Ziegler-katalysatorn
trietylalu-minium vid ca 200°C och atmosfärstryck, bildas
1-buten samt små mängder 1-hexen och 1-okten. Man
får alltså a-olefiner med låg molvikt.
Aluminium-alkyler med högre molvikt kan emellertid erhållas,
om trycket och reaktionstiden ökas, medan
temperaturen sänks så mycket att olefin inte avspjälkas,
t.ex. minst 100 at och 1 h reaktionstid vid ca 100°C.
Av metallalkylen kan man sedan erhålla
motsvarande alkohol eller olefin.
Råmaterialet för krackning kan vara paraffin eller
en paraffinrik råolja. Termisk krackning med
ång-insprutning tycks föredras framför katalytisk.
Produkten är en blandning av olefiner med mycket
olika molvikt, och den måste därför fraktioneras. Ett
amerikanskt företag tillhandahåller prov på
æ-ole-finer, erhållna genom krackning, med 6—7, 7—9,
9—11, 11—15 och 15—20 kolatomer i molekylen.
Dessa fraktioner består till 80—90 vikt-% av linjära
RCH:CH2—» (-CH2CH2-)X
RCH:GH2 + Cl2 —> RCHC1CHX1
RCH:CH2 + S03 —»■ RCH — CH2
I I
0 SO
1 I
02S — o
RCH:CHa + H2S —> RCH2CH2SH
RCH:CH2 + 02 + H„0 —>
—RCH(0H)CH20H
RCH:CH2 + H2S04 + CO —>
—> RCH(CHs)COOH
RCH:CH3 + 02 —► RCHCH,
RCH:CH2 + R’COOII
—> RCH(CH3)OCOR’
RCH:CH2 + NH3—►
—> RCHXN + H2
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 2 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
