Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1962, H. 36 - Erfarenheter från OECD:s reaktorprojekt i Halden, av Evelyn Sokolowski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kalisk synpunkt var systemet således det
enklast tankbara och lämpade sig synnerligen väl
för en detaljerad analys.
Överskottsreaktivite-ten kunde höjas med ca 2 % genom införande
av 1,5 % anrikade "spike"-element.
Vid det maximala arbetstrycket 5 at a
(motsvarande en mättningstemperatur av 150°C)
begränsades den termiska effekten till ca 5 MW
av den tillgängliga reaktiviteten, men denna
gräns sammanföll i stort sett med den, som
sattes av värmetransportkretsarnas kapacitet.
Mellan 80 och 100 % av den maximala
effekten åtgick till ångbildning. Den genomsnittliga
ånghalten var då ca 2 % av den totala
moderatorvolymen. Kylningen av bränslet var
grundad på naturlig cirkulation av moderatorn,
med höljerören kring bränsleelementen
tjänstgörande som stigrör och utrymmet mellan
elementen som fallvolym. Det i primärkretsen
alstrade värmet bildade i en sekundärkrets
lättvattenånga, som släpptes ut i atmosfären.
Reaktorstatik
Den inledande delen av
experimentprogrammet ägnades åt statiska experiment, vilkas mål
var tre. Dels ville man vinna erfarenhet om
experimentell teknik och instrumentering.
Vidare ville man jämföra de experimentella
resultaten med dem som erhållits med gängse
reaktorteoretiska beräkningsmetoder. Slutligen
ville man få information om de enskilda
återkopplingseffekter, som kunde förutses bli av
betydelse för tolkningen av de efterföljande
dynamiska experimenten.
Med dessa mål för ögonen gjordes mätningar1
av kritisk vattenliöjd, vattenståndskoefficient
och moderatortemperaturkoefficient för olika
moderatortemperaturer på 20—150°C.
Vid låg temperatur var den experimentellt
bestämda kritiska höjden högre än den
beräknade, vilket kunde återföras bl.a. på svårigheten
att i beräkningarna ta hänsyn till olika
konstruktionselement och andra praktiskt
betingade inhomogenieteter i härden. Av större
intresse var att den uppmätta
moderatortempe-raturkoefficienten öq/ÖT genomgående visade
sig vara mindre än den beräknade (fig. 1).
Någon trivial förklaring till detta har inte kunnat
ges, och man har därför måst ta
beräkningsmetoderna under förnyat skärskådande. En
lösning av problemet är angelägen, då just
mo-deratortemperatureffekten är den dominerande
av de reaktivitetsslukande effekterna för
denna reaktortyp.
I det statiska experimentprogrammet ingick
också detaljerade mätningar av
neutronflödes-fördelningen-; bl.a. studerades den axiella
flödesfördelningens förskjutning nedåt i härden
som följd av kokning. Detta fenomen i en
kokarreaktor är av intresse t.ex. vid
bedömningen av sönderbränningsmarginalerna och
ut-bränningen.
En väsentlig del av det statiska
experiment-programmet upptogs av undersökningar av den
reaktivitetsändring, som uppstår till följd av
ångbildning i reaktorn (hålrums- eller blås-
åp/ST
T’
- Q 00 o t o
-0,00035 -
-0.0002S
-0.OOOI5
1SOX
Temperatur
Fig. 1. Moderatortemperaturkoefficienten Sq/öT och
temperaturen T; - teori, o experiment.
reaktivitet)3. Den är givetvis av fundamental
betydelse såväl för reaktorns
reaktivitetsbud-get som för dess stabilitet.
Vid ett integralt experiment togs reaktorn upp
till kokning och blåsreaktiviteten mättes som
funktion av den nukleära effekten. Vid ett
annat, differentiellt lågoffektsexperiment
pressade man med ett pneumatiskt system lokalt ut
vattnet ur ett specialkonstruerat höljerör och
mätte den resulterande reaktivitetsändringen.
I detta fall hade man till skillnad från det
in-tegrala experimentet en noga känd
hålrumsför-delning och kunde således pröva teorierna för
relationen mellan blåsreaktiviteten och
hål-rumsfördelningen.
En sådan teori hade utvecklats för
reaktorstörningar av det aktuella slaget och visade
sig ge mycket tillfredsställande resultat,
oberoende av var i reaktorn störningen
applicerades (fig. 2). Teorin tillämpades därefter på
semiempiriska hålrumsfördelningar
motsvarande det verkliga driftfallet med kokning, och
den totala blåsreaktiviteten beräknades. De
erhållna värdena kunde jämföras med dem, som
mätts i det integrala experimentet (fig. 3).
Bfasreakriritet
-1-10
-0.5-10
Fig. 2. Blåsreaktiviteten från en luftpelare i ett
höljerör 101,5 cm från härdens centrum; – teori
20°C,–-teori 50°C, o experiment.
956 TEKNISK TIDSKRIFT 1 962 H. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
