Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 18 - Nya material - Hårda, icke-magnetiska legeringar, av SHl - Andras erfarenheter - Värmeskyddsdräkt, av SHl - Biprodukter vid cellulosatillverkning, av H J - Ammoniumfosfater som gödsel, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hårda, icke-magnetiska legeringar
Några nya nickel-titanlegeringar kan bidra till
lösningen av vissa besvärliga problem som uppstår när
man av ieke-magnetiska legeringar fordrar låg
permeabilitet, hårdhet, bearbetbarhet och resistens mot
korrosion och nötning. Dessa icke-magnetiska
legeringar (Nitinol) kan härdas till 62 Rockwell C.
Den fasrenaste NiTi-legeringen innehåller 54,5 %
Ni, har ett rymdcentrerat kubiskt kristallgitter och
1 300°C smältpunkt. Varmbearbetad har legeringen
vid rumstemperatur 87 kp/mm2 brottgräns, 15 %
förlängning och 4,8 kpm/cm2 slagseghet (Charpy).
Legeringarna är paramagnetiska med ett
permea-bilitetstal under 1,002 inom ett stort
temperaturområde.
När NiTi-legeringar kyls i vatten från 1 000°C tror
man att de härdas genom utskiljning av Ni3Ti som
blir fint fördelad i en grundmassa av NiTi (Metal
Progress dec. 1961 s. 7). SHl
a V.
^ :•: andras erfarenheter
Värmeskyddsdräkt
I järn- och stålindustrin t.ex. hindras produktionen
ibland genom att ugnar inte kan repareras förrän
deras temperatur sjunkit till ca 160°G. Vid denna
temperatur kan man dessutom arbeta bara några
minuter i taget, och arbetet är mycket obehagligt.
När lågorna släcks i en martinugn svalnar
denna snabbt och efter ca 5 h kan man arbeta korta
stunder i ugnen. Först efter ca 24 h kan man
emellertid börja arbeta normalt. Martinugnen svalnar
till ca 200°C på något över 3 h och sedan betydligt
långsammare. Hade man därför skyddsdräkter som
tillåter arbete vid 200°C, skulle man kunna laga
ugnen betydligt snabbare än som nu är möjligt.
Många av de existerande värmeskyddsdräkterna
har en blank aluminiumyta, som reflekterar
värmestrålning, och består av ett isolerande material som
minskar värmetransporten från den heta luften till
kroppen. En starkt reflekterande dräkt är
visserligen idealisk för arbete i en martinugn, där värmet
till största delen är strålning, men
aluminiumbelag-da dräkter har betydande olägenheter.
De är sålunda täta så att vattenånga från huden
inte slipper ut; i Storbritannien har man dock
börjat tillverka ett genomträngligt aluminiumtyg.
Vidare är dräkterna dyra, ofta tunga och håller dåligt
vid de påfrestningar som de utsätts för i stålverk.
Man behöver tydligen en ventilerad dräkt vars
effekt inte beror på ett reflekterande ytskikt och ett
tjockt isoleringsskikt. En tänkbar lösning på detta
problem tycks man ha funnit vid RÄF Institute of
Aviation Medicine. Man har nämligen visat att om
luft pressas ut genom ett genomträngligt tyg
vinkelrätt mot dettas yta, uppnås en betydande vinst i
isolering. Metoden kallas dynamisk isolering.
I en dräkt av denna typ blåses luft av t.ex. 20°C
in mellan kroppen och det genomträngliga tyget.
Dräkten är tät vid handleder och vrister så att
luften måste passera ut genom tyget och lämnar då
detta vid kanske 110°C temperatur. Luften har där-
för en betydande kyleffekt. När t.ex. 1,25 m3/min
luft fick passera genom tyget på en modell sänktes
dess värmeledningsförmåga till mellan en fjärdedel
och en femtedel av värdet utan ventilation.
Försök vid British Iron and Steel Research
Association anses visa att man nu genom tillämpning av
dynamisk isolering bör kunna tillverka
värmeskyddsdräkter som har några av de reflekterande
dräkternas fördelar men saknar deras olägenheter.
Eftersom de ventilerade dräkternas isoleringseffekt
inte beror på ytans reflexionsförmåga, är de lika
effektiva vid hög lufttemperatur som i
värmestrålning (G W Crockford & R F Hellon i New Scientist
18 jan. 1962 s. 146—148). SHl
Biprodukter vid cellulosatillverkning
Inom cellulosaindustrin anses tillverkningen av
biprodukter i regel föga lönande. I USA arbetar dock
en del företag på detta område. Ett sådant har
sålunda projekterat en tillverkning av ca 2 300 t/år
levulinsyra, CH3CO(CH2)2COOH. Produkten, som
framställs ur träsocker enligt en ny metod, skall
försäljas till ett annat företag som använder den
för tillverkning av harts för tryckfärger, andra
högvärdiga färger samt lack för konservburkar.
Det förstnämnda företaget har tidigare projekterat
en tillverkning av ca 7 000 t/år dimetylsulfid och
dimetylsulfoxid ur lignin (Tekn. T. 1956 s. 430).
Ett annat projekt som anses lovande är
framställning av fenolföreningar genom hydrering av lignin
(Chemical Engineering 22 jan. 1962 s. 64). HJ
Ammoniumfosfater som gödsel
Superfosfat, innehållande högst 40 % P205, har
länge varit den dominerande fosfatgödseln. I USA
finns emellertid en tydlig tendens mot övergång till
mera koncentrerad gödsel. Ännu 1954 svarade
vanligt superfosfat för över 74 % av det fosfat som
gick till gödsel, men 1960 hade dess andel minskat
till 48 %. Största delen av denna minskning beror
visserligen på ökad användning av koncentrerade
superfosfat, men inverkan av nyare produkter har
också börjat bli märkbar. Intressantast bland dem
är ammoniumpolyfosfat och diammoniumfosfat.
Ammoniumpolyfosfat, som Tennessee Valley
Autho-rity tillverkar i en halvstor anläggning, innehåller
ca 16 % N och 61 % P205. Det uppges vara en
mera koncentrerad gödsel än någon annan i
marknaden. Det är en kornig, fullständigt vattenlöslig
blandning av inonoammoniumfosfat och ett gel av
polyfosfat.
Produkten kan anbringas direkt på jorden eller
blandas med annan gödsel. Genom att lösa den i
vatten kan man erhålla en vätska innehållande upp
till 44 % växtnäring (10 % N, 34 % P205). Den
hindrar utfällning av föroreningar i enligt våta
metoden framställd fosforsyra, varigenom denna kan
användas i flytande gödsel.
Vid framställning av ammoniumpolyfosfat införs
ammoniak och superfosforsyra (Tekn. T. 1959 s.
1306) i ett reaktionskärl där blandningen upphettas
till 190°C under 0,7—21 kp/cm2 tryck. Härvid
erhålls en smälta som man överför till granuler
genom att i en roterande trumma sprida den över
återfört pulver.
Superfosforsyra erhålls av fosfor tillverkad i
elek-trougn, men man studerar tekniken för
koncentrering av fosforsyra enligt våta metoden till ca 70 %
P205 och har framställt ammoniumpolyfosfat av den
koncentrerade syran. Hittills tycks dock
ugnsfosforsyra ge en bättre produkt.
TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 17 499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
