Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 7 - Praktisk djuphavsforskning, av Bo Cassel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syreförråd för 8 h och en fläktanordning med
natronkalk som tog upp koldioxiden.
Batysfä-ren var fäst i en kraftig stållina och fick
elektrisk kraft för belysning m.m. genom en kabel
från moderfartyget på ytan. Detta måste ha
lyftanordningar avpassade för att kunna
sjösätta den 2,5 t tunga sfären och ha plats för
den kraftigt dimensionerade linan.
Batysfären har sin begränsning, främst genom
att den är helt beroende av ett moderfartyg på
ytan och att de instängda observatörernas liv
hänger på stållinans hållfasthet. Även om
havet är lugnt så finns det alltid dyningar som
via linan överför fartygets rörelser till
batysfären. Det blir ofta häftiga knyckar som
försvårar observationer och gör det riskfyllt att
gå ned i närheten av bottnen, där de
intressantaste objekten finns.
Det uppnåeliga djupet begränsas förutom av
sfärens motståndsförmåga även av stållinans
längd och hållfasthet. Även om den
dimensioneras med mycket stor säkerhetsmarginal så
är det omöjligt att förutse påkänningarna vid
de häftiga knyckarna. En lina som med
säkerhet skulle motstå alla påfrestningar skulle bli
alltför ohanterlig för att överhuvudtaget
kunna användas. Beebe och hans medhjälpare
Barton hade många bekymmer med sin batysfär,
men de lyckades i alla fall utföra ett flertal
nedstigningar och göra värdefulla
vetenskapliga rön. Beebe och Barton nådde 923 m djup
1934, och 1948 nådde Barton ensam i en ny
version av batysfären djupet 1 360 m.
Batysfären bildar den första epoken i
djup-havsfarkosternas histora som slutar med
dykningen 1948. Samma år började man tillämpa
den idé som senare skulle leda till de allra
största djupen, dvs. luftballongens princip.
Batyskafen "FNRS V*
Den schweiziske professorn Auguste Piccard
gjorde redan i 1900-talets början utkast till
en farkost, som fritt skulle kunna röra sig
ned till de stora havsdjupen. Piccard, som på
1930-talet gjorde ballonguppstigningar till mer
än 16 000 m höjd för att studera den kosmiska
strålningen, följde också med stort intresse
Beebes dykningar med batysfären. Men han
var fullt på det klara med dess nackdelar och
ville konstruera en farkost, som kunde
manövrera utan att vara beroende av ett fartyg på
ytan. "Det borde vara möjligt", resonerade han,
"att konstruera en tryckfast sfärisk
observationskammare, som givetvis måste bli tyngre
än den undanträngda vattenmassan, men som i
likhet med en friballong kunde hängas upp i
en stor flytkropp som var fylld med något
ämne som var lättare än vattnet". Batyskafens
grundprincip (fr. bathyscaphe av grek.
båthus, djup och skaphe, båt) var därmed klar
för honom.
Fonds National Beige de la Recherche
Scienti-fique (FNRS) beviljade medel till
undersökningar och åren före andra världskrigets
utbrott arbetade Piccard med laboratorie- och
126 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 5
Fig. 2. Auguste Piccards batyskaf "FNRS 2" efter en skada vid en
prov-dykning utanför Dakar 1948.
modellförsök för sin batyskaf. De problem han
ville lösa var vilket byggnadsmaterial och
vilken konstruktionsprincip och vilket glas som
kunde motstå trycket på ventilerna, och hur
dessa skulle fästas. Barlast var nödvändig
för att ge batyskafen sjunkförmåga, men typen
av barlast och fällningsmetoden måste
klarläggas. Då andra världskriget bröt ut fick
projektet läggas åt sidan för andra uppgifter.
Så snart förhållandena i världen blev
fredligare fortsatte Piccard där han slutade före
kriget. FNRS bekostade fortfarande försöken
och batyskafen döptes till "FNRS 2", fig. 2,
för att hedra den institution som möjliggjort
konstruktionen. Ordningsnumret 2 kom av att
Piccards stratosfärballong av samma
anledning haft namnet FNRS.
Även om batyskafens princip är densamma
som för stratosfärballongen så är
konstruktionsproblemen annorlunda och större (Tekn.
T. 1948 s. 410). Observationskammaren måste
kunna motstå trycken på stora djup. Den
måste vara fullkomligt tät och ha ventiler som
medger observationer av omgivningarna. Den
måste rymma instrument och manöverorgan
samt syrgasförråd och luftreningsanordning.
Godsgenomgångar för de två
plexiglasventiler-na och för el- och telekablar samt manlucka
måste finnas. Piccard fick utföra åtskilliga
modellförsök innan utformningen av
observationskammaren gav tillräcklig säkerhetsmarginal.
Kammaren består av två halvklot av gjutstål
med godstjockleken 90 mm, vilken runt
ventilerna ökats till 150 mm. De två halvkloten
fogas direkt till varandra utan mellanliggande
packning och fixeras genom en ring runt fogen.
Vattentrycket pressar de plana metallytorna
mot varandra fullkomlig täthet.
Flottören, som i likhet med ballongen bär upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
