Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 7 - Praktisk djuphavsforskning, av Bo Cassel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dykningarna hade givetvis väckt en hel del
uppmärksamhet, men pressen anklagade
Pic-card för att slösa vetenskapliga medel på en
oduglig konstruktion. Det faktum att "FNRS 2"
trots en del bristfälligheter i väsentliga delar
hade lyckats med sina uppgifter kom i
bakgrunden.
Batyskafen "FNRS 3»
Dykningarna med "FNRS 2" under hösten 1948
hade visat att batyskafens principer var
riktiga, men också att konstruktionen led av en
del barnsjukdomar som behövde botas. FNRS
hade påverkats av presskritiken mot Piccard,
och innan några medel beviljades till
ändringsarbeten uppställdes kravet att arbetena skulle
utföras av franska marinen, och att Piccard
endast skulle vara vetenskaplig rådgivare. Den
självständige vetenskapsmannen hade sina
bestämda åsikter om hur ändringsarbetet skulle
utföras och dessa åsikter stämde inte alltid med
fransmännens.
Långvariga och segslitna diskussioner började
mellan Piccard och teknikerna på örlogsvarvet
i Toulon dit batyskafen hade förts. Man var
dock i stort enig om att flottören måste byggas
om och göras kraftigare så att den tålde sjön
och kunde bogseras. Den borde vidare utrustas
med en genomgående trumma så att personalen
kunde ta sig in i observationskammaren även
när tankarna var fyllda med bensin. På detta
sätt kunde batyskafen bogseras till sin dykplats
och man slapp besvärliga fartygstransporter
och sjösättningar. Besättningen kunde
embar-kera batyskafen först omedelbart före
dykningen.
Observationskammaren och flertalet
instrument hade tidigare fungerat väl och kunde
bibehållas med smärre justeringar.
Så småningom kom ombyggnadsarbetet igång
och "FNRS 2" blev "FNRS 3", fig. 3. Att det
var ubåtskonstruktörer som utförde
ombyggnaden märktes tydligt på det flytskrov som
ersatte flottören på "FNRS 2". När "FNRS 3"
kom i sjön liknade den en dvärgubåt, fig. 4,
med ett robust skrov som var tillräckligt
kraftigt för att tåla påfrestningarna vid en
bogsering i grov sjö.
Dykningar med "FNRS 3"
Franska marinen hade hjälpt Piccard med
fartyg och personal under hösten 1948, det var
den avdelning som kallades "Groupe d’Etudes
et des Recherches Sousmarines", och där
Cousteau då verkade. Under ombyggnaden i
Toulon ökade intresset för batyskafen och dess
öden, och när Piccard drog sig tillbaka från
samarbetet under 1952 föll det sig naturligt att
farkostens vidare dykningar skulle ske i
franska marinens regi. Kaptenen i franska flottan
Georges Houot blev chef på "FNRS 3", när
ombyggnaden på våren 1953 var klar, och en ny
serie provdykningar började. Utöver Houot
bestod besättningen av ubåtsingenjören Pierre
Fig. 5. Batyskafen "Trieste" utanför Castellamare di Stabia i Italien 1953.
128 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 5
Fig. 4.
Batyskafen "FNRS 3"
lossas i
Yokohama för
dykningar utanför
Japan 1958.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
