Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 19 - Svensk industri inför Europa-marknaden, av Axel Iveroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men nu framgår det även av det framlagda
siffermaterialet att detta resonemang om
expanderande och stagnerande branscher är en
alltför stark förenkling. Man noterar
exempelvis att de "stagnerande"
beklädnadsbranscherna under slutet av 1950-talet visat en ökning
av den totala produktionsvolymen om endast
1 % per år. Men ser vi på de företag, som
ingår i den utförda industrienkäten, finner vi att
de stagnerande branschernas mest expansiva
företag haft en produktionsökning under
samma tid om ca 4 % per år, skoföretagen inte
mindre än 6 %. Förklaringen ligger i en högst
olika utveckling också inom branscherna. Det
finns i "stagnerande" branscher uppenbarligen
ett betydande antal företag, som är lika
expansiva som företagen i de "expansiva"
branscherna. Det är av skäl som dessa, som vi inom
industrin icke kan acceptera en dirigistisk
industripolitik, vare sig det gäller
strukturrationalisering eller lokalisering. Vi vet att en
sådan är både ineffektiv och orättvis.
Framförallt lämnar den inget utrymme för det nya, det
oprövade, det som hör framtiden till. Vi kan
ej förutse vilken struktur och lokalisering som
är den lämpliga. Därför bör de ekonomiska
krafterna få verka utan större ingrepp och
ensamma avgöra omställningsprocessens
hastighet och omfattning.
Arbetskraft
Men låt mig nu gå ett steg bakom den vackra
tavlan och ställa frågan: vilka förutsättningar
måste vara uppfyllda för att de förväntade
produktionsmålen skall uppnås? I hur stor
utsträckning krävs det ökade resurser i form av
specialutbildad arbetskraft och riskvilligt
kapital? Hur har företagen tänkt sig att
marknadsplanerna skall utvecklas för att de stora
exportökningarna skall ros iland?
Industrienkäten ger en del av svaret. Det är
ett flertal branscher, som utgår från att kunna
öka sysselsättningen. Metall- och
verkstadsindustrin räknar med 20 %
sysselsättningsökning, gummiindustrin med inemot 30 % och
den plastförädlande industrin med över 40 %.
De industrigrupper, som väntar en ringa
omsättningsökning, tror naturligtvis inte heller,
att de skall kunna öka sysselsättningen (med
något undantag inte heller minska den). Totalt
blir facit ett ökat behov om ca 70 000 personer,
eller 8 % räknat mellan 1960 och 1965. Detta
innebär en omsvängning i den tendens, som
gällt under hela 1950-talet, då antalet anställda
i industrin varit nära nog konstant. Tillgången
på arbetskraft tillåter sannolikt inte heller att
dessa planer realiseras. Om vi överhuvudtaget
får någon ökning i den totala sysselsättningen
under 1960-talet, kommer det att bero på att
immigrationen får minst samma omfattning
som under 1950-talet och att de gifta
kvinnorna fortsätter att öka sin yrkesverksamhet.
Allt talar för att industrins produktionsökning
väsentligen måste ernås genom en ökning i
produktiviteten, även om långtidsutredningen
förutser att en icke helt obetydlig ökning av sys-
512 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 17
selsättningen inom industrin är möjlig. För att
påskynda produktivitetsutvecklingen står,
allmänt sett, ett antal medel till buds.
Räknar vi till en början med oförändrad
teknik —• jag skall återkomma till den frågan —
är man hänvisad till att öka kapitalinsatsen per
arbetare. Detta innebär populärt uttryckt ökad
mekanisering och automatisering samt större
maskininvesteringar. En del studier som gjorts
tyder på att om man vill öka
arbetsproduktiviteten 10 % så måste kapitalintensiteten ökas
med uppemot 30 %. Att "ersätta" en arbetare
i produktionen med maskiner kräver idag i de
flesta branscher investeringar om minst 100 000
kr. Man kan minska kapitalinsatsen genom att
införa skiftarbete. Redan vid två skift minskas
investeringen per arbetare från 100 000 till
50 000 kr.
Industrin kan i motsats till t.ex.
detaljhandeln ofta i betydande omfattning på detta sätt
minska sysselsättningen genom att ersätta
gammal kapitalutrustning med modern eller att öka
kapitalutrustningen per anställd. Den nya
mät-och regleringstekniken har härvidlag angett en
lång rad ännu väsentligen outnyttjade vägar.
Kapital och produktivitet
Långtidsutredningen har utfört en del
beräkningar om kapital och produktivitet, som —
ehuru högst osäkra i detaljer — är belysande
för den aktuella situationen inom vår industri.
Det framgår t.ex. att värdet av industrins
kapitalutrustning, i fasta priser och enligt vissa
avskrivningsantaganden, ökat snabbt från 1947
till 1952 både absolut och relativt i förhållande
till det årliga produktionsvärdet. Fram till 1960
hade kapitalstocken fördubblats och
produktionen ökat något mer än 50 %. Denna
produktionsökning skedde med praktiskt taget
oförändrad arbetsstyrka. Ser vi på de årliga
investeringarna, pendlade de inom industrin
underförstå delen av 1950-talet kring 2 000 Mkr.
(1960 års penningvärde). Sedan 1957 har det
varit en ökning. På tre år har industrins
investeringsbelopp stigit med 40 % och för att
uppfylla produktionsmålen måste de fram till 1965
stiga ytterligare 40 %. Det innebär en
fördubbling på ungefär sju år. Nu gäller denna
beräkning av produktionens ökning endast under
förutsättning att "teknikfaktorn" även
fortsättningsvis utvecklar sig i gynnsam riktning. Här
skall vi då notera, att teknikfaktorn inte bara
betyder uppfinningar och upptäckter samt
deras tillämpning i form av nya
produktionsprocesser, produkter och maskiner, utan också
t.ex. förbättrad utbildning, ökad
arbetsintensitet och effektivare organisation.
Det är ett antal kommentarer, som naturligt
anknyter till den här förda diskussionen. Den
första är att det måste ske en radikal
förbättring i fråga om industrins tillgång till
kapitalmarknaden, både inom och utom landet, om
det skall finnas någon möjlighet att realisera
den vackra framtidsbilden. Det har varit en
ovärderlig tillgång — ett grundvillkor för
bibehållen konkurrenskraft trots de betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
