Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 4 - Landvinningar inom geodesin, av Arne Bjerhammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen har framkommit metoder, som gör
det möjligt att med hjälp av banelementen för
en godtycklig satellit utföra noggranna
bestämningar av jordens yttre gravitationsfält, vilket
i sin tur möjliggör en indirekt bestämning av
jordens geometriska form efter helt nya
metoder. Dessa nya metoder är särskilt intressanta,
enär de i vissa fall kan utföras med högre
precision än motsvarande terrestra bestämningar.
Exempelvis har den ur satellitobservationerna
hittills beräknade jordavplattningen blivit
1: 298,24 ± 0,01 medan de klassiska metoderna
har givit resultatet 1: 297. Intressant är också
att satellitobservationerna tydligt visar att
jorden ej är symmetrisk utan i stället har
päronform, fig. 2 och fig. 3.
Avståndsmätning
Under 1920-talet hade tyska vetenskapsmän
däribland Karolus och Mittelstaedt börjat
försök för bestämning av ljushastigheten med hjälp
av elektrooptiska mätmetoder. I den teknik
som då användes polariserades ljuset från en
punktformig ljuskälla och sammanbröts
därefter i en kerrcell för att därefter ånyo
polariseras i ett plan vinkelrätt mot det första
polarisationsplanet. Då kerrcellen i denna
anordning belades med en högfrekvent
växelspänning erhölls en effektiv modulering av ljuset
för spänningsvariationer mellan 0 och 5 000 V.
Med denna typ av ljusmodulator blev det
möjligt att uppnå extremt höga
moduleringsfre-kvenser, vilket i sin tur skapade möjlighet till
en mätnoggrannhet av hittills oanad skärpa.
Avsikten med denna första elektrooptiska
modulator var närmast att göra en noggrann
bestämning av ljusets hastighet. Eftersom mycket
höga moduleringsfrekvenser kunde komma till
användning (ända upp till 60 MHz) blev det
nu möjligt att med framgång förlägga
mätningarna till laboratoriet, medan tidigare försök
krävt mycket stora utomhusdistanser.
Den tyske vetenskapsmannen Hüttel hade 1940
ytterligare förbättrat den här angivna tekniken
genom att komplettera anordningen med en
Fig. 2. Baker Nunn-kamera för bestämning av
rek-tascension och deklination hos satelliter.
Fig. 3. Satellitbanor i Mercator-projektion.
fotocell, som gjorde det möjligt att omvandla
de inkommande ljussignalerna till elektriska
signaler och denna nya mätteknik blev
avgörande för hela den fortsatta utvecklingen.
Väsentliga insatser inom området gjordes av
Bergstrand, som gav sin konstruktion —
geodime-tern — ett sådant utförande att den blev
användbar för rent geodetiska tillämpningar.
Bergstrand lyckades med sin anordning mäta
avstånd upp till 30—40 km med ett medelfel
av endast ett fåtal centimeter. Konstruktionen
övertogs senare utav AGA och utvecklades
ytterligare i de fyra olika instrument av denna
typ, som nu produceras (Tekn. T. 1959 s. 911).
Sådana instrument torde nu finnas i alla
världsdelar och konstruktionen har vunnit
erkännande i alla geodetiska sammanhang.
Bland konstruktionens svagheter kan
möjligen nämnas svårigheterna att mäta i dagsljus.
Vidare är mätning i regn och dimma praktiskt
taget helt omöjlig. Det väckte därför berättigat
uppseende, då ett sydafrikanskt företag 1957
introducerade ett helt elektroniskt
avstånds-mätningsinstrument, "tellurometern", vilken
ävenledes var avsedd för geodetiska mätningar,
fig. 4.
Detta nya instrument arbetar helt utan ljus
och begränsas därför ej av atmosfäriska
störningar på samma sätt som geodimetern.
Mätningarna utföres på en bärvåg med frekvensen
3 000 MHz. Mätsignalerna överförs med hjälp
av frekvensmodulering mellan två instrument,
en huvud- och en slavstation.
Bärvågen för dessa båda instrument är icke
identiskt densamma utan skillnaden har valts
på sådant sätt att en ur förstärkarsynpunkt
lämplig skillnadsfrekvens erhålls (ca 30 MHz).
Mätsignalerna genereras av kvartskristaller och
frekvensen för dessa är omkring 10 MHz. Vid
mätning användes fyra olika mätfrekvenser och
för envar av dessa mätfrekvenser uppmäts den
fasvinkel, som fordras såsom tillägg för att det
sökta avståndet skall kunna uttryckas som en
enkel funktion av den givna våglängden.
Instrumentet har visat sig utomordentligt
flexibelt och mätnoggrannheten har varit
anmärkningsvärt hög åtminstone för avstånd större än
5 km. Det maximalfel man erhållit vid dylika
mätningar har i allmänhet icke överstigit
1/300 000 av det sökta avståndet.
Nyligen har utarbetats en modifiering av
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 1 J33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
