Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 7 - Teleförbindelser över artificiella satelliter, av Dag Hartman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ekvation O’
Planerade försök
Under de närmaste åren planeras flera försök
med telekommunikation över satelliter. Om
försöken blir lyckade, väntar man att satelliter
skall kunna tas i praktisk trafik ett år därefter.
Amerikanerna avser att redan under 1962
sända upp åtminstone tre aktiva
telekommunikationssatelliter. Två av dessa skall vara sfäriska
med en vikt av ca 60 kg vardera. De skall gå
1 elliptiska banor med ett minsta avstånd till
jorden av ca 1 000 km och ett största av ca
5 000 km. Experimenten avser provsändning
av tvåvägstelefoni, ljudradio, telegrafi och TV.
Sändningsfrekvensen från markstation till
satellit skall vara 6 390 MHz med effekten ca
2 kW. Satelliten kommer att sända med en
effekt av ca 3 W och på frekvensen 4 170 MHz.
Den tredje av de planerade skall också
rotera i en elliptisk bana med ett minsta avstånd
till jorden på ca 500 km och ett största på ca
5 000 km. Vikten skall vara 45 kg, och
satelliten skall innehålla två relästationer vardera
för mottagning och återutsändning av TV,
tvåvägstelefoni och annan information av
bred-bandskaraktär. År 1963 avser man även att
sända upp en förstärkt ekosatellit med 40 m
diameter för försök med transatlantisk
TV-över-föring. Man räknar med en bandbredd av ca
2 MHz, och marksändaren skall ha en uteffekt
av ca 40 kW.
Även i Europa är flera projekt igång och
samarbete har etablerats mellan både USA,
England och Frankrike (Tekn. T. 1961 s. 1171).
British Post Office har i samarbete med det
brittiska Ministry of Aviation framlagt
vittsyf-tande planer på ett världsomfattande
telekommunikationsnät, i första hand avseende
förbindelser mellan det brittiska samväldets olika
länder.
Tekniska problem
Det är många svårigheter som måste
övervinnas. Följande frågor ger en antydan om några
av problemen:
Hur skall en satellit kunna orienteras så, att
dess antenner pekar mot jorden och dess
solceller mot solen?
Om orienteringen av satelliten sker med
magnetiska metoder, kan det kanske gå bra i banor
nära jorden. Men hur fungerar detta i en
ekva-torial bana på 36 000 km höjd, där det
jordmagnetiska fältet är svagt och satelliten
påverkas av laddade partiklar från solen?
Om ett gyroskop användes för stabilisering
minskar dess rotationshastighet på grund av
bromsverkan genom friktion och möjligen även
av virvelströmmar förorsakade av det
jordmagnetiska fältet. Hur sätta fart på snurran igen?
Hur påverkas solceller av partiklar i van
Allen-bältena? Gentemot elektroner i det yttre
van Allen-bältet kan man skydda solcellerna
med ett tunt skikt av glas, kvarts eller safirer.
Men det kan bli svårt att finna ett effektivt
skydd mot protoner i det inre van Allen-bältet.
Kommer det att bli möjligt finna
radiofrekvenser för exklusiv användning av
telesatelli-ter, då man redan nu mångfaldigt överbelagt
de olika våglängdsbanden och installerat
ter-restra radioanläggningar för tusentals miljoner
kronor i olika länder?
Kan man vänta att all elektronik och alla
radiokomponenter är funktionsdugliga i många
år, sedan de utsatts för en acceleration på
motsvarande ø-talet 10 och påverkan av strålar
och partiklar i rymden?
Ehuru det synes vara möjligt göra pålitliga
lågeffektsändare med lång livslängd för
satelliter, vet man ännu för litet om driftsäkerheten
hos sändare för hög effekt, t.ex. för
TV-sänd-ning från rymdfarkoster.
Om någon utrustningsdel i en satellit måste
kylas, kan detta endast ske genom strålning. I ett
viktlöst tillstånd är uppvärmd gas inte lättare,
men har högre täthet än kall gas — den stiger
sålunda inte uppåt som på jorden. Hur skall man
under sådana förhållanden ordna kylningen?
Kan jetventiler vara i funktion utan att läcka
i åratal?
Fungerar kullager under många år i vakuum
och vid låga temperaturer?
Kostnader
Dessa exempel på de hinder som måste
övervinnas innan vi är mogna för kommersiella
tillämpningar av satellittekniken inom
telekommunikationsområdet omfattar emellertid
endast en sida av problemen. En annan är
kostnadssidan.
Om man bortser från de enorma belopp
uppgående till många tiotusentals miljoner dollar
som USA och Sovjetunionen nedlagt på
raket-och rymdprojekt, kan följande uppgifter vara
av intresse. Priset för en aktiv telesatellit i
snabb bana uppges bli omkring 1 M$ för en
bredbandskanal och 2 M$ för två
bredbands-kanaler. Med en beräknad livslängd för
satelliten på 5—10 år skulle en
världsomfattande anläggning med 50 satelliter kosta 115—
170 M$ för en, resp. två bredbandskanaler. Om
man inskränker sig till en mindre täckning av
jorden eller blott USA och Europa skulle
motsvarande kostnader bli 50—80 M$.
Kostnaderna för en markstation behöver inte
bli större än för en transatlantisk telefonkabel;
den kabel som togs i bruk 1956 och som går
mellan New Foundland och Skottland kostade
t.ex. 35 M$. Resultatet av satelliter i teletrafik
kan bli t.o.m. betydande taxesänkningar.
TEKNISK TIDSKRIFT 1962 H. 7 ][133
Fig. U. Geometri
för 24-timmars
telesatelliten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
